tisdag 11 december 2012

Svårskrämd

Det har sina fördelar att inte vara speciellt mörkrädd. Att kunna gå ut och hämta ved mitt i becksvarta natten är ju praktiskt. Att kunna vara ensam på landet utan att få panik när det knäpper konstigt i väggarna är också trevligt.

Kombinationen minimal mörkrädsla och förkärlek för skräcklitteratur är däremot himla trist. Jag blir ju aldrig skrämd. Inte den minsta lilla rysning! Ändå envisas jag. För det är ju så kul med skräck, spöken, vampyrer, mylingar och odöda.

Samlade svenska kulter var ju festlig, så jag hade ganska höga förhoppningar på Jag såg henne idag... Tyvärr blev jag inte riktigt lika road den här gången. Visst är det väldigt synd om stackars Cornelia som kommer hem och hittar sin mamma död vid gasspisen när hon bara är elva år. Tragiskt. Absolut. Men det hjälper inte. Jag har väldigt svårt att bry mig om henne och den mystiska röst som viskar till henne. Hur mycket droger hon än tar, hur mycket hon än synthdansar och flyttar runt mellan olika europeiska städer förblir jag ganska likgiltig. Den enda gång jag verkligen piggnar till är när andra personer dyker upp. Av någon anledning verkar precis alla övriga personer, utom möjligtvis den mystiske vännen Ville, vara mer intressanta än just Cornelia. Vilket ju är lite synd eftersom hon är navet berättelsen kretsar kring.

Det jag verkligen gillar är referenserna till de tidigare novellerna. Det bådar gott för framtiden. För jag trivs verkligen med att tillbringa tid i det universum som Fager bygger upp. Även om jag inte blir rädd. Inombords hoppar jag jämfota, viftar med flaggor och jublar över att det faktiskt skrivs skräck som känns nutida och kul på svenska. Mer tentakler åt folket!


tisdag 4 december 2012

Ny bekantskap

Jag är en sucker för udda omslag. Lägg till några bra blurbar så är jag chanslös. Klart att jag måste läsa då! Oftare än jag egentligen vill erkänna leder detta till att jag läser riktigt kassa böcker - men ibland hittar jag ju guldkorn. The mystic arts of erasing all signs of death var en positiv överraskning.

Tempot är enormt högt och dialogdrivet. Handlingen minst sagt skum. Den före detta läraren Web börjar, efter att alltför länge bott på sin bästa väns soffa och tillbringat dagarna på hans tatueringssalong, arbeta med att städa upp på brottsplatser. Han träffar en dam i nöd, blir hotad av hennes halvgalna bror och blir inblandad i ett brott som handlar om mandlar. Just det. Mandlar, sådana man stoppar i glöggen. Inte en seriemördare så långt ögat når.

Jag kan inte påstå att intrigen är något vidare. Men det gör ingenting alls. Jag gillar detta ändå. Tempot är halsbrytande, dialogerna fyndiga och persongalleriet så udda att jag har roligt hela tiden. 
Stephen King gillar för övrigt också den här boken. Vilket inte säger något alls, faktiskt, med tanke på vilka enormt kassa böcker jag sett honom blurba allt som oftast.

Glad i hågen lånade jag sedan första delen i Hustons serie om vampyren Joe Pitt. Den var tyvärr inte riktigt lika festligt. Jag föredrar visserligen mina vampyrer ickeglittrande och där är Huston på rätt spår, men bortsett från det blev betyget bara ett ljummet ok.

Klaner av vampyrer som strider om territorium i New York, zombievirus, underliga sekter av svältande vampyrer som försöker uppnå ett högre medvetande... trots allt detta känns boken mest som en inte alltför engagerande deckare. Inte tillräckligt bra för att jag aktivt ska leta efter nästa del, men inte så dåligt att jag kommer att undvika fortsättningen. Slumpen får styra. Springer jag på nästa del bland hyllorna i biblioteket får den följa med hem. Annars blir det nog ingen andra dejt med denna vampyr.