tisdag 22 mars 2011

Internatskoleläsning, till slut

Sent ska syndaren gå till biblioteket. Den här boken har jag velat läsa hur länge som helst men det har hela tiden kommit andra ännu mer lockande böcker mellan. Presidentens hustru till exempel.

Nu blev det i alla fall äntligen av. Och jag gillade förstås. Vad annars? Men visst är den frustrerande på sina ställen? Då och då vill jag bara ruska om Lee för att hon är så otroligt självupptagen och instängd i sig själv att hon missar så stor del av den upplevelse hon skulle kunna få. Precis som i stort sett alla tonåringar, alltså. Åtminstone har jag väldigt lätt att känna igen mig i Lees sämre sidor.

Själv hade jag antagligen gått under om jag hade skickats till en internatskola i trettonårsåldern men det hindrar ju inte att fantasin om internatskolelivet känns väldigt lockande. Åtminstone som litteratur. Å andra sidan fungerar det instängda och starkt avgränsade livet på mentalsjukhus också som en utmärkt arena för berättelser men dit färdas jag helst bara i böcker.

Nu är maken äntligen färdig med The passage och har lämnat över den till mig. Han gillade den inte! Men det gör jag. Drygt 250 sidor in trivs jag alldeles utmärkt i sällskapet.

2 kommentarer:

bokstavlarna sa...

Jag gillar den här boken, även om jag inte tokälskar den på det där sättet som många verkar göra. Mycket för att jag också vill ruska om Lee ganska ofta, eller kanske bara supa ner henne och få henne att slappna av lite. Jag känner inte igen mig alls i Lee heller, kanske därför jag bara gillade boken trots att jag tycker att Sittenfeld skriver väldigt bra?

Pi sa...

Kände du inte alls igen dig i Lee? Grattis till det! Jag ägnade orimligt mycket tonårstid åt att fundera på hur andra uppfattade mig. Det hade jag gärna kunnat hoppa över.
Det är svårt att tokälska en bok som massor av människor redan har höjt till skyarna. Förväntningarna gör att jag sällan kommer högre än till "gilla".