För några veckor sedan var Kristofer Ahlström gäst i något P3-program och pratade om sin debutbok Bara någon att straffa. Gissa om jag blev förvånad när jag senare på dagen hittade just den boken på biblioteket. En alldeles ny bok! På mitt bibliotek? Nu vill jag inte låta gnällig, men det händer inte särskilt ofta. Det brukar dröja innan nya böcker dyker upp på min filial och finns det den minsta risk att folk vill låna dem så brukar de finnas i hyllan för 7-dagarslån.
Men inte Ahlströms bok. Den fick jag låna utan några som helst begränsningar. Klart att jag var tvungen att göra det då.
Det finns en hel del jag tycker om här. Barndomsskildringen och brottstyckena från uppväxten på Gotland och Fårö är bitvis fantastiska. När den namnlöse huvudpersonen ger sig ut på en hämndodyssé tappar jag däremot bort mig lite och börjar tänka på annat. Visst kan jag förstå bitterheten över att det blir ekonomiskt omöjligt för öborna att behålla sina fastigheter och att de tvingas sälja till fastlänningar som vill ha sommarstugor, men steget från barndomens dödslistor till sabotage som vuxen känns ändå lite lång.
Som alltid är jag en total sucker för vänskap. Romantik får mig att vilja kräkas, men vänskap är ett tema jag aldrig tröttnar på. Här finns den i form av barndomskompisen Skit-Johan, som finns där när huvudpersonen kommer hem till mammans begravning och som försöker hjälpa till med att tömma huset. Som klarar av att vara tyst när det behövs och som orkar finnas där även när det kärvar till sig totalt. Att Johan då och då blir jävligt trött på huvudpersonen och bara vill lämna honom åt sitt öde förstår jag, för det ville jag också stundtals. Men då hade jag hunnit så långt att det var lika bra att läsa ut boken. Vilket var klart värt besväret även om jag inte gillade allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar