Tyvärr beror det inte på att Pepparkakshuset var så fantastiskt bra. Den var helt okej, varken mer eller mindre. Att jag maratonlyssnade berodde istället på att jag var ensam på landet och ägnade hela dagen åt att såga ved och vända jord. Sysslor som absolut blir trevligare med en deckare som sällskap. Visst, fågelkvitter är ljuvligt. Men efter några dagar längtar åtminstone jag efter något lite mer spännande.
Är det förresten någon som vet varför boken heter Pepparkakshuset? Jag fattade aldrig det. Missade jag något kanske?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar