Men försök ta med mig på en tur in i romantikens värld och jag sätter mig på bakhasorna direkt. Fan heller. Vilket trams! Nix, det funkar inte alls.
Allra värst blir det när författaren växlar mellan två parallella historier i tiden som här. Ella, en ung amerikanska flyttar till Frankrike med sin man och börjar intressera sig för sina franska rötter. Redan där börjar jag få onda aningar. Det här skulle kunna bli lika dåligt som Kryptan av Kate Mosse, som är en av de sämsta böcker jag läst i hela mitt liv. Mon dieux, vad kasst.
Den blå färgen är inte riktigt lika löjlig eftersom det åtminstone finns något intressant att läsa om i striderna mellan kalvinister och hugenotter som tvingar Ellas släkting att fly landet med sin familj. Men resten...
Jag pallar inte romantik. Jag tror inte för en sekund på Ellas plötsligt uppflammande passion för den mörke bibliotekarien Jean-Paul. Kanske för att denna passion mestadels uttrycks i replikskiften som följande:
- Jag ska söka mer information om honom åt er. (han)
- Nej, det vill jag inte att ni gör. (hon, högt och ilsket tydligen)
- Jag förstår. I så fall, madam. (han bugar lätt och går)
- Förbannade karl (hon, muttrande för sig själv)
Denna ilska känner hon tydligen för att han inte omedelbart tycker att det faktum att hon har drömt om en blå färg bevisar att hon är släkt med en konstnär som har använt samma blåa färg i en av sina målningar.
I stort sett alla deras samtal ser ut så här. Hon säger något. Han ställer sig tveksam till hennes påståenden, eller säger emot. Hon blir arg. Uppenbarligen är det meningen att det ska vara oemotståndligt romantiskt och att man ska känna hur passionen bubblar i dem.
Det känner man inte. Däremot känner man en väldig lust att leta upp en annan bok. Det gjorde man nu inte. Man läste ut den i alla fall av något slags princip. Himla dum princip, faktiskt.
2 kommentarer:
Jag har aldrig hört talas om boken, men det var en väldigt rolig sågning!
Ditt namn får mig att gissa att du antagligen inte var på jakt efter en romantisk bok när du hittade hit.
Att du aldrig har hört talas om boken är ett bra tecken. Fortsätt så!
Att såga är ofta både lättare och roligare än att skriva om böcker man verkligen tycker om. Ibland tror jag att det är enda anledningen till att jag trots allt läser ut kassa böcker - så att jag ska få toksåga dem efteråt.
Skicka en kommentar