tisdag 22 mars 2011

Internatskoleläsning, till slut

Sent ska syndaren gå till biblioteket. Den här boken har jag velat läsa hur länge som helst men det har hela tiden kommit andra ännu mer lockande böcker mellan. Presidentens hustru till exempel.

Nu blev det i alla fall äntligen av. Och jag gillade förstås. Vad annars? Men visst är den frustrerande på sina ställen? Då och då vill jag bara ruska om Lee för att hon är så otroligt självupptagen och instängd i sig själv att hon missar så stor del av den upplevelse hon skulle kunna få. Precis som i stort sett alla tonåringar, alltså. Åtminstone har jag väldigt lätt att känna igen mig i Lees sämre sidor.

Själv hade jag antagligen gått under om jag hade skickats till en internatskola i trettonårsåldern men det hindrar ju inte att fantasin om internatskolelivet känns väldigt lockande. Åtminstone som litteratur. Å andra sidan fungerar det instängda och starkt avgränsade livet på mentalsjukhus också som en utmärkt arena för berättelser men dit färdas jag helst bara i böcker.

Nu är maken äntligen färdig med The passage och har lämnat över den till mig. Han gillade den inte! Men det gör jag. Drygt 250 sidor in trivs jag alldeles utmärkt i sällskapet.

lördag 19 mars 2011

Fel, fel, fel.

Inklings sida hittar man bland massor av läsvärda inlägg även följande citat.

Den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet
Cicero
.
Jag kan bara konstatera att Cicero uppenbarligen inte hade sorkar! För jag saknar massor! Små taktiska kärnvapen till exempel! Bara se vad de ondsinta råttorna har gjort med min gräsmatta! Den ser ut som en elefanttoalett.
.
Här hade jag ju tänkt tillbringa sommaren behagligt tillbakalutad i skuggan med en bok och en kopp kaffe. Istället verkar det som om jag måste bedriva någon slags utrotningskampanj. Så ytterligt ociviliserat!

Nu hängde jag inte riktigt med

Ännu en ljudbok avlyssnad. Och som vanligt en deckare. Efter att ha lyssnat på Den döende dandyn kan jag konstatera följande:

- Att jag har lärt mig lite mer om Dardels liv.
- Att jag inte tycker att Anders Knutas verkar vara någon speciellt sympatisk eller smart polis.
- Att jag nog var lite okoncentrerad. Jag hade väldigt svårt att hänga med i vem som var vem utav konsthandlarna. Jag fattade intrigen, men jag är fortfarande lite osäker på vem ett utav mordoffren var. Mysko.
- Att det är helt omöjligt att redan upp sådana oklarheter när man väljer att lyssna istället för att läsa.
- Att jag verkligen inte bryr mig.

Det var väl det hela.

torsdag 17 mars 2011

Oooh, bright and shiny!

Det är bara att erkänna. I bland är jag precis som en skata. Nu syns det nog inte riktigt på skärmen hur pass skarpt orange den här bilden är, men i verkligheten lyste den som en fyr i biliotekshyllan. Orange är uppenbarligen inte något vanlig färg på deckaromslag.

Baksidan lockade egentligen inte, men eftersom jag hade enormt bråttom och bara skulle låna en enda bok för att ha något att läsa på bussen så högg jag den ändå.

Anledningen till att den inte lockade? Barn! Baksidestexten handlade om en mamma som stod i köket och förberedde middagen medan hennes lilla dotter låg och sov i barnvagnen i trädgården. Mamman var helt trygg eftersom hon visste att hon omedelbart skulle känna om något var fel. Så starkt var bandet mellan henne och barnet. Alltså, varje läskunnig person skulle ju kunna gissa sig till vad som skulle hända.

Det avsöjades förresten redan på baksidan att någon närmade sig och drog undan filten. Suck, tänkte jag. Men tog boken ändå eftersom jag hade bråttom och... tja, den var ju bright and shiny. Om ungen har diabetes också så tänker jag fan inte läsa den, tänkte jag sedan. Om jag hade fått ett barn med diabetes så skulle jag konstant oroa mig för kidnappare. Andelen kidnappade barn som har just diabetes eller möjligtvis svår astma är så extremt överrepresenterade i tv-deckare att det måste vara världens mest brottsframkallande sjukdom.

Men jag hade inte behövt oroa mig. Fossum är bättre än så. Det händer inte ens något riktigt farligt med flickan, bara något skämmande för föräldrarna. Ok, nu har jag spoilat lite, men det är bara de första sidorna. Det är bara det första i en rad otäcka spratt som får konsekvenser.

Karin Fossum är bra, det förnekar jag inte. Men jag saknar den verklighetsflykt som de mer orealistiska deckarna bjuder på. Flerdimensionella "brottslingar" är visserligen betydligt mer trovärdiga än de monstruösa mästerhjärnor med diaboliska planer som befolkar många amerikanska deckare, men verklighet är nog inte alltid vad jag söker när jag läser deckare. Om jag faktiskt känner något för de inblandade figurerna och kan föreställa mig dem som verkliga människor, blir det mer sorgligt än spännande. Så också här.

måndag 14 mars 2011

Ensamt och sorgligt

Jag har aldrig gått igång så där totalt på Gunnar Barbarotti. Det betyder förstås inte att jag låter bli att läsa böckerna om honom. Varför vara så drastisk? Men jag hoppade inte jämfota av glädje på väg hem från biblioteket när jag hade lånat De ensamma. (Nu är jag inne på mentala jämfotahopp förstås. I verkligheten har jag inte kondition för mer än max tio hopp i rad och så nära har jag verkligen inte till biblioteket)

 Det är något mysko med Nesser. Jag tycker att det är väldigt behagligt att läsa hans böcker även om jag sällan blir särskilt engagerad i själva deckarintrigen. Så något måste han ju göra rätt.

Hur skulle det till exempel annars komma sig att jag accepterar att Barbarotti använder ordet ”ämnar” i en dialog med kollegan Backman?
– Vad ämnar du göra nu?
Vem säger ämnar idag? Är det något lokalt i Kumlatrakten, kanske? Hade någon annan skrivit det så hade jag antagligen himlat med ögonen och undrat vad det var frågan om. Men när det är Nesser så stör det mig inte. Jag bara noterar. 

Boken då? Vad tycker jag om boken? Det är lika bra att konstatera – detta kommer att bli ytterligare en fisljummen recension. Jag tycker i stort sett ingenting om den. En man ramlar/kastar sig/blir knuffad utför ett stup och hittas död i skogen. 35 år tidigare dog hans flickvän på samma sätt, på samma plats. Sedan är det upp till Barbarotti och hans kollegor att försöka komma fram till vad som har hänt. Nu och då.

Det tar en väldig tid. Precis som utredningen så känns vissa delar av boken som om de går lite på tomgång. De delar jag läser med störst intresse är historien om de sex vännerna som träffas i Uppsala och deras liv fram till den första olyckan. När Barbarotti och utredningen växelvis dyker upp så har jag inte lika kul. Men som sagt. Jag och Barbarotti har aldrig blivit riktiga kompisar.

Rent fantastiskt sorgligt är det i alla fall på sina ställen. Jag har för mig att Håkan Nesser har sagt att det bara skulle bli fyra böcker om Gunnar Barbarotti. Det är däremot inget jag sörjer över . Nu känns det i och för sig som om det skulle kunna bli fler och jag kommer säkert att läsa dem också. För det är ju Nesser och behagligt på det där lite lagom viset.

onsdag 9 mars 2011

Biblioteksbesvikelse

Ni vet hur det är när man längtar efter en speciell maträtt - man har inköpslistan klar och vandrar glad i hågen till sin lokala livsmedelsbutik för att handla. Och så har de inte de ingredienser man behöver! Plötsligt drabbas man av en total mental punktering. Ingenting verkar gott. Den glada hågen förvandlas till tjurig håglöshet. Alla alternativ verkar lika lockande som Eldorado-fiskpinnar. Till slut plockar man åt sig lite cornflakes och bananer för att åtminstone ha något att äta.

Exakt så kändes mitt senaste biblioteksbesök. Normalt är jag en spontanlånare. Jag går in helt planlöst och plockar ned det som för tillfället fångar mitt intresse.  Ibland blir det bra, andra gånger… nåja. Den här gången hade jag för en gång skull förberett mig. Genom att (faktiskt) anteckna titlar som verkat intressanta när jag läste bokbloggar hade jag nu en lång lista med boktips. Något borde ju finnas inne även på mitt bibliotek. Men inte då! Ingen Styggelse, ingen Mörkrädd, ingen Woman in black, ingen Palahniuk, ingen McBride, inget på listan fanns att låna. Nada, zipp, zero.

Och plötsligt verkade alla bokhyllor vara fulla av den litterära motsvarigheten till fiskpinnar och blodpudding. Antingen tråkigt eller direkt motbjudande.

Nu har besvikelsen lagt sig något. För trots att jag inte hittade något av det jag planerade att låna fick jag faktiskt med mig en hel del bra saker. Som Nessers senaste, Stridsbergs Darling river och Sittenfelds I en klass för sig. Så vad gnällde jag över egentligen? Hur gott som helst, ju! 

torsdag 3 mars 2011

Änglar, demoner och google

Jag gillade inte Angelology, men idén med änglar istället för de gamla vanliga vampyrerna kändes ju lite kul. Så när jag hittade den här boken stiligt uppställd i bibliotekshyllan högg jag direkt. En roman "i den blodiga skärningspunkten mellan fantasy, skräck och socialrealism" lät ju nästan för bra för att vara sant.

Och det var det ju på sätt och vis. Åtminstone som skräck betraktat, för otäckt var det inte direkt. Däremot var boken på sina ställen mycket roligare än jag hade förväntat mig av genrebeskrivningen. Å andra sidan tycker jag att Lars Norén är en himla festlig dramatiker också, så andra läsare kanske ryser åt helt andra saker än jag. Själv hade jag i alla fall kul när jag läste om Limbo som en plats där vädret aldrig någonsin är lagom. (Vilket känns sorgligt välbekant för alla göteborgare.) Här finns ocksp himmelska konvent som skulle kunna platsa på vilken new age-mässa som helst där, med ljusdieter, peppande föreläsningar och cupider som delat ut presentreklam för sina love-bombing-kurser. Kanske inte riktigt vad man hade väntat sig av livet efter döden?

Historien börjar med att Susanne upptäcker att hon är död och att livet efter detta kanske inte är så enkelt eller förutbestämt som man kanske kunnat tro. Med hjälp av sin syster och hennes nya kompis Sebastian får hon en chans att både fly demoner och sitt öde.

Sällan har jag googlat så mycket när jag har läst en bok. Normalt betyder fantasy att man kan luta sig bekvämt tillbaka och lita på att författaren har hittat på det mesta. Men här är det så mycket ord och begrepp som jag vagt känner igen utan att riktigt kunna lita på jag vet vad det egentligen handlar om. Därför har wikipedia bland annat fått berätta för mig om; livets träd, kliffotiska världar, ärkeänglar, Metatron, kabbalism och Daath.

Jag är fortfarande inte övertygad om att änglar är de nya vampyrerna.

onsdag 2 mars 2011

Passande titel

Jag fattar egentligen inte varför den här boken heter Kall som graven. Jag hittar ingen direkt koppling till intrigen. Men titeln har onekligen känts helt i takt med klimatet utanför dörren.

Det är ju något så trivsamt välbekant med engelska deckare. Jag har säkert lyssnat till, eller läst, någon annan bok om polisen Alan Banks, men uppenbarligen har han inte varit tillräckligt färgstark för att fastna i minnen. Men det gör ingenting. Jag har ändå haft det trevligt med de 16 cd-skivorna i den här lådan.

Det är inte överdrivet våldsamt även om baksidan utlovar "en värld av droger, sex och kriminalitet" när Banks letar efter polischefens förrymda dotter i London. Det är betydligt mer Morden i Midsomer än Mord i sinnet om jag ska ta en tv-referens. Det är trivsamt småspännande, utan att bli ens det minsta hjärtat-i-halsgropen-jag-måste-bara-höra-hur-det-går. Ganska typiskt engelskt alltså.

Thomas Bolme läser och det gör han med den äran. Det enda jag hakar upp mig på är att han envisas med att säga finangs, distangs, balangs och någon gång till och med garangti. Något dialektalt kanske? Bortsett från det gillar jag verkligen Bolme. Han gör inte för mycket teater av uppläsningen utan håller sig till att läsa medryckande och inlevelsefullt utan att skapa en massa irriterande röster.Bra där!

Fast nu är jag faktist väldigt sugen på en bok utan snö på omslaget. Jag har fått så nog av snö! En svettig sydstadsskildring vore perfekt. Gärna spännande. Några tips?