onsdag 23 januari 2013

Kort och effektivt

Om Stallo innehöll för många ord så var den här boken det perfekta botemedlet. Här slösas det inte med orden precis. Ändå, eller kanske just därför, lyckas Feberflickan bli spännande och fantasieggande. Och lite lagom äcklig. Det är svårt att läsa den utan att föreställa sig doften av härsket fårkött och blod.

I Feberflickan har det otäcka redan hänt. Men vad det är, hur det har gått till och varför det har skett får läsaren pussla samman allt eftersom. Det skulle kunnat bli hur tråkigt som helst, men blir tvärtom, nästan omöjligt att lägga ifrån sig. Gillar't!

torsdag 17 januari 2013

Trolltider

Småtroll som kan förvandla sig till ekorrar, lämlar och möss. Rävgubbar och stora elaka björntroll som vill ha lekande barn att titta på för att hålla sig lugna. Här finns en himla massa olika troll. De är smutsiga, ganska äckliga och mycket oberäkneliga. Många utav dem kan dessutom påverka människors tankar. Festligt värre!

Det finns mycket jag verkligen gillar med Stallo. Hela fantasin omkring trollen är kul och underhållande. Här får man förklaringen till varför John Bauer drunknade och en helt ny bild av radions Farbror Sven när det visar sig att Sven Jerrings änka har en hundra år gammal ekorre som lever i högsta välmåga. Intrigen med kidnappade barn fungerar också. Det är bara lite för mycket ord för min smak.

Gång på gång kommer jag på mig själv med att skumma text där huvudpersonen Susso är med. Jag struntar i vad hon äter, att hon pillar med sin snus, vad turisterna i hennes mammas souvenirbutik säger och hur hennes förhållande med Tobe utvecklas. Jag vill ha troll! Det är förstås en smaksak, men hade boken varit 100 sidor kortare hade jag gillat den ännu bättre. Fast man måste ju applådera någon som lyckas göra troll lite läskiga år 2013. Om det sitter en hare i trädgården och glor på mig utan att flytta på sig när jag kliver ut på altanen, kommer jag garanterat att fundera ett ögonblick eller två på om det möjligen skulle kunna vara... Men nej, troll finns ju naturligtvis inte.

tisdag 15 januari 2013

Avklätt

Kan man hata och förakta sina kunder utan att till slut få låga tankar om den vara man säljer? Jag vet fortfarande inte efter att ha läst den här boken. Men jag är i alla fall ganska övertygad om att strippande inte är någon hälsoresa för psyket och den egna självbilden.

Annelie Babitz har tydligen arbetat som strippa under perioder och här beskriver hon miljön på klubben K i Göteborg och sina kompisar där. På baksidan står det att det är ett både humoristiskt och tragiskt porträtt av kvinnor som under en tid förenas i systerskap, kärlek och lojalitet. Fan vet, jag har svårt att se det humoristiska. För det är inte mycket som verkar kul. Det är mest tårar. Droger, självskadebeteenden, anabola, helt omöjliga relationer och så shopping förstås. Babitz tar aldrig droger, hennes pengar går till svindyra handväskor och kläder som ofta blir hängande oanvända i garderoben.

Boken börjar med en redovisning av hur det har gått för några av alla personer som figurerar i boken. Någon blev frisör, en annan psykolog, några blev personliga tränare, flygvärdinnor, nagelskrulptriser och någon kom in på läkarlinjen. Och det låter ju bra. Om de också mår bra så är det ännu bättre, men det får man aldrig veta.

Jag gissar att få utav de män som gillar att gå på strippklubbar kommer att läsa den här boken. Det är synd. Fast det är klart, masochisterna som vill bli piskade och ber någon kräkas ned i deras öppna mun kanske faktiskt skulle njuta av föraktet.



lördag 12 januari 2013

Orättvist

Till offer åt Molok (här skulle det ha varit en bild om inte Blogger dummat sig)

Om jag förstår det hela rätt tog det Åsa Larsson flera år att skriva den här boken. Då känns det ju lite snopet att jag läser ut den på en dag. Allt detta arbete och all denna (gissar jag) vånda för några timmars underhållning. Vad otacksamt. Men jag kunde inte låta bli.

Det är ingen tvekan om saken. Åsa Larsson är absolut min svenska deckarfavorit. Inte för att intrigerna är så fantastiskt mycket bättre än andras, det är inte med själva deckarhistorien hon fångar mig. Det är miljön, människorna och framför alt djuren. Hon har ett sätt att skildra människors relationer till sina katter och hundar som jag faller pladask för. Som Snorvalpen i den här boken. När han försöker avstyra en obehaglig situation genom att komma framspringande med en fantastiskt rolig kotte att leka med, vill jag bara lägga ifrån mig boken, gå till datorn och googla valpar på nätet.

Och slutjakten... Det var länge sedan jag fick tårar i ögonen av att läsa deckare, men här knöt det sig verkligen i magen. Åsa Larsson är verkligen inte snäll mot sin Rebecka. Eller mot mig. Hoppas, hoppas, hoppas att nästa bok inte tar lika lång tid att skriva.