Men jag gillade ju Doppler

Volvo lastvagnar har varit mitt spårvagnssällskap de senaste veckorna. Ja, veckorna. För mer lockande än så har boken inte varit. Först när jag läst allt utom sporten i Metro har det känts aktuellt att plocka upp boken ur väskan. Det säger en del, för så himla intressant är inte Metro när man redan har hunnit läsa GP innan.

Konstigt. Jag hade kul när jag lyssnade på Doppler men nu blir jag inte alls lika road. Kanske skulle boken fungerat bättre om jag hade lyssnat på den? Då hade de lustiga infallen kanske kännts roliga och inte bara planlöst halvfyndiga som de gjorde nu.

Någon recensent skrev att det verkade som om Loe lekt fram texten helt utan ansträning och det kan jag visserligen hålla med om. Men jag hade gärna sett att han hade ansträngt sig lite mer. Det känns som fluff hela vägen. Doppler tar sin älgkalv Bongo och sin son Gregus och promenerar till Sverige där han möter den haschrökande undulatplågaren Maj-Britt och den fågelskådande scoutledaren von Borring. Varken Gregus eller Bongo tycker att det verkar speciellt givande så de sticker. Gregus hem till sin mamma och Bongo till skogs. Jag är nära att göra det samma. 

Att Loe själv är så närvarande i texten skulle kunna vara kul om han hade något intressant att säga. Men det är sällan. Typisk mening: "Det är inte utan att en och annan läsare nu grubblar över om jag (som skriver detta) alldeles har glömt bort Maj-Britt."
Det hade den här läsaren inte alls grubblat över. Den här läsaren funderade snarare på om hon verkligen skulle läsa färdigt den här boken.