söndag 29 maj 2011

Sluta plöja, börja väva!

Jag vrider mig fortfarande av obehag över de romantiska inslagen i den här ljudboken. När den parisiske konstnären Nicholas des Innocents mal på om de kvinnor han vill plöja och sina förförelsekonster, reser sig håren på armarna. Ändå lyssnar jag vidare. För resten är ganska kul.

1400-tal, belgisk vävteknik och illaluktande färgare - sådant går jag däremot igång på. Så mycket att jag faktiskt blev tvungen att sätta mig och googla motiven så att jag fick se hur de där blombottnarna, kaninerna och förstås självaste enhörningen, såg ut i verkligheten. Det är ju ett bra betyg.

Om jag bara hade kunnat slippa kärlekshistorierna så hade det här varit toppen. Men man kan ju inte få allt. Jag gissar att marknaden och resten av världens bokläsare helt enkelt inte lider av samma romantikfobi som jag. Men nu känner jag mig väldigt färdig med Tracy Chevalier. Tack snälla S för lånet, men nu behöver jag nog lite seriemord som omväxling!

onsdag 18 maj 2011

Närapå lite orolig

Ni vet sådana där kufar som bara läser böcker om andra världskriget? Ni måste väl också ha träffat på dem, killar som inte läser någon skönlitteratur alls om den inte handlar om WW2? Travar av Sven Hassel och liknande i hyllorna?
Ibland tror jag att jag skulle kunna utvecklas till att bli så insnöad själv. Fast på romarriket då, alltså. Peta in en plymhjälm, eller ett romerskt standar på omslaget så läser jag. Helt opraktiskt. Det hade ju varit mycket bättre om jag hade gillat historia när jag gick i skolan, då hade jag åtminstone kunnat få vettiga betyg i det. Men nu? Ingen nytta alls.

Jag tror egentligen inte att jag lär mig något direkt heller. I stället använder jag dem ungefär som fantasyböcker. Romarriket blir en bekväm värld att försvinna in i, där ingenting riktigt berör på allvar. Legionär eller hob kan kvitta. Ge mig ett äventyr så är jag nöjd.

Legionären bjuder inte på någon vidare historia. Det händer helt enkelt inte så förfärligt mycket. Den boklärde, frigivne slaven Cato kommer som rekryt till andra legionen där han genom sina kontakter med kejsaren blir utsedd till optio. Legionen tågar så småningom iväg mot det mystiska Britanien. Strider, lömska planer, förräderi mot kejsaren, myterier och krigsfångar - allt man kan vänta sig finns på plats. Det blir aldrig speciellt spännande, men aldrig riktigt tråkigt heller. Åtminstone inte för en sådan som jag, som njuter av att läsa om hur man organiserar ett tältläger. Nu väntar jag bara på att jag ska börja intressera mig för högstadiekemi också. Det vore ju på tiden.

tisdag 17 maj 2011

Tack för boktipset P3


För några veckor sedan var Kristofer Ahlström gäst i något P3-program och pratade om sin debutbok Bara någon att straffa. Gissa om jag blev förvånad när jag senare på dagen hittade just den boken på biblioteket. En alldeles ny bok! På mitt bibliotek? Nu vill jag inte låta gnällig, men det händer inte särskilt ofta. Det brukar dröja innan nya böcker dyker upp på min filial och finns det den minsta risk att folk vill låna dem så brukar de finnas i hyllan för 7-dagarslån.
Men inte Ahlströms bok. Den fick jag låna utan några som helst begränsningar. Klart att jag var tvungen att göra det då.

Det finns en hel del jag tycker om här. Barndomsskildringen och brottstyckena från uppväxten på Gotland och Fårö är bitvis fantastiska. När den namnlöse huvudpersonen ger sig ut på en hämndodyssé tappar jag däremot bort mig lite och börjar tänka på annat.  Visst kan jag förstå bitterheten över att det blir ekonomiskt omöjligt för öborna att behålla sina fastigheter och att de tvingas sälja till fastlänningar som vill ha sommarstugor, men steget från barndomens dödslistor till sabotage som vuxen känns ändå lite lång.

Som alltid är jag en total sucker för vänskap. Romantik får mig att vilja kräkas, men vänskap är ett tema jag aldrig tröttnar på. Här finns den i form av barndomskompisen Skit-Johan, som finns där när huvudpersonen kommer hem till mammans begravning och som försöker hjälpa till med att tömma huset. Som klarar av att vara tyst när det behövs och som orkar finnas där även när det kärvar till sig totalt. Att Johan då och då blir jävligt trött på huvudpersonen och bara vill lämna honom åt sitt öde förstår jag, för det ville jag också stundtals. Men då hade jag hunnit så långt att det var lika bra att läsa ut boken.  Vilket var klart värt besväret även om jag inte gillade allt.  

måndag 16 maj 2011

Mansgrisar förr och nu

Jag tror inte att reklambranschen är värre än andra branscher. Men självklart finns det män som anser sig vara automatiskt överlägsna hälften av världens befolkning enbart med anledning av att de är just män, även där. Skillnaden mellan reklambranschen och säg byggbranschen, är att det finns kvinnliga copywriters som kan skriva om dem.

Typiskt Roffe-citat
Vi vill gärna anställa tjejer, med det finns inga duktiga.

Det finns flera roliga texter i Roffe och andra kvinnliga förebilder. men jag har nog allra mest behållning av bidragen från de som har varit med lite längre och faktiskt sett de förändringar som ändå har skett. Chris Gabriele lyckas få mig att gapskratta när hon beskriver hur hon blir överfallen av en full redaktör och springer runt, runt sitt skrivbord i upprätt ställning, utan böljegång i bysten tack vare sin Spirella-korsett som bara tillåter hennes underben att röra sig. Fruktansvärt så klart, men enormt underhållande som text.

Andra blir förminskade på sina arbetslplatser, får sina idéer stulna eller får bara jobba med lågstaturprodukter. Men samtidigt berättar alla om situationer när de har fått stöd och förtroende, hamnat rätt och nått framgångar. Så det är inte eländesskildringar, bara upprörande och tyvärr fortfarande aktuell läsning. Oavsett vilken bransch man jobbar i.

onsdag 11 maj 2011

Och så en deckare till

Ytterligare en ljudbok avlyssnad. Och den här tyckte jag faktiskt om. Inte så mycket för deckarintrigen kanske, men det finns annat som jag verkligen gillar.

Miljön. Trakten kring Kiruna känns faktiskt minst lika exotisk som alla de engelska och amerikanska miljöer där de flesta deckare jag läser utspelar sig. Våra norrländska jaktlag verkar dessutom vara lika fullproppade av udda figurer som husvagnarna i de amerikanska träskmarkerna.

Vardagslivet. Jag både gillar och känner igen mig i hur Anna-Maria Mella funderar över hur andra hinner med städningen och hur hon låter bli att be sin man att sätta igång med att städa under tiden hon är borta för att slippa bli förbannad när hon kommer hem och upptäcker att han inte har gjort det. Jag gillar att en polis inte skan sluta fundera över vart hans katt har tagit vägen. Sedan gillar jag Katarina Ewerlöf som uppläsare också. Då kan det ju inte bli annat än lyckat.

Jag gillar

Jag läste någonstans att Barbara Ehrenreich är en av USAs mest hatade författare. Kanske är det inte så konstigt. I de böcker jag har läst av henne sågar hon den amerikanska drömmen vid fotknölarna. Här slaktar hon den fullständigt.

Vill man tro att universum är en god plats som vill ge oss det vi önskar, så bör man undvika att läsa Gilla läget. För här drar Ehrenreich undan mattan för vartenda argument som talar för att det skulle vara positivt att tänka positivt.

Ett positivt tänkande påverkar inte chansen att överleva en svår sjukdom! Trist kanske, men säkert också en tröst för alla som inte kan låta bli att vara rädda, tvivla och känna sig orättvist drabbade. Det gör inget. Det är ok. Dina känslor påverkar inte din chans att tillfriskna.

Jag kommer på mig själv att sitta och nicka instämmande gång på gång under läsningen. Mycket känner jag igen, men annat är nytt. Hur positivismen utvecklades som ett uppror mot den stränga kalvinismen var nytt för mig. Men bytet verkar inte ha gett riktigt den utdelning man kunnat hoppas. Istället för att ständigt vaka över sitt inre på jakt efter synd, letar nutidens människor i sitt inre efter negativa tankar som hindrar dem från att nå sin fulla potential. Istället för att ändra samhället ska man ändra sig själv. För vem behöver ett fungerande sjukvårdssystem när det bara är negativa människor som drabbas av sjukdom?

Den här boken skulle jag vilja stoppa i händerna på varenda människa som någonsin sneglat åt The Secret!

måndag 9 maj 2011

Läst men ej förstått


Det här måste vara nästa Stieg Larsson! Helt omöjlig att sluta läsa. Man bara måste fortsätta för att få reda på hur det ska gå. Varje kapitel avslutas med en cliffhanger som närapå tvingar läsaren vidare.

Äh, skojade bara.

Mina kunskaper om Magnus Dahlströms produktion är begränsade. Jag har sett Skärbrännare och Järnbörd, men aldrig läst något av honom. Det kan vara anledningen till att jag satt på helspänn nästan halva boken innan jag fattade att det utbrott av våld jag väntade på, inte skulle komma. Det kommer inte mycket annat heller. Namn saknas till exempel helt.

Ändå finns det något genomgående obehagligt i boken. De tre namnlösa huvudpersonernas allt mer uppskruvade paranoia bubblar precis intill vansinnets gräns. En läkare får för sig att någon, kanske hans fru, vill döda honom. En socialarbetare tror sig vara förföljd av en klient och en polis förstorar upp en situation med en kollega och ägnar år åt att motarbeta henne.

Jag väntar mig våld, men det händer inget. Istället blir jag osäker på vad som egentligen händer när meningar gång på gång följs av förnekanden, som : Hon tänder en cigarett. Nej det gör hon förstås inte.  eller Det står någon utanför dörren. Det är tomt.

Socialarbetaren lägger oändligt mycket tid på att försöka tolka budskapet på en handskriven lapp i brevlådan. D ska plockas b. Betyder det att han ska plockas bort? Vem har skrivit den? Klienten? Hans hustru? Dottern? En kollega? Som beskrivning av paranoida personligheter fungerar texten. Men när det inte blir någon stegring eller något utbrott av total verklighetsförlust så tappar jag intresset.

Under hela läsningen känns det som om jag missar något. Som om det finns något slags kod som jag bara inte lyckas lösa. Kanske är det så. Men när jag slår igen boken så känner jag mig lite lurad. För jag fattar verkligen inte poängen.

fredag 6 maj 2011

Avlyssnat på rekordtid

Nästan hela boken på en dag! Det har aldrig hänt förut.

Tyvärr beror det inte på att Pepparkakshuset var så fantastiskt bra. Den var helt okej, varken mer eller mindre. Att jag maratonlyssnade berodde istället på att jag var ensam på landet och ägnade hela dagen åt att såga ved och vända jord. Sysslor som absolut blir trevligare med en deckare som sällskap. Visst, fågelkvitter är ljuvligt. Men efter några dagar längtar åtminstone jag efter något lite mer spännande.

Är det förresten någon som vet varför boken heter Pepparkakshuset? Jag fattade aldrig det. Missade jag något kanske?

måndag 2 maj 2011

Romantik-fobi

Författare kan få mig att tro på det mesta. Presentera en värld där det finns vampyrer eller där zombies strövar på gatorna på jakt efter färska hjärnor - fint som snus! Det funkar. Jag är med!

Men försök ta med mig på en tur in i romantikens värld och jag sätter mig på bakhasorna direkt. Fan heller. Vilket trams! Nix, det funkar inte alls.

Allra värst blir det när författaren växlar mellan två parallella historier i tiden som här. Ella, en ung amerikanska flyttar till Frankrike med sin man och börjar intressera sig för sina franska rötter. Redan där börjar jag få onda aningar. Det här skulle kunna bli lika dåligt som Kryptan av Kate Mosse, som är en av de sämsta böcker jag läst i hela mitt liv. Mon dieux, vad kasst.

Den blå färgen är inte riktigt lika löjlig eftersom det åtminstone finns något intressant att läsa om i striderna mellan kalvinister och hugenotter som tvingar Ellas släkting att fly landet med sin familj. Men resten...

Jag pallar inte romantik. Jag tror inte för en sekund på Ellas plötsligt uppflammande passion för den mörke bibliotekarien Jean-Paul. Kanske för att denna passion mestadels uttrycks i replikskiften som följande:
- Jag ska söka mer information om honom åt er. (han)
- Nej, det vill jag inte att ni gör. (hon, högt och ilsket tydligen)
- Jag förstår. I så fall, madam. (han bugar lätt och går)
- Förbannade karl (hon, muttrande för sig själv)

Denna ilska känner hon tydligen för att han inte omedelbart tycker att det faktum att hon har drömt om en blå färg bevisar att hon är släkt med en konstnär som har använt samma blåa färg i en av sina målningar.

I stort sett alla deras samtal ser ut så här. Hon säger något. Han ställer sig tveksam till hennes påståenden, eller säger emot. Hon blir arg. Uppenbarligen är det meningen att det ska vara oemotståndligt romantiskt och att man ska känna hur passionen bubblar i dem.

Det känner man inte. Däremot känner man en väldig lust att leta upp en annan bok. Det gjorde man nu inte. Man läste ut den i alla fall av något slags princip. Himla dum princip, faktiskt.