fredag 31 augusti 2012

Äntligen!

Det finns väl ingen Stephen King-läsare som har missat den här briljanta artikelserien?

James Smythe läser om hela Kings produktion i kronologisk ordning och skriver om varje bok. Med massor av intressanta kommentarer från läsare. Både förnuftiga sådana (alltså de som gillar The Stand och It) och fullkomliga galningar (människor som har läst Tommyknockers flera gånger).

Hur kul som helst. Men så lååååångsamt! Jag misstänker att Stephen King kommer att hinna både skriva och publicera ännu en bok innan Smythe blir klar. Nu har det i alla fall äntligen kommit en ny - den här gången om The long walk.

Nästa gång blir det The dead zone. Den var det mer än 20 år sedan jag läste. Kanske ska jag göra om det nu? Är det någon som passar på att läsa om sin gamla Kingsamling i takt med serien?

torsdag 30 augusti 2012

En känsla jag snart kommer glömma


Ibland blir jag överraskad av saker jag hör mig själv säga.
”Är det deadline om en timme? Jamen det fixar vi.”
”Följa med och träna step? Ja, det kan väl vara kul.”
”Julian Barnes? Det är en av mina favoritförfattare.”

Varför säger jag sådant? Är jag inte stressad nog? Vet jag inte att min koordinationsförmåga är obefintlig? Hur kommer det sig att jag så bestämt hävdar att Julian Barnes är en favorit när jag knappt kommer ihåg något jag läst av honom?

De första frågorna vet jag inte svaret på, men den sista grundar sig uppenbarligen på ett enda vagt minne. Jag har läst de flesta av Julian Barnes översatta böcker. Och jag tror att jag gillar dem. Ja, just TROR. För i verkligheten minns jag bara att jag tyckte väldigt mycket om en novell i boken En världshistoria i 10 ½ kapitel. (Den om det mest hatade djuret på Noaks ark.)

Det trista är att jag snart kommer att ha glömt även den här boken. Trots att den vann Bookerpriset 2011. Trots att jag gillade den. Och trots att Daily Telegraph kallar den ”Ett mästerverk med alla mått mätt. En psykologisk thriller skriven med enastående teknisk briljans.”

Känslan av ett slut är onekligen bra. Den sympati man från början känner för berättaren Tony förändras allteftersom historien spelas upp. Det man tror sig förstå visar sig vara fel när Tony tvingas omvärdera sina lyckliga ungdomsminnen. Jag läser med intresse, men redan nu börjar jag glömma bort vad som egentligen var bra med boken. Men jag gissar att jag även i fortsättningen kommer att säga: Julian Barnes? Det är en av mina favoritförfattare…

tisdag 28 augusti 2012

Som en déjà vu, ungefär.


Brighton. En sommar någon gång på 90-talet. Halvtaskigt väder, så klart. Jag och min kompis har varit ute en sväng på piren och funderar på vad det är meningen att vi ska göra nu. Att vi ska åka vidare imorgon står redan klart. Brighton lever inte alls upp till förväntningarna. 

Tonerna av Muddy Waters får oss att gå in på en mörk pub, bara för att mötas av en kompakt mur av tystnad. Jo, Muddy fortsätter gapa, han är elektronisk, men alla andra konversationer tvärtystnar när samtliga huvuden vänds mot oss. Utbölingarna. Som uppenbarligen hamnat på fel plats.

Hade det varit kväll skulle vi förmodligen vänt i dörren. Men nu var det eftermiddag, så vad kunde egentligen hända? Vi gick in och beställde varsin öl. Det tog inte många minuter innan två aggressiva tjejer kom fram till oss och undrade vilka vi var och vad vi gjorde där. Det här var helt klart deras revir och de killar med tveksam tandstatus som hängde vid bord och bardiskar, var de beredda att försvara.

Vad gör man? Vi sträckte fram händerna, log som om vi var på mingelparty, presenterade oss och sa att det var trevligt att träffas. Kanske skakar kvinnor inte hand i Brightons arbetarkvarter? Gesten fick i alla fall de här brudarna att byta attityd direkt. De skakade hand på samma självsäkra sätt som jag kindpussas. (Hjälp! Hur är det nu man gör? Ska det vara två eller tre? Höger eller vänster först? Puh, nu är det över.)

Det var tydligen vad som krävdes för att vi skulle bli deras nya bästisar. Helt plötsligt blev de idel välvilja och delade glatt med sig av råd om vilka taxibolag vi skulle undvika, var vi skulle äta och vilka av killarna i baren som egentligen var något att hänga i julgranen. (Nästan ingen.) Vi blev kvar i timmar och när vi till slut lullade därifrån hade vi en betydligt mer positiv bild av Brighton.

Varför kom jag ihåg den här historien då? Jo, jag har äntligen läst Döden på en blek häst och jag tror att Amanda Hellberg och jag har varit på samma pub. Eller så är lätt fientlighet helt enkelt det naturliga tillståndet för alla Brightonbor? Så här beskriver Amanda Majas besök på en pub i stan.

"Först är det skönt att komma in i värmen på Hercules bar, men ganska omgående börjar jag ångra mig. Stämningen är inte direkt hotfull, men det är tydligt att man inte är överförtjust i utbölingar här. Ett par storväxta kvinnor vid bordet närmast dörren synar mig uppifrån och ner med fientliga ögonkast."

Total igenkänning alltså. Och även Maja blir snart välkomnad i gänget.

Jag gillar verkligen miljöbeskrivningarna i den här boken och hade gärna läst mycket mer om utbildningen, men själva spökandet når inte riktigt upp till läskigheterna i Styggelsen. Den var otäckare. Jag gillar otäckt. I böcker alltså. I verkligheten piper jag i falsett när jag ser en spindel större än ett knappnålshuvud. Lagom tufft.

fredag 24 augusti 2012

Livet från den mörka sidan

Två otursförföljda bröder i Reno. Död mamma. Skruttiga gamla bilar. Kassa motell. Spelmissbrukare, alkoholister och horor. Eländes elände.

Det här hade väl varit helt okey om jag inte redan blivit bekant med befolkningen i Ozarkbergen. Woodrells prosa är så mycket svartare och dystrare än Vlautins att han får den senare att kännas som rena muntergöken. Ska jag läsa amerikansk svärta vill jag hellre ha riktig misär än den här ändå ganska kärleksfulla historien.

För mitt i allt elände, och nu talar vi seriöst elände, så känns hela berättelsen lite för rar. Det kryllar av hjärtegoda människor i boken och bröderna älskar varandra helhjärtat och ställer självklart alltid upp för varandra till hundra procent. Frank hittar på berättelser för Jerry Lee där de båda är riktiga hjältar i rena pojkboksäventyr (vilket i mitt tycke bara är aningen mer uthärdligt än när jag tvingas läsa folks drömmar). Jerry Lee tecknar (illustrationerna är faktiskt ett plus även om de mest föreställer motellskyltar) och det finns till och med en trevlig hund. Sammantaget blir det helt enkelt för snällt.

Jag tycker: läs Daniel Woodrell istället!


torsdag 23 augusti 2012

Allt är Liv Strömquists fel

Det gick väl så där med mitt biblioteksbesök... Men det är inte mitt fel. Jag skyller på Liv Strömquist. Eller kanske på den bibliotekarie som tyckte att det var en bra idé att ställa boken Ja till Liv! där jag kunde se den. Karaktär är helt enkelt inte mitt starkaste personlighetsdrag.

Sedan var det ju ändå kört. En liten klapp på axeln tycker jag ändå att jag är värd som lyckades komma därifrån med bara fyra böcker. Närapå ett rekord.

Liv är för övrigt min nya idol. Igen. Det blir hon ungefär varje gång jag kommer på att hon finns. Roligast är jämförelsen mellan små barn och kristdemokrater. Eller kanske tjejkvällen i tredje riket, eller... äh, det är kul helt enkelt.

onsdag 22 augusti 2012

Läskig ålderskrämpa

Jag har blivit för gammal för att läsa en hel dag! Hjälp! Vad är det då för mening med livet? Ska jag behöva läsa i små portioner om ett femtiotal sidor åt gången? Detta är slutet på världen som jag känner den... eller en allvarlig vink om att jag ska skaffa glasögon. Något är det.

Vad kan passa bättre än läsning en halvmulen dag då man lämpligt nog känner sig lite krasslig och faktiskt inte har en enda sak som måste göras? Ingenting, om ni frågar mig. Alltså ägnade jag en dag åt att läsa En förtjusande man av Marian Keyes. Den är lång. 734 sidor, för att vara exakt. Och det är tydligen för mycket för mina ögon, för när jag hade läst ut den kunde jag inte fokusera blicken någon annanstans än på mitt normala läsavstånd cirka 35 centimeter från näsan. Allt annat var ett suddigt blurr. Mycket besvärande och aningen livsfarligt när jag skulle gå ut och handla. TV-tittande var bara att glömma - jag kunde varken se bilden eller läsa textremsan.

En natts sömn fungerade, tack och lov, som omstart för ögonen. Men ändå, mycket skrämmande. Och ska jag bli halvblind av hetsläsning så finns det ju bättre böcker att offra synen på, minst sagt. För Keyes är... tja... Keyes. Alltså lite allvar i form av alkoholism och kvinnomisshandel och lite humor med hjälp av transor och charmiga byorginal. Fast så värst kul blir det tyvärr aldrig. Och det allvar som borde kännas i magen blir lite bortslarvat. Det enda jag kommer att minnas av den här boken nästa vecka är alkoholisten Marnies jobbångest och lögner när hon dag efter dag misslyckas med att få iväg ett viktigt brev. Allt annat har redan börjat blekna.

Själv ska jag idag försöka lämna tillbaka ett gäng biblioteksböcker utan att låna på mig fler böcker. Oddsen för att jag ska lyckas med det?


måndag 20 augusti 2012

Lite deckarfrossa

Sommartid är deckartid. Äh, vad jag ljuger. Hela året är deckartid för mig, eftersom det faktiskt inte produceras tillräckligt mycket skräck för att hålla min att-läsa-trave så mörk och otäck som jag önskar. I brist på människoätande monster får jag alltså läsa deckare. Som i och för sig också kan innehålla en del människoätande, när jag tänker närmare efter.

Som här till exempel. I Triptych finns en mördare och våldtäktsman som biter av tungor. Osmakligt! Karin Slaughter är ett namn som jag sett i flera bokbloggar, men aldrig hittat i bibliotekshyllorna förut. Men nu stod den plötsligt där i crime-hyllan och då var jag ju nästan tvungen att låna den. Trots att jag hade lovat mig själv att inte låna på mig fler böcker just nu. Tvungen säger jag! Jodå.

Och faktiskt är jag ganska nöjd med att jag bröt mitt (helt klart inbillade) lånestopp. Karin Slaughter lyckas överraska mig rejält två gånger i den här boken och det hör inte riktigt till vanligheterna. Flera olika perspektiv gör det möjligt att luras ganska ordentligt utan att behöva ha en enda kursiverad mördare. Däremot finns: en dyslektisk specialagent, en chihuahua, diverse poliser och en frisläppt mördare som verkar misstänkt sympatisk. Spännande, snabbt och lättläst värre. Ganska brutalt också om vi ska vara noga. Absolut inget för den som föredrar lite elegantare och mindre blodiga mordmysterier, men absolut något för mig.

Titeln! Åh herregud. Titeln är så förskräcklig att det kändes direkt pinsamt att låna den. Kanske är det bara jag som minns att det en gång i forntiden cirkulerade en Allersroman med en liknande titel som ALLA bara skulle läsa. Jag har svårt för Allersromaner. Och Harlequin. Och Vita Serien. Så svårt att titlar som ens påminner om dem, får mig att rodna och vrida mig i obehag. (Vilket för övrigt länge hindrade mig från att läsa Patient 67, trots att det var Lehane. Ni fattar, seriösa issues med siffertitlar alltså.)

Men flera bokbloggare hade ju skrivit att den här boken var bra, så jag bet huvudet av skammen, smugglade in Barn 44 i en hög med andra böcker och lånade den snabbt samtidigt som jag hoppades att ingen såg mig. Det gjorde jag alldeles rätt i. Det här gillade jag. Själva deckarhistorien är kanske inte så fantastisk, men miljön! 50-talets Sovjetunionen under Stalin är ju en alldeles briljant plats för en deckare. Framför allt med tanke på att mord och våldsbrott inte ska kunna existera i det nya idealsamhället. Att ens tala om att ett barn blivit mördat kan leda till misstankar om antistatliga åsikter och en enkel biljett till något arbetsläger. Utrensningar, paranoia och angivare gör det i stort sett omöjligt att bedriva någon form av utredning vilket säkerhetspolisen Leo Demidov snart upptäcker. Här äts det förresten också människodelar. Och bark. Själv nöjde jag mig med att äta rostat bröd under läsningen.

torsdag 16 augusti 2012

En fnurra på tråden mellan mig och Dennis Lehane

Alltså, jag har ingenting emot opålitliga berättare, det kan vara ett spännande grepp. Opålitliga "blurbare" däremot, är en helt annan sak. Mitt förtroende för Dennis Lehane är skakat i sina grundvalar efter att ha blivit pålurad den här boken.

På omslaget till So cold the river påstår Dennis glatt att det är få författare som kan jämföras med Stephen King och Peter Straub och det har han ju rätt i. Däremot är jag mycket tveksam till hans följande uttalande om att Michael Koryta skulle kunna göra det. Fast det är klart, även King och Straub har ju skrivit några ganska krattiga böcker. Det är kanske så han menar? Vi säger så, för jag vill väldigt gärna ha kvar min bild av Lehane som i stort sett ofelbar.

Ändå börjar det bra. En lite lätt synsk filmare. En döende miljardär. En mysig gammal kvinna som observerar väder, väntar på den perfekta stormen och varje dag åker till det tjusiga återuppbyggda hotellet för att ta en enda drink. Sympatiskt! Men sedan blir det mindre bra. För att på slutet bli ytterligare ännu lite sämre, ologiskt och irriterande.

Men nu glömmer vi det här och går vidare. Drar ett streck över den blurben och låtsas som ingenting. Jag och Dennis! Snart kommer Live by night och då gissar jag att mitt och Dennis förhållande kommer att vara lika bra som alltid.

tisdag 14 augusti 2012

Finns det en stödgrupp?

Mitt bibliotekslånande har gått över styr. Jag har tappat kontrollen. Snart kommer jag att tvingas spärra mitt kort för att komma ur den här lånekarusellen.

Det började nog så oskyldigt. Stadsbiblioteket i Göteborg stängde för renovering och öppnade en liten filial vid Brunnsparken. Vad praktiskt, tänkte jag som passerar där dagligen.

Ha! Praktiskt? Inte ett dugg. Jag kan ju fan inte låta bli att låna, trots att jag redan har högvis med böcker liggande i att-läsa-traven. Varje gång jag går in för att lämna tillbaka en enstaka bok så kommer jag ut med ytterligare en hög nya. För nu när det är så nära till biblioteket kan jag ju passa på att låna även de där böckerna som man bara får ha i 7 dagar. Och varje gång jag lämnar in en sådan... ja som sagt. Travar! Bokskredsrisk! Hålögdhet!

Som igår. Jag skulle bara titta in ett ögonblick för att lämna tillbaka Ingenting är möjligt av Benny Haag. Det låter väl enkelt? Jomen, det skulle det väl ha varit om inte de lömska bibliotekarierna hade placerat inlämningsautomaten allra längst in i lokalen. Som mjölken i en livsmedelsbutik, alltså. Jag kan med andra ord inte lämna tillbaka en bok utan att tvingas passera alla hyllor med böcker. Och helt plötsligt står jag där med ytterligare fem nya böcker som jag har ryckt åt mig på vägen mot utgången. Det här är inte bra.

Kanske lite bok också? Avsnitten om scenskolans plågsamma övningar i improvisation och hur trevligt det egentligen är att jobba på Dramaten var för övrigt det bästa med den här boken.

Läskigast är skolläkaren som misstar Bennys hjärntumör för pubertetsbesvär och kommenterar vilka av flickorna i klassen som har börjat få bröst istället för att fundera på om det verkligen är normalt att en 12-åring vinglar och kräks hela tiden.

Nej, nu måste jag läsa för att försöka komma ikapp.