Förra veckan var jag på stadsbiblioteket för att leta efter några fackböcker som inte fanns på mitt lilla lokalbibliotek. Jag hade verkligen dyrt och heligt lovat mig själv att bara låna just fackböckerna för att slippa släpa så mycket.
Jomentjena! Hur ska jag kunna hålla sådana löften när jag hittar en hylla där det står "Biblioteket rekommenderar: SPLATTER."
Stadsbiblioteket rekommenderar alltså splatter? Jag blir ju nästan kär och vill köpa bullar till allihop. Det gjorde jag nu inte. Istället talade jag strängt till mig själv och lyckades med konststycket att bara låna en bok av de rekommenderade. Det blev Heartsick.
Här har vi Gretchen, en rasande intelligent psykolog/seriemördare som sitter i fängelse efter att ha mördat ungefär 200 människor på fruktansvärt brutala sätt. Hej Hannibal! Hon är fantastiskt vacker. Hej kliché! Hon träffar nu varje vecka Archie, den polis som hon torterade under tio dagar innan hon till slut ringde efter ambulans när hans hjärta stannade. Denna polis har nu mycket ambivalenta känslor för henne. Hej Tony Hill! Nu tar han med sig en kvinnlig journalist till Gretchen för att jaga fram en annan seriemördare som dödar unga kvinnor. Jaså, inte en ung kvinnlig FBI-agent alltså? Anar jag ett spår av originalitet? Nja kanske inte.
Det låter inte så bra va? Men ändå funkar det på något sätt. För det är verkligen blodigt. Så pass att det inte känns riktigt sunt att bli underhållen av det. Och det är nästan en prestation i sig, efter den fullständiga flod av seriemördarböcker som har översvämmat deckarmarknaden. Så jag kommer antagligen att låna nästa bok också. Där Gretchen lyckas rymma. Hej oväntade tvist! Fast jag kommer inte direkt att skylta med det.
2 kommentarer:
Underbar text om en bok i en genre jag inte skulle kunna tänka mig att läsa, men jag läste din text och skrattade högt. Tack för det torsdagsfnisset!
Vad kul! Tack. Även om jag själv faktiskt gillar rätt brutala deckare, så kan jag ju inte bortse från att de faktiskt är löjligt lika många gånger.
Skicka en kommentar