måndag 28 februari 2011

Skickligt, men...

Jag gillar ju Edelfeldt. Eller, jag gjorde det åtminstone när jag var yngre. Tyvärr var det länge sedan jag blev riktigt berörd av hennes böcker.
Att jag inte blir direkt berörd av den här boken är i och för sig inte så konstigt. Det är en ungdomsbok. Och du milde, vilka jobbiga tonåringar.

Edelfeldt gör ett jättebra jobb med att beskriva dem. Jag har inte den minsta svårighet att se Arwen framför mig. Svartklädd, vitsminkad med kleopatraögon och en tonårig självupptagenhet som gränsar till det parodiska. Problemet är väl att jag är för gammal för att verkligen känna någon riktig sympati med den extremt överspända och svartsjuka vegetarianen Arwen, eller Arri som hon kallas.

Inte blir det mycket bättre när hon plötsligt kan gå igenom speglar till skuggvärlden Eidolon som befolkas av höviska vampyrer som har väntat på den utvalda.
"Och jag kände i detsamma - kanske på grund av vinet? - en våg av längtan just efter det han hade, det hans existens innebar: att få lägga av det mänskliga livet som alltid tycktes innehålla så mycket smärta och så många oöverstigliga hinder, och gå in i ett varande med, hur ska man säga, andra möjligheter"
Överspänd tonårsprosa, jomentjena!

Jag skulle säkert kunna sätta den här boken i händerna på några av de emoungar (oj, vad de skulle protestera mot den kategoriseringen) som jag känner. De skulle nog kunna ha helt andra känslor för Arwen och hennes stora The crow-dyrkande kärlek Oscar. Men för mig är det nog åtminstone 25 år för sent. Ska jag ha något riktigt nöje av ungdomsböcker så får jag nog gå ned ytterligare några år i målgrupp till de där böckerna som skulle varit magiska för mitt elvaåriga jag.
Eller så kan man helt enkelt nöja sig med att läsa Mumin och Puh. Vissa saker går aldrig ur tiden.

Men åååh vad han läser långsamt!

Nu börjar jag ångra att jag var så snäll.
Maken har visserligen börjat läsa The passage av Justin Cronin, men eftersom detta är en av hans mest hektiska perioder under året så kommer han hem sent och orkar kanske läsa 10 sidor innan han somnar. Det kommer ju att dröja en evighet innan han är klar och jag kan lägga vantarna på den. (Om vi antar att en evighet är 90 dagar. Vilket det ju förstås är i boklängtarsammanhang.)

Själv har jag läst Skuggorna i spegeln (åsikter kommer) och harvar mig nu igenom De döda fruktar födelsen av Pål Eggert. Tyvärr tror jag att min uppfattning om böckerna är ganska färgad av att jag mycket hellre skulle läsa Cronin. Lite taskigt kanske, det är ju inte Edelfeldt och Eggerts fel att maken läser i snigelfart.

tisdag 22 februari 2011

Så snäll är jag

Min man fick en present igår.
Bara så där spontant utan någon särskild anledning alls. För så himla snäll är jag ibland. Kanske framför allt när jag har sprungit på lovord av den här sorten.

Alltså låg The Passage av Justin Cronin fint inslagen med snören och allt, på makens huvudkudde när han gick och lade sig igår. Han blev glad och bestämde sig för att börja med den så fort han hade läst ut boken han håller på med.

Nu undrar jag bara hur länge jag måste vänta innan jag med gott samvete kan sno den? Om han inte har börjat med den i morgon, kan jag ta den då?

Så länge man använder paketsnören så är det visst en present! Jodå! Det är ju bara en lycklig slump att jag också tycker att boken verkar vara läsvärd.

måndag 21 februari 2011

Tack och adjö, Kellerman


Nu får det vara nog. Nog för att jag kan vara envis som en mula ibland, men någon gång måste man ju faktiskt ge upp. Kellerman funkar inte längre för mig.
Jag gillade verkligen debutboken När sista spärren släpper, men det var säkert tjugo år sedan. Då blev jag enormt förtjust i barnpsykologen Alex Delawares sidekick Milo Sturgis - en homosexuell polis som åtminstone då bröt mot de flesta stereotyper. En hårt arbetande fet slusk med förfärlig klädsmak kändes uppfriskande när de flesta bögar beskrevs som ytliga välputsade fjollor om de över huvud taget fick ta plats i film eller böcker.

Det var då. Jag har för mig att jag läste några böcker till i serien som jag tyckte var helt okey. Inte för själva deckarintrigerna, de var alltid löjligt tillkrånglade och omöjliga att tro på, men jag tyckte om vänskapen mellan Milo och Alex. Nu, några tusen böcker senare räcker det inte för att jag ska hålla intresset uppe.

Jag funderade ju på om jag hade läst Blodsband tidigare. Det hade jag nog inte, för jag kände inte alls igen upplösningen. Det trista är att jag redan börjar glömma bort historien trots att jag läste ut den igår. Ett dåligt betyg till både min läsförståelse och Kellermans förmåga att skapa en intressant intrig.

Uppenbart är i alla fall att Alex garanterat kommer att försättas i en livsfarlig situation och bli hotad åtminstone en gång i varje bok. Detta eftersom han envisas med att leka privatspanare och jaga efter personer som bara han misstänker. Inget fel med det egentligen, det är väl helt enligt normal deckarstandard. Problemet är att jag inte gillar Alex något vidare längre. Det kan helt enkelt inte vara bra när jag kommer på mig själv med att hoppas att huvudpersonen faktiskt ska bli skjuten och dödad av mördaren. Jag tar det som ett tecken på att jag är färdig med Kellerman.

För övrigt verkar titeln Blodsband vara aningen överutnyttjad. Jag tror att jag hittade 4-5 böcker med samma namn när jag letade bild. Har alla bra titlar redan tagit slut? 

onsdag 16 februari 2011

Enkät: Just nu...

Enkäter är svåra att motstå. Den här hittade jag hos Helena som (hipp hipp hurra) bloggar igen.

JUST NU...
läser jag: Blodsband av Jonathan Kellerman, Skuggorna i spegeln av Inger Edelfeldt och Bonniers stora trädgårdsbok.
och tycker: att Blodsband verkar misstänkt bekant. Kanske har jag lånat den tidigare. Det skulle inte vara första gången i så fall. Om jag har rätt är den säkert ganska kass eftersom den inte lämnat några mer bestående minnen.
lyssnar jag på: p3 i hörlurar för att stänga ute ljudet av mina arbetskamraters samtal, tangentbordsknatter och Robbie Williams som tycks gå på ständig repeat i våra högtalare.
tittar jag på: Sveriges mästerkock, Masterchef, Top chef, Heston's Feast och Jamie Oliver. Helt allvarligt tittar jag på så mycket kockprogram att jag knappt hinner laga mat.
känner jag: mig lite sur över att jag missade anmälningsdagen till en kurs i snickeri som jag skulle vilja gå på.
önskar jag: att jag ska hitta ett par kängor som både är snygga och bekväma. Just den kombon verkar vara ovanlig.
längtar jag efter: vår. Jag har fått nog av slask och isfläckar. Hallå, jag har ju både trädgårdsbok och en alldeles ny trädgård. Hit med lite vår nu så att jag kan få börja plantera äppelträd, meja ned buskage och odla palsternackor.

tisdag 15 februari 2011

Tjockt om Rom

Det här är ju lite dystert. Jag önskar ju att jag kunde börja med att antingen brutalsåga (alltid lika roligt) eller tokhylla den första boken i nya bloggen. Men inte, då. Den här boken väcker bara de ljummaste känslor.

Jag gillar ju verkligen historiska romaner. Allra helst när jag får fördjupa mig i forna tiders vardagsliv med tillverkning, matlagning och byggen. Men Roma lyckas aldrig riktigt fånga mitt intresse. Jag vill ju grotta ned mig i hur man tillagar garum eller vilka material som användes till tempelbyggen, men här får jag alldeles för lite av det. Inte heller får jag någon huvudperson att bygga upp någon längre relation till. Saylor susar igenom tusen år på 630 sidor med nedslag lite här och där i stadens historia.

Den sammanhållande länken är ett smycke, den bevingade fallosen Fascinus, som går i arv genom en av Roms släkter. Från början representerar den en gudom som ger visioner åt en salthandlare som slagit läger vid de sju kullarna. Tusen år senare är den en odefinierbar klump som påminner om de där träkorsen som romarna använder för att avrätta brottslingar.

Inte dåligt som sagt, men inte speciellt engagerande heller. Jag hade antagligen haft mycket roligare om jag hade fått följa en garumkokares liv i 630 sidor istället. Om man nu kokar garum? Jag har för mig att det är något slags sås på halvrutten fisk. Om boken hade handlat om det så hade jag vetat det. Nu tvingas jag leva i okunnighet, eller googla.

måndag 14 februari 2011

Nyinflyttad

Ah, en blogg utan oönskad blinkande reklam. Det är kanske precis vad jag behöver för att komma igång med bokbloggandet igen? Hoppas det, för jag saknar att skriva om böckerna jag läser. Det sista året har jag inte haft någon koll alls på vad jag läst och lyssnat på. Tyvärr.

Nu ska jag bara få lite ordning på layouten, så kan vi börja igen.