torsdag 29 november 2012

Dåligt tecken

Min vana att gå in på biblioteket och slumpvis plocka vad som råkar stå framme leder visserligen till en del oväntade och roliga fynd (som novellerna nedan), men också till en del riktigt bedrövliga bottennapp.

Här är det någon som mördar människor som har varit misstänkta för mord men friats i brist på bindande bevis. På något vis hänger det hela ihop med ett musikstycke som en cellist spelade innan hon åkte i fängelse för att ha mördat sin agent, tror jag. Ja, just tror. Jag hade väldigt svårt att hänga med i den här intrigen. Och när väl mördaren avslöjades så visste jag inte riktigt vem det var. Mycket sämre betyg kan en deckare knappast få.

Det är visserligen irriterande att slösa bort lästid på skräp, men ännu mer irriterande är det faktum att jag har läst och ogillat den här författaren förut. Det är jag nästan säker på. Montanari = aldrig mer! Nu ska jag bara försöka komma ihåg det också.

tisdag 27 november 2012

Perfekt spårvagnsläsning

Vem hade kunnat tro att absurda israeliska noveller skulle vara så festligt? Inte jag, i alla fall.

Det här är helt perfekt läsning på väg till och från jobbet. Jag hinner med 3-4 noveller per resa, beroende på hur Västtrafik sköter sig. Och blir inte ens irriterad när vagnen står still på grund av regn, löv på spåret, sol eller annat slumpvis valt fenomen som kan ställa till det i kollektivtrafiken. I Göteborg kan allt ställa till det i kollektivtrafiken.

Här finns kvinnor som limmar fast sig själva i taket med superlim, magiker vars trolleritrick plötsligt blir dödliga, flickor som tillbringar sin barndom sittande ovanpå kylskåp och en massa andra udda historier. Det är ganska ofta våldsamt, men samtidigt humoristiskt. Och jag kommer garanterat aldrig någonsin kunna se ett kanin-i-hatten-trolleri utan tänka på novellen Hat trick. Den lilla tresidorsnovellen har fått mig att drömma riktigt underliga saker på nätterna.



torsdag 15 november 2012

Oförlåtligt


Jag hör absolut inte till dem som kräver verklighetsförankring i den litteratur jag läser. Att en bok är baserad på en verklig händelse är ett varningstecken, inte en kvalitetsstämpel, för mig. Verkligheten är överskattad, om ni frågar mig.

Så bring on vampyrer, älvor, hober och änglar. Jag gillar. Troll? Jamen okejrå…

Rov av S. J. Bolton har en av de mest tillkrånglade och osannolika intriger hag har läst på länge. Här hittas mördade kvinnor nedgrävda i torvmossar, trots att de dött en helt naturlig död långt tidigare. Vi har illegala adoptioner, konspirationer, lokala legender, skumma läkare och, ja, troll kanske.

Fint som snus. Inga problem med det. Att boken utspelar sig på Shetlandsöarna gör det hela ännu bättre. Vindpinande öar är ju mumma som deckarmiljö. Men. Så kommer detaljen som raserar allt. En felöversättning antagligen. Huvudpersonen är ute och rider när hennes häst plötsligt börjar konstra. Då tar hon ett rejält tag i TÖMMARNA. Vad gjorde hon sa du? Den där meningen måste ju få varenda tjej som någonsin hängt i ett stall att rygga baklänges. Det heter tyglar! Tömmar har man när man kör.

Och där faller allt. Hur ska jag kunna tro på trollkonspirationer när det finns så uppenbara fel i boken? Va?

Jo, jag är fullständigt medveten om att jag är löjlig och helt oresonlig. Men det hjälper inte.  Om jag läser Bolton igen får det bli på engelska.