Som en déjà vu, ungefär.

Brighton. En sommar någon gång på 90-talet. Halvtaskigt väder, så klart. Jag och min kompis har varit ute en sväng på piren och funderar på vad det är meningen att vi ska göra nu. Att vi ska åka vidare imorgon står redan klart. Brighton lever inte alls upp till förväntningarna. 

Tonerna av Muddy Waters får oss att gå in på en mörk pub, bara för att mötas av en kompakt mur av tystnad. Jo, Muddy fortsätter gapa, han är elektronisk, men alla andra konversationer tvärtystnar när samtliga huvuden vänds mot oss. Utbölingarna. Som uppenbarligen hamnat på fel plats.

Hade det varit kväll skulle vi förmodligen vänt i dörren. Men nu var det eftermiddag, så vad kunde egentligen hända? Vi gick in och beställde varsin öl. Det tog inte många minuter innan två aggressiva tjejer kom fram till oss och undrade vilka vi var och vad vi gjorde där. Det här var helt klart deras revir och de killar med tveksam tandstatus som hängde vid bord och bardiskar, var de beredda att försvara.

Vad gör man? Vi sträckte fram händerna, log som om vi var på mingelparty, presenterade oss och sa att det var trevligt att träffas. Kanske skakar kvinnor inte hand i Brightons arbetarkvarter? Gesten fick i alla fall de här brudarna att byta attityd direkt. De skakade hand på samma självsäkra sätt som jag kindpussas. (Hjälp! Hur är det nu man gör? Ska det vara två eller tre? Höger eller vänster först? Puh, nu är det över.)

Det var tydligen vad som krävdes för att vi skulle bli deras nya bästisar. Helt plötsligt blev de idel välvilja och delade glatt med sig av råd om vilka taxibolag vi skulle undvika, var vi skulle äta och vilka av killarna i baren som egentligen var något att hänga i julgranen. (Nästan ingen.) Vi blev kvar i timmar och när vi till slut lullade därifrån hade vi en betydligt mer positiv bild av Brighton.

Varför kom jag ihåg den här historien då? Jo, jag har äntligen läst Döden på en blek häst och jag tror att Amanda Hellberg och jag har varit på samma pub. Eller så är lätt fientlighet helt enkelt det naturliga tillståndet för alla Brightonbor? Så här beskriver Amanda Majas besök på en pub i stan.

"Först är det skönt att komma in i värmen på Hercules bar, men ganska omgående börjar jag ångra mig. Stämningen är inte direkt hotfull, men det är tydligt att man inte är överförtjust i utbölingar här. Ett par storväxta kvinnor vid bordet närmast dörren synar mig uppifrån och ner med fientliga ögonkast."

Total igenkänning alltså. Och även Maja blir snart välkomnad i gänget.

Jag gillar verkligen miljöbeskrivningarna i den här boken och hade gärna läst mycket mer om utbildningen, men själva spökandet når inte riktigt upp till läskigheterna i Styggelsen. Den var otäckare. Jag gillar otäckt. I böcker alltså. I verkligheten piper jag i falsett när jag ser en spindel större än ett knappnålshuvud. Lagom tufft.