torsdag 28 april 2011

Bibliotekssplatter

Älska biblioteket!
Förra veckan var jag på stadsbiblioteket för att leta efter några fackböcker som inte fanns på mitt lilla lokalbibliotek.  Jag hade verkligen dyrt och heligt lovat mig själv att bara låna just fackböckerna för att slippa släpa så mycket.

Jomentjena! Hur ska jag kunna hålla sådana löften när jag hittar en hylla där det står "Biblioteket rekommenderar: SPLATTER."

Stadsbiblioteket rekommenderar alltså splatter? Jag blir ju nästan kär och vill köpa bullar till allihop. Det gjorde jag nu inte. Istället talade jag strängt till mig själv och lyckades med konststycket att bara låna en bok av de rekommenderade. Det blev Heartsick.

Här har vi Gretchen, en rasande intelligent psykolog/seriemördare som sitter i fängelse efter att ha mördat ungefär 200 människor på fruktansvärt brutala sätt. Hej Hannibal! Hon är fantastiskt vacker. Hej kliché! Hon träffar nu varje vecka Archie, den polis som hon torterade under tio dagar innan hon till slut ringde efter ambulans när hans hjärta stannade. Denna polis har nu mycket ambivalenta känslor för henne. Hej Tony Hill! Nu tar han med sig en kvinnlig journalist till Gretchen för att jaga fram en annan seriemördare som dödar unga kvinnor. Jaså, inte en ung kvinnlig FBI-agent alltså? Anar jag ett spår av originalitet? Nja kanske inte.

Det låter inte så bra va? Men ändå funkar det på något sätt. För det är verkligen blodigt. Så pass att det inte känns riktigt sunt att bli underhållen av det. Och det är nästan en prestation i sig, efter den fullständiga flod av seriemördarböcker som har översvämmat deckarmarknaden. Så jag kommer antagligen att låna nästa bok också. Där Gretchen lyckas rymma. Hej oväntade tvist! Fast jag kommer inte direkt att skylta med det.

onsdag 27 april 2011

Vad är grejen med Bosch?

Jag har aldrig fattat Connellys storhet. Eller tjusningen med Harry Bosch. Att jag lånade Fällan ändå beror mer på det magra utbudet i ljudbokshyllan än någon direkt läslust. För även en halvdan deckare gör städning till en mer uthärdlig sysselsättning.

Jag har för mig att Poeten var en bok som alla skulle läsa när den kom. Jag var inte så imponerad då och jag blir inte direkt hänförd nu när Poeten dyker upp igen. Trots att han mördar mängder av människor och lägger ut det ena avancerade spåret efter det andra. Det blir bara en dussindeckare. Varken bättre eller sämre än hundratals andra.

Harry Bosch är som vanligt. Tuff utan att ha ett uns av den charm som gör att jag förlåter Lehanes figurer i stort sett vilka underliga beteenden som helst. Harry gör mig bara irriterad.
Som detta: När den FBI-agent som Harry samarbetar med lyckas förstöra allt bevismaterial genom att gå rätt in i en fälla trots att han varnar henne upprepade gånger - vad gör Harry då? Skäller han ut henne? Nej. Vägrar han att ha något med henne att göra? Nej. Så klart inte! Han ligger med henne! Jomenvisst. Hon har precis sabbat hela utredningen genom att göra precis tvärt emot vad han säger till henne. Men han blir inte förbannad alls. Nix.

Som tur är minns Harry något han såg på ett kvitto innan bevismaterialet förstördes och löser fallet ändå. Och sådant kan jag som sagt faktiskt bara förlåta Lehane.

tisdag 26 april 2011

Och så lite neuropsykologi på det

Jag slutar tydligen aldrig hoppas på att hitta en bok som ska ge mig samma svindlande känsla som Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt av Oliver Sacks. Det här var mitt senaste försök.

Tyvärr innehåller den här boken alldeles för få och för sparsamma fallbeskrivningar för att jag ska bli riktigt nöjd. Vissa delar är för teoretiska och andra för filosofiskt funderande för att jag ska få ut något av läsningen.

Men det finns ljuspunkter. Om man nu kan kalla beskrivningar av människor med hjärnskador för det? Känns ju lite osmakligt, faktiskt. Men ur mitt läsarperspektiv så är det ändå sant.

En sådan är berättelsen om Judy som vaknar efter en eftermiddagslur och har förlorat minnet av de senaste 23 åren av sitt liv. Hon känner inte igen den man hon levt med de senaste 18 åren men har å andra sidan också blivit av med alla bittra minnen av sin skilsmässa. Dottern som nyss var en liten flicka har blivit en vuxen kvinna.

Det hoppingivande är att hennes liv ändå fungerar. Livet går vidare tillsammans med den där gråhårige främlingen och Judy är idag mormor. Tydligen har vi människor förbluffande lätt att anpassa oss till nya omständigheter. Eller som Paul Broks skriver:
"Om du en dag skulle vakna upp och upptäcka att du förvandlats till en jättestor insekt är det mycket sannolikt att du helt enkelt skulle stiga upp och fortsätta med ditt nya liv."

Favorit i repris

Jag är ganska säker på att jag faktiskt har läst Andras ungar förut. Men det gör inget. Jag gillar Torey Hayden även om hon kanske faktiskt skriver BOATS. Hon skriver ju om verkliga händelser men eftersom eländesperspektivet inte är hennes eget så känns det aldrig lika slaskigt som Pojken som... och de andra.

Hayden skulle jag nog gärna stoppa i händerna på tonåringar som bara vill läsa sådant som har hänt "på riktigt". I väntan på att det ska gå över. För det hoppas jag ju. Att bara läsa sådant som har hänt på riktigt känns så fattigt när litteraturen är full av fantastiska berättelser.

De tidsmarkörer som Hayden ger är inte tillräckliga för att jag ska kunna placera den här berättelsen i något bestämt årtionde. (Historia var aldrig mitt paradämne, direkt.) Jag gissar 70-talet, men skulle önska att det var längre sedan.

För hur Mengele-aktigt låter det inte med en läkare som syr ett autistiskt barns tunga utan bedövning eftersom "Såna människor har ingen riktig känsloförnimmelse. Det är bara som de inbillar sig. Det är ingen mening att slösa dyra läkemedel på dem."

Det skulle kunna bli rena eländesskildringar, men det blir det inte. Åtminstone rycks jag med och tycker att det är ett strålande framsteg när åttaårige Boothe för en kort stund faktiskt kommunicerar med de andra i gruppen, eller när Tomaso kan erkänna att hans pappa är död och inte bara bortrest. Att Torey Hayden inte döljer att hon ibland är feg och inte vågar eller orkar sätta sig emot att barnen i hennes grupp blir agade eller orättvist behandlade i skolan gör henne kanske inte till världens bästa lärare, men det gör henne mänsklig. Hon är ingen superpedagog. Hon misslyckas och gör fel. Men hon tycks aldrig förlora hoppet om att hennes ungar kan bli bättre rustade för livet.

tisdag 19 april 2011

Oemotståndlig titel

Hur skulle jag kunna motstå en bok med titeln Med ett utseende som retar sjöfågel? Det säger ju sig själv att det är omöjligt!

Den allra största behållningen av boken fick jag i en krönika om läsning. Där hittade jag meningen som jag uppenbarligen har letat efter i hela mitt liv.

"Jag läser som en get äter: allt."

För det är ju precis så det är. Jag läser allt. Mjölkpaket såväl som böcker. Och alla sorters böcker. Även om jag de senaste åren ägnat mest tid åt lättsmält underhållning så skulle jag förtvina av tristess om jag inte då och då slängde in något mer krävande.

Nu läste jag ju förstås boken på ett sätt som inte alls gjorde den rättvisa. Samlingar ska man läsa några stycken i taget. Men det gjorde jag förstås inte. Istället läste jag hela boken i två sittningar och kände mig sedan som om jag hade tryckt i mig en alldeles för stor påse godis.

Innan jag förläste mig så hade jag i alla fall kul. Så kul att jag började skratta pinsamt högt på spårvagnen.

Tidigare har jag läst Fettpaniken av Marie Carlsson. En riktigt bra fackbok om myter och fakta omkring vikt och hälsa som faktiskt gav mig flera tankeställare. Att både Brad Pitt och George Clooney är överviktiga enligt det nya sättet att beräkna BMI kanske säger en del om hur mycket sanning det ligger i tidigare års hotfulla rubriker om fetmaepedemier.

söndag 17 april 2011

22 skräcknoveller utan en rysning

Jag är troligtvis totalt avtrubbad. Jag gissar att det är så. För även om den här samlingen är riktigt ojämn så borde det väl finnas åtminstone något som framkallar en liten rysning?
Icke då!
Inte en tillstymmelse. Trots att jag läste den här på landet, med stormvindar tjutande runt husknuten, hade jag inga som helst problem med att lägga den i från mig och lalla ut i mörkret för att hämta ved.
Nå, helt obekymrad var jag inte. Spindlar tänkte jag lite på. Men det gör jag å andra sidan alltid. Även när jag inte läst Syner i natten.
Det kan bara inte vara ett bra betyg för en skräcksamling.

Naturligtvis var alla 22 novellerna skrivna av män. Så klart!

fredag 15 april 2011

Seriemördare i läsa lätt-version


Flera bloggare har rekommenderat Stuart MacBride så när jag var på biblioteket sist letade jag efter namnet i hyllorna. Och det fanns en inne i den engelska hyllan.
En tunn. Med jättestora bokstäver.
Eftersom jag hade bråttom så högg jag den i alla fall. Varför inte? Det kostar ju inget. Älska biblioteket!

Väl hemma tittade jag lite närmare på Sawbones. Det var tydligen en bok skriven för människor som läser på en 8-årings nivå. Ooookey?! Meningen är alltså att skapa läsvärda historier även för vuxna med lässvårigheter. Det är ju en väldigt bra idé. Frågan var ju förstås om det även kunde fungera för vuxna utan dyslexi?

Och visst funkade det! Enormt högt tempo, ultravåld och rent chockerande brutalitet var ju absolut inte vad jag hade väntat mig. Men det var vad som levererades. Med ett himla gott humör. Ibland kan man känna att en författare har roligt när han skriver och det tror jag att MacBride hade här.

Smart nog har allt polisarbete lämnats åt sidan. I stället får man följa tre maffiamedlemmars jakt på den seriemördare som av en ren slump har kidnappat deras boss 16-åriga dotter. En riktigt dålig slump för både seriemördaren och alla personer som kan tänkas sitta på någon som helst information.

Några spårvagnsresor räckte boken till i alla fall. Och nu är jag ganska nyfiken på vad MacBride kan åstadkomma när han får breda ut sig och använda vilka ord han vill.  Är det någon som har läst och kan tipsa?

onsdag 6 april 2011

Nästan som julafton

Men hur rätt kändes inte det här? Arne Weise läser Trenter. Perfekt ju. Mer behövdes inte för att jag skulle känna mig förflyttad riktigt långt bak i tiden.

Den som inte vuxit upp med Arne Weise kanske inte skulle känna samma entusiasm inför inläsningen. Rösten är skrovlig, gubbig och här och där lite sluddrig - men jag tycker att det är helt perfekt. Bara att höra Arne Weise uttala namnet Douglas Haag skulle vara värt pengarna. Om jag hade betalat alltså. Nu lånade jag ju den här ljudboken på biblioteket. Förstås. Jag kommer nog aldrig att köpa en ljudbok. Om jag skulle bli så förtjust i en ljudbok att jag skulle vilja ha den i samlingarna så skulle jag köpa den i vanligt bokformat istället.

Nå, åter till Weise. Jag vet inte hur ni skulle uttala namnet Douglas. Själv skulle jag säga Dågglass. Men inte Weise. Ur hans mun svävar det mycket elegantare Doooglass. Bara en sådan sak gör ju att jag känner mig direkt förflyttad till 50-talet.

Uppenbarligen var det länge sedan jag läste en riktig pusseldeckare för jag blev barnsligt entusiastisk av det här. Det är arkitekter, stulna silverplaketter, hillmanbilar och fenedrintabletter som man tar för att hålla sig pigg och alert. Så underbart otidsenligt! Och kul. Ända fram till den klassiska slutscenen där alla misstänkta samlas och mördaren avslöjas. Bara en sådan sak!

måndag 4 april 2011

Men jag gillade ju Doppler

Volvo lastvagnar har varit mitt spårvagnssällskap de senaste veckorna. Ja, veckorna. För mer lockande än så har boken inte varit. Först när jag läst allt utom sporten i Metro har det känts aktuellt att plocka upp boken ur väskan. Det säger en del, för så himla intressant är inte Metro när man redan har hunnit läsa GP innan.

Konstigt. Jag hade kul när jag lyssnade på Doppler men nu blir jag inte alls lika road. Kanske skulle boken fungerat bättre om jag hade lyssnat på den? Då hade de lustiga infallen kanske kännts roliga och inte bara planlöst halvfyndiga som de gjorde nu.

Någon recensent skrev att det verkade som om Loe lekt fram texten helt utan ansträning och det kan jag visserligen hålla med om. Men jag hade gärna sett att han hade ansträngt sig lite mer. Det känns som fluff hela vägen. Doppler tar sin älgkalv Bongo och sin son Gregus och promenerar till Sverige där han möter den haschrökande undulatplågaren Maj-Britt och den fågelskådande scoutledaren von Borring. Varken Gregus eller Bongo tycker att det verkar speciellt givande så de sticker. Gregus hem till sin mamma och Bongo till skogs. Jag är nära att göra det samma. 

Att Loe själv är så närvarande i texten skulle kunna vara kul om han hade något intressant att säga. Men det är sällan. Typisk mening: "Det är inte utan att en och annan läsare nu grubblar över om jag (som skriver detta) alldeles har glömt bort Maj-Britt."
Det hade den här läsaren inte alls grubblat över. Den här läsaren funderade snarare på om hon verkligen skulle läsa färdigt den här boken.