Det här måste vara nästa Stieg Larsson! Helt omöjlig att sluta läsa. Man bara måste fortsätta för att få reda på hur det ska gå. Varje kapitel avslutas med en cliffhanger som närapå tvingar läsaren vidare.
Äh, skojade bara.
Mina kunskaper om Magnus Dahlströms produktion är begränsade. Jag har sett Skärbrännare och Järnbörd, men aldrig läst något av honom. Det kan vara anledningen till att jag satt på helspänn nästan halva boken innan jag fattade att det utbrott av våld jag väntade på, inte skulle komma. Det kommer inte mycket annat heller. Namn saknas till exempel helt.
Ändå finns det något genomgående obehagligt i boken. De tre namnlösa huvudpersonernas allt mer uppskruvade paranoia bubblar precis intill vansinnets gräns. En läkare får för sig att någon, kanske hans fru, vill döda honom. En socialarbetare tror sig vara förföljd av en klient och en polis förstorar upp en situation med en kollega och ägnar år åt att motarbeta henne.
Jag väntar mig våld, men det händer inget. Istället blir jag osäker på vad som egentligen händer när meningar gång på gång följs av förnekanden, som : Hon tänder en cigarett. Nej det gör hon förstås inte. eller Det står någon utanför dörren. Det är tomt.
Socialarbetaren lägger oändligt mycket tid på att försöka tolka budskapet på en handskriven lapp i brevlådan. D ska plockas b. Betyder det att han ska plockas bort? Vem har skrivit den? Klienten? Hans hustru? Dottern? En kollega? Som beskrivning av paranoida personligheter fungerar texten. Men när det inte blir någon stegring eller något utbrott av total verklighetsförlust så tappar jag intresset.
Under hela läsningen känns det som om jag missar något. Som om det finns något slags kod som jag bara inte lyckas lösa. Kanske är det så. Men när jag slår igen boken så känner jag mig lite lurad. För jag fattar verkligen inte poängen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar