Ny bekantskap

Jag är en sucker för udda omslag. Lägg till några bra blurbar så är jag chanslös. Klart att jag måste läsa då! Oftare än jag egentligen vill erkänna leder detta till att jag läser riktigt kassa böcker - men ibland hittar jag ju guldkorn. The mystic arts of erasing all signs of death var en positiv överraskning.

Tempot är enormt högt och dialogdrivet. Handlingen minst sagt skum. Den före detta läraren Web börjar, efter att alltför länge bott på sin bästa väns soffa och tillbringat dagarna på hans tatueringssalong, arbeta med att städa upp på brottsplatser. Han träffar en dam i nöd, blir hotad av hennes halvgalna bror och blir inblandad i ett brott som handlar om mandlar. Just det. Mandlar, sådana man stoppar i glöggen. Inte en seriemördare så långt ögat når.

Jag kan inte påstå att intrigen är något vidare. Men det gör ingenting alls. Jag gillar detta ändå. Tempot är halsbrytande, dialogerna fyndiga och persongalleriet så udda att jag har roligt hela tiden. 

Stephen King gillar för övrigt också den här boken. Vilket inte säger något alls, faktiskt, med tanke på vilka enormt kassa böcker jag sett honom blurba allt som oftast.

Glad i hågen lånade jag sedan första delen i Hustons serie om vampyren Joe Pitt. Den var tyvärr inte riktigt lika festligt. Jag föredrar visserligen mina vampyrer ickeglittrande och där är Huston på rätt spår, men bortsett från det blev betyget bara ett ljummet ok.

Klaner av vampyrer som strider om territorium i New York, zombievirus, underliga sekter av svältande vampyrer som försöker uppnå ett högre medvetande... trots allt detta känns boken mest som en inte alltför engagerande deckare. Inte tillräckligt bra för att jag aktivt ska leta efter nästa del, men inte så dåligt att jag kommer att undvika fortsättningen. Slumpen får styra. Springer jag på nästa del bland hyllorna i biblioteket får den följa med hem. Annars blir det nog ingen andra dejt med denna vampyr.

Dåligt tecken

Min vana att gå in på biblioteket och slumpvis plocka vad som råkar stå framme leder visserligen till en del oväntade och roliga fynd (som novellerna nedan), men också till en del riktigt bedrövliga bottennapp.

Här är det någon som mördar människor som har varit misstänkta för mord men friats i brist på bindande bevis. På något vis hänger det hela ihop med ett musikstycke som en cellist spelade innan hon åkte i fängelse för att ha mördat sin agent, tror jag. Ja, just tror. Jag hade väldigt svårt att hänga med i den här intrigen. Och när väl mördaren avslöjades så visste jag inte riktigt vem det var. Mycket sämre betyg kan en deckare knappast få.

Det är visserligen irriterande att slösa bort lästid på skräp, men ännu mer irriterande är det faktum att jag har läst och ogillat den här författaren förut. Det är jag nästan säker på. Montanari = aldrig mer! Nu ska jag bara försöka komma ihåg det också.

Perfekt spårvagnsläsning

Vem hade kunnat tro att absurda israeliska noveller skulle vara så festligt? Inte jag, i alla fall.

Det här är helt perfekt läsning på väg till och från jobbet. Jag hinner med 3-4 noveller per resa, beroende på hur Västtrafik sköter sig. Och blir inte ens irriterad när vagnen står still på grund av regn, löv på spåret, sol eller annat slumpvis valt fenomen som kan ställa till det i kollektivtrafiken. I Göteborg kan allt ställa till det i kollektivtrafiken.

Här finns kvinnor som limmar fast sig själva i taket med superlim, magiker vars trolleritrick plötsligt blir dödliga, flickor som tillbringar sin barndom sittande ovanpå kylskåp och en massa andra udda historier. Det är ganska ofta våldsamt, men samtidigt humoristiskt. Och jag kommer garanterat aldrig någonsin kunna se ett kanin-i-hatten-trolleri utan tänka på novellen Hat trick. Den lilla tresidorsnovellen har fått mig att drömma riktigt underliga saker på nätterna.

Oförlåtligt

Jag hör absolut inte till dem som kräver verklighetsförankring i den litteratur jag läser. Att en bok är baserad på en verklig händelse är ett varningstecken, inte en kvalitetsstämpel, för mig. Verkligheten är överskattad, om ni frågar mig.

Så bring on vampyrer, älvor, hober och änglar. Jag gillar. Troll? Jamen okejrå…

Rov av S. J. Bolton har en av de mest tillkrånglade och osannolika intriger hag har läst på länge. Här hittas mördade kvinnor nedgrävda i torvmossar, trots att de dött en helt naturlig död långt tidigare. Vi har illegala adoptioner, konspirationer, lokala legender, skumma läkare och, ja, troll kanske.

Fint som snus. Inga problem med det. Att boken utspelar sig på Shetlandsöarna gör det hela ännu bättre. Vindpinande öar är ju mumma som deckarmiljö. Men. Så kommer detaljen som raserar allt. En felöversättning antagligen. Huvudpersonen är ute och rider när hennes häst plötsligt börjar konstra. Då tar hon ett rejält tag i TÖMMARNA. Vad gjorde hon sa du? Den där meningen måste ju få varenda tjej som någonsin hängt i ett stall att rygga baklänges. Det heter tyglar! Tömmar har man när man kör.

Och där faller allt. Hur ska jag kunna tro på trollkonspirationer när det finns så uppenbara fel i boken? Va?

Jo, jag är fullständigt medveten om att jag är löjlig och helt oresonlig. Men det hjälper inte.  Om jag läser Bolton igen får det bli på engelska.

En andra chans för Mo Hayder

Jag var ju inte helt hänförd av Ritual, men självklart kan man ju inte döma ut en författare efter en enda bok. Alltså lånade jag Skin också. Det kunde jag faktiskt struntat i. Det var bara mer av samma sak. Visserligen får jag lite rysningar av dyksekvenserna, men bortsett från det blir jag inte speciellt intresserad.

Det finns en mördare som tar hud från sina offer. Han åker visserligen fast till slut, men riktigt hur det går till fattar jag inte. Antingen är jag så okoncentrerad att jag missar viktiga bitar eller så är själva intrigen lite klumpigt konstruerad. Något är det. Varför mördaren tar hudbitar fattar jag inte heller. Kanske tycker Mo inte att det är intressant, eller så har jag missat det också. Så kan det vara!

För övrigt avskyr jag Fleas bror. Det kommer ni också att göra om ni läser den här boken. Om du redan har gjort det och har någon form av förklaring till mördarens bisarra beteende får du gärna upplysa mig. Tack!

Facklitteratur funkar jämt

När läslusten sinar så kan man ju alltid passa på att ta reda på något man inte visste tidigare. Som att odlingen av fisken pangasius hotar att slå ut både växtliv och fiskar i enorma vietnamesiska flodsystem, men ändå får behålla sin miljömärkning.

Eller att de nötkreatur som jag inbillade mig gick och betade i det fria på pampas istället äter sig feta på marker som alldeles nyss var regnskog. Att fälla någon för att ha avverkat regnskog för bete eller sojabönsodling har visat sig vara näst intill omöjligt.

Det är en aning nedslående att läsa Matens pris, faktiskt. Lite samma känsla som när man till slut insåg att laxodling uppenbarligen inte var bra för miljön. En mycket jobbig insikt för en person vars fiskintag till 80 % bestod av lax. Till slut sitter jag bara och suckar och tänker - men vad kan jag äta då? Som tur är kommer det lite tips på slutet.

Gräslig titel. Hjärnknäppt - svårt att läsa och ännu svårare att uttala så att någon förstår vad man säger. Dessutom är ju omslaget så fult att man får myrkrypningar över hela kroppen. Men för den som kan sätta sig över dessa nackdelar finns det åtminstone lite kul och tänkvärda saker att hitta här.

Som att folk som är födda i kräftans tecken är mindre benägna att tro på horoskop än skyttar och lejon. Som kräfta kan jag bara hålla med. Jag och mina olyckskamrater i detta stjärntecken tror absolut inte på sådant strunt. Så klart, för kräftan är ett verkligt eländigt tråkigt tecken med trista egenskaper som få människor skulle vilja använda för att beskriva sig själva. Människor som är födda i positiva stjärntecken tror mer på horoskop än vi andra.

Här finns en hel del festliga undersökningar som till exempel visar att vi är jättedåliga på att se om någon ljuger eller inte. Och att rationella beslut sällan är just det. Vad sägs till exempel om detta?

Du tänker köpa en lampa. Den kostar 200 kronor. Försäljaren vrider lite på sig och förklarar efter en stund att rean börjar i morgon och att lampan då kommer att kosta 50 kronor.
Samma situation, men nu tänker du köpa en dator. Den kostar 9995 kronor. Säljaren berättar att rean börjar i morgon och att din dator då kommer att kosta 9845 kronor.
Vad gör du?
Alla mina instinkter säger åt mig att jag självklart ska vänta en dag med att köpa lampan för att få 75 % rabatt, men datorn kan jag ju lika gärna köpa direkt. För den rabatten kan jag både ha och mista. Trots att det är samma summa. Min ekonomi påverkas ju inte av om rabatten är 75 % eller 1,5 procent. Jag sparar inte mer pengar, men jag skulle garanterat fattat det beslutet. Vilket kanske är en av anledningarna till att jag inte har mer pengar på mitt sparkonto. Dystert.

Mo Hayder och den minimala läslusten

Helt plötsligt försvann läslusten. Puts väck bara. En mycket obehaglig känsla. Att ägna en timme åt att lusläsa GP går bra, men så fort jag tar upp en bok blir jag rastlös efter ett par sidor.

Två veckor tror jag att det tog mig att ta mig igenom den här deckaren. Med mycket möda och stort besvär, som tomtegubbarna brukar sjunga. Och jag kan inte ens skylla på Mo. Det är nog inte bara hennes fel. Varje försök att byta bok leder till samma nedslående resultat. Efter max två, tre sidor börjar tankarna vandra och handlingen blekna bort.

Ändå finns det saker jag tycker är läskiga i den här boken. Som dykning. Det står visserligen att det är "A Jack Caffrey thriller" men en stor del av handlingen kretsar kring polisdykaren Flea. Hon lämnar visserligen inga bestående minnesbilder, men alla avsnitt som utspelar sig under vatten ger mig lite rysningar. Att simma omkring i slammigt vatten  och leta lik med hjälp av händerna kan nog vara det yrke som står absolut längst ner på min karriärmässiga önskelista.

Nu hittar Flea visserligen inte någon hel kropp utan bara en lös hand. Vilket leder historien vidare till afrikansk trolldom och vidskepelse som faktiskt känns lite... unken. Och där någonstans får jag lite svårt att hänga med. Eftersom min hjärna uppenbarligen inte är helt påkopplad fattar jag faktiskt inte riktigt hur det hela hänger ihop. Eller åtminstone inte hur Flea och Caffrey lyckas hitta huvudfiguren i denna handel med mänskligt blod och kroppsdelar. Men det är säkert jag som missat något.