Den som inte vuxit upp med Arne Weise kanske inte skulle känna samma entusiasm inför inläsningen. Rösten är skrovlig, gubbig och här och där lite sluddrig - men jag tycker att det är helt perfekt. Bara att höra Arne Weise uttala namnet Douglas Haag skulle vara värt pengarna. Om jag hade betalat alltså. Nu lånade jag ju den här ljudboken på biblioteket. Förstås. Jag kommer nog aldrig att köpa en ljudbok. Om jag skulle bli så förtjust i en ljudbok att jag skulle vilja ha den i samlingarna så skulle jag köpa den i vanligt bokformat istället.
Nå, åter till Weise. Jag vet inte hur ni skulle uttala namnet Douglas. Själv skulle jag säga Dågglass. Men inte Weise. Ur hans mun svävar det mycket elegantare Doooglass. Bara en sådan sak gör ju att jag känner mig direkt förflyttad till 50-talet.
Uppenbarligen var det länge sedan jag läste en riktig pusseldeckare för jag blev barnsligt entusiastisk av det här. Det är arkitekter, stulna silverplaketter, hillmanbilar och fenedrintabletter som man tar för att hålla sig pigg och alert. Så underbart otidsenligt! Och kul. Ända fram till den klassiska slutscenen där alla misstänkta samlas och mördaren avslöjas. Bara en sådan sak!
2 kommentarer:
Ha ha ha, det låter ju lysande! Jag längtar redan efter att höra Weise säga Douglas!
Du måste nästan höra det! Och boken är faktiskt inte dum heller. När jag var liten tyckte jag att Trenter var tråkig och föredrog Maria Lang. Men nu är jag tydligen tillräckligt gammal för att uppskatta stilen.
Doooglass, jag går omkring och säger det hela tiden nu. Som ett mantra.
Skicka en kommentar