Ny bekantskap

Jag är en sucker för udda omslag. Lägg till några bra blurbar så är jag chanslös. Klart att jag måste läsa då! Oftare än jag egentligen vill erkänna leder detta till att jag läser riktigt kassa böcker - men ibland hittar jag ju guldkorn. The mystic arts of erasing all signs of death var en positiv överraskning.

Tempot är enormt högt och dialogdrivet. Handlingen minst sagt skum. Den före detta läraren Web börjar, efter att alltför länge bott på sin bästa väns soffa och tillbringat dagarna på hans tatueringssalong, arbeta med att städa upp på brottsplatser. Han träffar en dam i nöd, blir hotad av hennes halvgalna bror och blir inblandad i ett brott som handlar om mandlar. Just det. Mandlar, sådana man stoppar i glöggen. Inte en seriemördare så långt ögat når.

Jag kan inte påstå att intrigen är något vidare. Men det gör ingenting alls. Jag gillar detta ändå. Tempot är halsbrytande, dialogerna fyndiga och persongalleriet så udda att jag har roligt hela tiden. 

Stephen King gillar för övrigt också den här boken. Vilket inte säger något alls, faktiskt, med tanke på vilka enormt kassa böcker jag sett honom blurba allt som oftast.

Glad i hågen lånade jag sedan första delen i Hustons serie om vampyren Joe Pitt. Den var tyvärr inte riktigt lika festligt. Jag föredrar visserligen mina vampyrer ickeglittrande och där är Huston på rätt spår, men bortsett från det blev betyget bara ett ljummet ok.

Klaner av vampyrer som strider om territorium i New York, zombievirus, underliga sekter av svältande vampyrer som försöker uppnå ett högre medvetande... trots allt detta känns boken mest som en inte alltför engagerande deckare. Inte tillräckligt bra för att jag aktivt ska leta efter nästa del, men inte så dåligt att jag kommer att undvika fortsättningen. Slumpen får styra. Springer jag på nästa del bland hyllorna i biblioteket får den följa med hem. Annars blir det nog ingen andra dejt med denna vampyr.