Hayden skulle jag nog gärna stoppa i händerna på tonåringar som bara vill läsa sådant som har hänt "på riktigt". I väntan på att det ska gå över. För det hoppas jag ju. Att bara läsa sådant som har hänt på riktigt känns så fattigt när litteraturen är full av fantastiska berättelser.
De tidsmarkörer som Hayden ger är inte tillräckliga för att jag ska kunna placera den här berättelsen i något bestämt årtionde. (Historia var aldrig mitt paradämne, direkt.) Jag gissar 70-talet, men skulle önska att det var längre sedan.
För hur Mengele-aktigt låter det inte med en läkare som syr ett autistiskt barns tunga utan bedövning eftersom "Såna människor har ingen riktig känsloförnimmelse. Det är bara som de inbillar sig. Det är ingen mening att slösa dyra läkemedel på dem."
Det skulle kunna bli rena eländesskildringar, men det blir det inte. Åtminstone rycks jag med och tycker att det är ett strålande framsteg när åttaårige Boothe för en kort stund faktiskt kommunicerar med de andra i gruppen, eller när Tomaso kan erkänna att hans pappa är död och inte bara bortrest. Att Torey Hayden inte döljer att hon ibland är feg och inte vågar eller orkar sätta sig emot att barnen i hennes grupp blir agade eller orättvist behandlade i skolan gör henne kanske inte till världens bästa lärare, men det gör henne mänsklig. Hon är ingen superpedagog. Hon misslyckas och gör fel. Men hon tycks aldrig förlora hoppet om att hennes ungar kan bli bättre rustade för livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar