torsdag 14 juli 2011

Skräck- och deckarsommar

Jag är lite kär i John Ajvide Lindqvist. Det är oundvikligt. Mannen skriver ju förord, precis som Stephen King. Jag älskar att läsa förord där författaren berättar om de olika novellerna och texterna. Eller om något annat. Som varför de skriver noveller, eller vad de tycker om broccoli - jag är inte så noga. Så länge de skriver förord så sitter jag och tindrar lite i min fåtölj.

Det fanns en hel del kul texter här. Titelnovellen förstås, men jag gillade också texterna om trolleri, kanske just för att jag råkar känna flera killar (nåja, män, karlar, gubbar) som trollar och rör sig på samma konvent och i samma sorts klubbar.

Nu blev jag ju dessutom tvungen att låna I am Legend efter Ajvides totala sågning av Wahlströms katastrofala behandling av boken. Som av någon helt oförklarlig anledning döpts till Varulvarnas natt och tydligen fått sitt slut kapat.

Jag hade inte direkt några förväntningar på Svenska kulter. Flera bokbloggare har varit lite halvljumma när de skrivit om den och tyckt att Samlade svenska kulter fungerar mycket bättre. Så jag blev positivt överraskad när jag hade riktigt kul mest hela tiden.

Bäst tycker jag om Mormors resa. Det är sällan perpektivet i skräcknoveller överraskar mig, men det här kändes nytt och fräscht. Att följa vad-de-nu-kan-vara på en bilresa genom Europa och känna deras frustration och förvirring inför mänskliga påfund som gränser, bensinstationer och pengar var kul. Och mormor var läskig. Jag gissar att hon inte har förkläde och bakar kanelbullar. Mormödrar som måste få stryk med en planka för att inte äta upp sina medpassagerare bakar antagligen inte bullar.

Och så en ljudbok till. Det roligaste med Själakistan är miljöerna. Här rör sig människorna på platser jag känner till. Även om jag inte besökt Marstrand på många år så känner jag ändå igen mig. Lägger man sedan till lite Göteborgsadresser, avhuggna huvuden, häxprocesser, bödelssvärd och stegelhjul kan man ju inte gärna misslyckas.

Helt ok sommarlyssning. Inget som stannar i hjärnan direkt, men å andra sidan, hur många deckare gör egentligen det?

Fruarna i Ozarkbergen

Se där har vi en dokusåpa som jag skulle följa. Kvinnor som vet hur man flår och tillagar en ekorre känns bra mycket mer spännande än fruar som vet hur man väljer plastikkirurg. Fast det skulle förstås bli outhärdligt att se på i verkligheten. Woodrells landskap befolkas inte precis av några mönstermedborgare.

Till slut tog jag mig an En helvetes vinter. Jag har spanat på den ganska länge eftersom jag har gillat de andra två böckerna som har översatts till svenska. Ändå har jag väntat, för det krävs ett visst humör för att jag ska orka med Country noir. För hujedamej vad det är nattsvart. Semester, fågelkvitter och en solig eftermiddag på altanen blev en perfekt kontrast till vinter, våld och släktfejder i Ozarkbergen.

Det är ett samhälle vid sidan av samhället som Woodrell beskriver. Här lever man på jakt och knarkhandel i en trakt där släktbanden är mycket viktigare än några lagar. Sextonåriga Ree drömmer om att ta värvning och komma bort från ansvaret för sina två små bröder och sin mentalsjuka mamma. När pappan försvinner efter att ha ställt borgen med deras hus och mark som säkerhet blir läget plötsligt akut. Släktens vägran att hjälpa henne gör att hon börjar misstänka att han är död, men hon måste bevisa det för att kunna rädda huset. Att tala med polisen är självklart inget alternativ. I Ozarkbergen sköts all rättskipning inom familjen.

Det skulle vara ganska outhärdlig läsning om det inte fanns ljuspunkter av värme och vänskap mitt i det kolsvarta. Rees försök att förbereda småbröderna på ett liv utan henne är en sådan. Hon lär dem skjuta ekorrar, tvätta mammans hår och slåss – uppenbarligen tre viktiga saker om man ska klara sig i bergen. Själv äar jag av betydligt klenare virke. Jag får närapå dåligt samvete när jag försöker skrämma bort rådjuren från mina ärtor och nötskrikorna från vinbärsbuskarna. Jag skulle inte överleva många dagar i Ozarkbergen.

måndag 4 juli 2011

Mörkrädd? Inte det minsta!

Ännu en bok om tätnande skuggor och mörker som nästan tar fysisk gestalt. Gäsp! Jag vet inte vad som skulle behövas för att skrämma mig nu för tiden, men skuggor gör det definitivt inte. Inte kalla hörn heller.

Katten Trassel är behållningen i Mörkrädd, för mig. Det är något lite läskigt med katter och deras förmåga att helt plötsligt fokusera på något som tydligen bara de ser. Så Andreas Romans beskrivning av katten väcker åtminstone en liten känsla av obehag. Ok, kanske lite mer än så. Jag gillar ju katter.

Beskrivningen av Davids patologiska mörkrädsla är säkert ganska bra egentligen. Problemet är att den inte smittar av sig på mig. Trots katten blir det inte mycket otäckare än vad det hade varit om David hade varit orimligt rädd för baciller eller ormar. Om det hade handlat om spindlar hade det varit en annan sak. I min bok är det fullständigt rimligt att vara rädd för spindlar. Men skuggor? Nej det funkar inte på mig. Den som däremot faktiskt är mörkrädd kanske ska nöja sig med att läsa den här boken på stranden. I fullt dagsljus.

söndag 3 juli 2011

Mycket skrik för lite ull

Vad i hela fridens namn har fått igång ståhejet kring Hundraåringen? Jag fattar inte grejen alls. Inte för att det är något större fel på den, men har inte Paasilinna redan gjort det här ett antal gånger?

Nu är jag inget större fan av Paasilinna heller, så det här var ganska onödig läsning. Men oförarglig. Jag tycker helt enkelt ingenting om Hundraåringen och om någon månad har jag säkert glömt hela handlingen. När jag tänker närmare efter så har jag nog tappat bort det mesta redan. Det var en elefant med, så mycket minns jag, men sedan börjar det bli suddigt. Fast det kan nog också bero på att jag läste den sista veckan före semestern. Koncentrationsnivån var inte precis på topp.

lördag 2 juli 2011

Åter till romarriket

Vissa läser chic lit som avkoppling när livet är stressigt, jag läser om romarriket. Eller rättare sagt, romaner som utspelar sig omkring den tiden då Rom var en av världens viktigaste städer.
Ren historia orkar jag inte med. Jag vill ha en berättelse. Vad den handlar om är mindre viktigt, bara handlingen kryddas med lite togor, garum, legionärer och galärskepp så är jag glad och nöjd.

Deckare fungerar utmärkt. Jag har i och för sig redan glömt vem som var mördaren i Saylors bok men det spelar ingen roll. Jag fick ju läsa om vad de åt - sjöborrar i kumminsås, citronragu på skinka och äpplen, bakade päron fyllda med kanel - och hur de rika bodde i Bägaren på Kampanilens kust.

Eller så kan jag läsa om hur soldatlivet tedde sig. Hur många mil de gick och vilka slags diken de var tvugna att gräva i den hårda Brittaniska marken innan de fick lov att sova. Bring it on.
Varför jag hellre läser om plymförsedda hjälmar än Prada-väskor vet jag inte riktigt. Jag bara nöjer mig med att konstatera att det är så. Vill jag ha verklighetsflykt är romarriket platsen dit jag beger mig.
Jakten är verkligen inte speciellt märkvärdig, men människorna heter trevliga saker som Macro, Cato och Placiotagus och jagar ondsinta druider som inte alls tycks uppskatta att romarna kommer till Britanien för att civilisera dem.

Nu tror jag dock att det får vara nog med antikens Rom för någon månad eller så. Jag har en hel trave biblioteksböcker som jag bara längtar efter att få sätta igång med. Och dessutom har nedräkningen börjat - den 12 juli kommer den: A dance with dragons. Bara fem år försenad eller så. Nåja, så länge har jag inte väntat. Jag läste serien i vintras. Men det är länge nog.