Kort och effektivt

Om Stallo innehöll för många ord så var den här boken det perfekta botemedlet. Här slösas det inte med orden precis. Ändå, eller kanske just därför, lyckas Feberflickan bli spännande och fantasieggande. Och lite lagom äcklig. Det är svårt att läsa den utan att föreställa sig doften av härsket fårkött och blod.

I Feberflickan har det otäcka redan hänt. Men vad det är, hur det har gått till och varför det har skett får läsaren pussla samman allt eftersom. Det skulle kunnat bli hur tråkigt som helst, men blir tvärtom, nästan omöjligt att lägga ifrån sig. Gillar't!

Trolltider

Småtroll som kan förvandla sig till ekorrar, lämlar och möss. Rävgubbar och stora elaka björntroll som vill ha lekande barn att titta på för att hålla sig lugna. Här finns en himla massa olika troll. De är smutsiga, ganska äckliga och mycket oberäkneliga. Många utav dem kan dessutom påverka människors tankar. Festligt värre!

Det finns mycket jag verkligen gillar med Stallo. Hela fantasin omkring trollen är kul och underhållande. Här får man förklaringen till varför John Bauer drunknade och en helt ny bild av radions Farbror Sven när det visar sig att Sven Jerrings änka har en hundra år gammal ekorre som lever i högsta välmåga. Intrigen med kidnappade barn fungerar också. Det är bara lite för mycket ord för min smak.

Gång på gång kommer jag på mig själv med att skumma text där huvudpersonen Susso är med. Jag struntar i vad hon äter, att hon pillar med sin snus, vad turisterna i hennes mammas souvenirbutik säger och hur hennes förhållande med Tobe utvecklas. Jag vill ha troll! Det är förstås en smaksak, men hade boken varit 100 sidor kortare hade jag gillat den ännu bättre. Fast man måste ju applådera någon som lyckas göra troll lite läskiga år 2013. Om det sitter en hare i trädgården och glor på mig utan att flytta på sig när jag kliver ut på altanen, kommer jag garanterat att fundera ett ögonblick eller två på om det möjligen skulle kunna vara... Men nej, troll finns ju naturligtvis inte.

Avklätt

Kan man hata och förakta sina kunder utan att till slut få låga tankar om den vara man säljer? Jag vet fortfarande inte efter att ha läst den här boken. Men jag är i alla fall ganska övertygad om att strippande inte är någon hälsoresa för psyket och den egna självbilden.

Annelie Babitz har tydligen arbetat som strippa under perioder och här beskriver hon miljön på klubben K i Göteborg och sina kompisar där. På baksidan står det att det är ett både humoristiskt och tragiskt porträtt av kvinnor som under en tid förenas i systerskap, kärlek och lojalitet. Fan vet, jag har svårt att se det humoristiska. För det är inte mycket som verkar kul. Det är mest tårar. Droger, självskadebeteenden, anabola, helt omöjliga relationer och så shopping förstås. Babitz tar aldrig droger, hennes pengar går till svindyra handväskor och kläder som ofta blir hängande oanvända i garderoben.

Boken börjar med en redovisning av hur det har gått för några av alla personer som figurerar i boken. Någon blev frisör, en annan psykolog, några blev personliga tränare, flygvärdinnor, nagelskrulptriser och någon kom in på läkarlinjen. Och det låter ju bra. Om de också mår bra så är det ännu bättre, men det får man aldrig veta.

Jag gissar att få utav de män som gillar att gå på strippklubbar kommer att läsa den här boken. Det är synd. Fast det är klart, masochisterna som vill bli piskade och ber någon kräkas ned i deras öppna mun kanske faktiskt skulle njuta av föraktet.

Orättvist

Till offer åt Molok (här skulle det ha varit en bild om inte Blogger dummat sig)

Om jag förstår det hela rätt tog det Åsa Larsson flera år att skriva den här boken. Då känns det ju lite snopet att jag läser ut den på en dag. Allt detta arbete och all denna (gissar jag) vånda för några timmars underhållning. Vad otacksamt. Men jag kunde inte låta bli.

Det är ingen tvekan om saken. Åsa Larsson är absolut min svenska deckarfavorit. Inte för att intrigerna är så fantastiskt mycket bättre än andras, det är inte med själva deckarhistorien hon fångar mig. Det är miljön, människorna och framför alt djuren. Hon har ett sätt att skildra människors relationer till sina katter och hundar som jag faller pladask för. Som Snorvalpen i den här boken. När han försöker avstyra en obehaglig situation genom att komma framspringande med en fantastiskt rolig kotte att leka med, vill jag bara lägga ifrån mig boken, gå till datorn och googla valpar på nätet.

Och slutjakten... Det var länge sedan jag fick tårar i ögonen av att läsa deckare, men här knöt det sig verkligen i magen. Åsa Larsson är verkligen inte snäll mot sin Rebecka. Eller mot mig. Hoppas, hoppas, hoppas att nästa bok inte tar lika lång tid att skriva.

Svårskrämd

Det har sina fördelar att inte vara speciellt mörkrädd. Att kunna gå ut och hämta ved mitt i becksvarta natten är ju praktiskt. Att kunna vara ensam på landet utan att få panik när det knäpper konstigt i väggarna är också trevligt.

Kombinationen minimal mörkrädsla och förkärlek för skräcklitteratur är däremot himla trist. Jag blir ju aldrig skrämd. Inte den minsta lilla rysning! Ändå envisas jag. För det är ju så kul med skräck, spöken, vampyrer, mylingar och odöda.

Samlade svenska kulter var ju festlig, så jag hade ganska höga förhoppningar på Jag såg henne idag... Tyvärr blev jag inte riktigt lika road den här gången. Visst är det väldigt synd om stackars Cornelia som kommer hem och hittar sin mamma död vid gasspisen när hon bara är elva år. Tragiskt. Absolut. Men det hjälper inte. Jag har väldigt svårt att bry mig om henne och den mystiska röst som viskar till henne. Hur mycket droger hon än tar, hur mycket hon än synthdansar och flyttar runt mellan olika europeiska städer förblir jag ganska likgiltig. Den enda gång jag verkligen piggnar till är när andra personer dyker upp. Av någon anledning verkar precis alla övriga personer, utom möjligtvis den mystiske vännen Ville, vara mer intressanta än just Cornelia. Vilket ju är lite synd eftersom hon är navet berättelsen kretsar kring.

Det jag verkligen gillar är referenserna till de tidigare novellerna. Det bådar gott för framtiden. För jag trivs verkligen med att tillbringa tid i det universum som Fager bygger upp. Även om jag inte blir rädd. Inombords hoppar jag jämfota, viftar med flaggor och jublar över att det faktiskt skrivs skräck som känns nutida och kul på svenska. Mer tentakler åt folket!

Ny bekantskap

Jag är en sucker för udda omslag. Lägg till några bra blurbar så är jag chanslös. Klart att jag måste läsa då! Oftare än jag egentligen vill erkänna leder detta till att jag läser riktigt kassa böcker - men ibland hittar jag ju guldkorn. The mystic arts of erasing all signs of death var en positiv överraskning.

Tempot är enormt högt och dialogdrivet. Handlingen minst sagt skum. Den före detta läraren Web börjar, efter att alltför länge bott på sin bästa väns soffa och tillbringat dagarna på hans tatueringssalong, arbeta med att städa upp på brottsplatser. Han träffar en dam i nöd, blir hotad av hennes halvgalna bror och blir inblandad i ett brott som handlar om mandlar. Just det. Mandlar, sådana man stoppar i glöggen. Inte en seriemördare så långt ögat når.

Jag kan inte påstå att intrigen är något vidare. Men det gör ingenting alls. Jag gillar detta ändå. Tempot är halsbrytande, dialogerna fyndiga och persongalleriet så udda att jag har roligt hela tiden. 

Stephen King gillar för övrigt också den här boken. Vilket inte säger något alls, faktiskt, med tanke på vilka enormt kassa böcker jag sett honom blurba allt som oftast.

Glad i hågen lånade jag sedan första delen i Hustons serie om vampyren Joe Pitt. Den var tyvärr inte riktigt lika festligt. Jag föredrar visserligen mina vampyrer ickeglittrande och där är Huston på rätt spår, men bortsett från det blev betyget bara ett ljummet ok.

Klaner av vampyrer som strider om territorium i New York, zombievirus, underliga sekter av svältande vampyrer som försöker uppnå ett högre medvetande... trots allt detta känns boken mest som en inte alltför engagerande deckare. Inte tillräckligt bra för att jag aktivt ska leta efter nästa del, men inte så dåligt att jag kommer att undvika fortsättningen. Slumpen får styra. Springer jag på nästa del bland hyllorna i biblioteket får den följa med hem. Annars blir det nog ingen andra dejt med denna vampyr.

Dåligt tecken

Min vana att gå in på biblioteket och slumpvis plocka vad som råkar stå framme leder visserligen till en del oväntade och roliga fynd (som novellerna nedan), men också till en del riktigt bedrövliga bottennapp.

Här är det någon som mördar människor som har varit misstänkta för mord men friats i brist på bindande bevis. På något vis hänger det hela ihop med ett musikstycke som en cellist spelade innan hon åkte i fängelse för att ha mördat sin agent, tror jag. Ja, just tror. Jag hade väldigt svårt att hänga med i den här intrigen. Och när väl mördaren avslöjades så visste jag inte riktigt vem det var. Mycket sämre betyg kan en deckare knappast få.

Det är visserligen irriterande att slösa bort lästid på skräp, men ännu mer irriterande är det faktum att jag har läst och ogillat den här författaren förut. Det är jag nästan säker på. Montanari = aldrig mer! Nu ska jag bara försöka komma ihåg det också.

Perfekt spårvagnsläsning

Vem hade kunnat tro att absurda israeliska noveller skulle vara så festligt? Inte jag, i alla fall.

Det här är helt perfekt läsning på väg till och från jobbet. Jag hinner med 3-4 noveller per resa, beroende på hur Västtrafik sköter sig. Och blir inte ens irriterad när vagnen står still på grund av regn, löv på spåret, sol eller annat slumpvis valt fenomen som kan ställa till det i kollektivtrafiken. I Göteborg kan allt ställa till det i kollektivtrafiken.

Här finns kvinnor som limmar fast sig själva i taket med superlim, magiker vars trolleritrick plötsligt blir dödliga, flickor som tillbringar sin barndom sittande ovanpå kylskåp och en massa andra udda historier. Det är ganska ofta våldsamt, men samtidigt humoristiskt. Och jag kommer garanterat aldrig någonsin kunna se ett kanin-i-hatten-trolleri utan tänka på novellen Hat trick. Den lilla tresidorsnovellen har fått mig att drömma riktigt underliga saker på nätterna.

Oförlåtligt

Jag hör absolut inte till dem som kräver verklighetsförankring i den litteratur jag läser. Att en bok är baserad på en verklig händelse är ett varningstecken, inte en kvalitetsstämpel, för mig. Verkligheten är överskattad, om ni frågar mig.

Så bring on vampyrer, älvor, hober och änglar. Jag gillar. Troll? Jamen okejrå…

Rov av S. J. Bolton har en av de mest tillkrånglade och osannolika intriger hag har läst på länge. Här hittas mördade kvinnor nedgrävda i torvmossar, trots att de dött en helt naturlig död långt tidigare. Vi har illegala adoptioner, konspirationer, lokala legender, skumma läkare och, ja, troll kanske.

Fint som snus. Inga problem med det. Att boken utspelar sig på Shetlandsöarna gör det hela ännu bättre. Vindpinande öar är ju mumma som deckarmiljö. Men. Så kommer detaljen som raserar allt. En felöversättning antagligen. Huvudpersonen är ute och rider när hennes häst plötsligt börjar konstra. Då tar hon ett rejält tag i TÖMMARNA. Vad gjorde hon sa du? Den där meningen måste ju få varenda tjej som någonsin hängt i ett stall att rygga baklänges. Det heter tyglar! Tömmar har man när man kör.

Och där faller allt. Hur ska jag kunna tro på trollkonspirationer när det finns så uppenbara fel i boken? Va?

Jo, jag är fullständigt medveten om att jag är löjlig och helt oresonlig. Men det hjälper inte.  Om jag läser Bolton igen får det bli på engelska.

En andra chans för Mo Hayder

Jag var ju inte helt hänförd av Ritual, men självklart kan man ju inte döma ut en författare efter en enda bok. Alltså lånade jag Skin också. Det kunde jag faktiskt struntat i. Det var bara mer av samma sak. Visserligen får jag lite rysningar av dyksekvenserna, men bortsett från det blir jag inte speciellt intresserad.

Det finns en mördare som tar hud från sina offer. Han åker visserligen fast till slut, men riktigt hur det går till fattar jag inte. Antingen är jag så okoncentrerad att jag missar viktiga bitar eller så är själva intrigen lite klumpigt konstruerad. Något är det. Varför mördaren tar hudbitar fattar jag inte heller. Kanske tycker Mo inte att det är intressant, eller så har jag missat det också. Så kan det vara!

För övrigt avskyr jag Fleas bror. Det kommer ni också att göra om ni läser den här boken. Om du redan har gjort det och har någon form av förklaring till mördarens bisarra beteende får du gärna upplysa mig. Tack!

Facklitteratur funkar jämt

När läslusten sinar så kan man ju alltid passa på att ta reda på något man inte visste tidigare. Som att odlingen av fisken pangasius hotar att slå ut både växtliv och fiskar i enorma vietnamesiska flodsystem, men ändå får behålla sin miljömärkning.

Eller att de nötkreatur som jag inbillade mig gick och betade i det fria på pampas istället äter sig feta på marker som alldeles nyss var regnskog. Att fälla någon för att ha avverkat regnskog för bete eller sojabönsodling har visat sig vara näst intill omöjligt.

Det är en aning nedslående att läsa Matens pris, faktiskt. Lite samma känsla som när man till slut insåg att laxodling uppenbarligen inte var bra för miljön. En mycket jobbig insikt för en person vars fiskintag till 80 % bestod av lax. Till slut sitter jag bara och suckar och tänker - men vad kan jag äta då? Som tur är kommer det lite tips på slutet.

Gräslig titel. Hjärnknäppt - svårt att läsa och ännu svårare att uttala så att någon förstår vad man säger. Dessutom är ju omslaget så fult att man får myrkrypningar över hela kroppen. Men för den som kan sätta sig över dessa nackdelar finns det åtminstone lite kul och tänkvärda saker att hitta här.

Som att folk som är födda i kräftans tecken är mindre benägna att tro på horoskop än skyttar och lejon. Som kräfta kan jag bara hålla med. Jag och mina olyckskamrater i detta stjärntecken tror absolut inte på sådant strunt. Så klart, för kräftan är ett verkligt eländigt tråkigt tecken med trista egenskaper som få människor skulle vilja använda för att beskriva sig själva. Människor som är födda i positiva stjärntecken tror mer på horoskop än vi andra.

Här finns en hel del festliga undersökningar som till exempel visar att vi är jättedåliga på att se om någon ljuger eller inte. Och att rationella beslut sällan är just det. Vad sägs till exempel om detta?

Du tänker köpa en lampa. Den kostar 200 kronor. Försäljaren vrider lite på sig och förklarar efter en stund att rean börjar i morgon och att lampan då kommer att kosta 50 kronor.
Samma situation, men nu tänker du köpa en dator. Den kostar 9995 kronor. Säljaren berättar att rean börjar i morgon och att din dator då kommer att kosta 9845 kronor.
Vad gör du?
Alla mina instinkter säger åt mig att jag självklart ska vänta en dag med att köpa lampan för att få 75 % rabatt, men datorn kan jag ju lika gärna köpa direkt. För den rabatten kan jag både ha och mista. Trots att det är samma summa. Min ekonomi påverkas ju inte av om rabatten är 75 % eller 1,5 procent. Jag sparar inte mer pengar, men jag skulle garanterat fattat det beslutet. Vilket kanske är en av anledningarna till att jag inte har mer pengar på mitt sparkonto. Dystert.

Mo Hayder och den minimala läslusten

Helt plötsligt försvann läslusten. Puts väck bara. En mycket obehaglig känsla. Att ägna en timme åt att lusläsa GP går bra, men så fort jag tar upp en bok blir jag rastlös efter ett par sidor.

Två veckor tror jag att det tog mig att ta mig igenom den här deckaren. Med mycket möda och stort besvär, som tomtegubbarna brukar sjunga. Och jag kan inte ens skylla på Mo. Det är nog inte bara hennes fel. Varje försök att byta bok leder till samma nedslående resultat. Efter max två, tre sidor börjar tankarna vandra och handlingen blekna bort.

Ändå finns det saker jag tycker är läskiga i den här boken. Som dykning. Det står visserligen att det är "A Jack Caffrey thriller" men en stor del av handlingen kretsar kring polisdykaren Flea. Hon lämnar visserligen inga bestående minnesbilder, men alla avsnitt som utspelar sig under vatten ger mig lite rysningar. Att simma omkring i slammigt vatten  och leta lik med hjälp av händerna kan nog vara det yrke som står absolut längst ner på min karriärmässiga önskelista.

Nu hittar Flea visserligen inte någon hel kropp utan bara en lös hand. Vilket leder historien vidare till afrikansk trolldom och vidskepelse som faktiskt känns lite... unken. Och där någonstans får jag lite svårt att hänga med. Eftersom min hjärna uppenbarligen inte är helt påkopplad fattar jag faktiskt inte riktigt hur det hela hänger ihop. Eller åtminstone inte hur Flea och Caffrey lyckas hitta huvudfiguren i denna handel med mänskligt blod och kroppsdelar. Men det är säkert jag som missat något.

Äntligen!

Det finns väl ingen Stephen King-läsare som har missat den här briljanta artikelserien?

James Smythe läser om hela Kings produktion i kronologisk ordning och skriver om varje bok. Med massor av intressanta kommentarer från läsare. Både förnuftiga sådana (alltså de som gillar The Stand och It) och fullkomliga galningar (människor som har läst Tommyknockers flera gånger).

Hur kul som helst. Men så lååååångsamt! Jag misstänker att Stephen King kommer att hinna både skriva och publicera ännu en bok innan Smythe blir klar. Nu har det i alla fall äntligen kommit en ny - den här gången om The long walk.

Nästa gång blir det The dead zone. Den var det mer än 20 år sedan jag läste. Kanske ska jag göra om det nu? Är det någon som passar på att läsa om sin gamla Kingsamling i takt med serien?

En känsla jag snart kommer glömma

Ibland blir jag överraskad av saker jag hör mig själv säga.

”Är det deadline om en timme? Jamen det fixar vi.”

”Följa med och träna step? Ja, det kan väl vara kul.”

”Julian Barnes? Det är en av mina favoritförfattare.”

Varför säger jag sådant? Är jag inte stressad nog? Vet jag inte att min koordinationsförmåga är obefintlig? Hur kommer det sig att jag så bestämt hävdar att Julian Barnes är en favorit när jag knappt kommer ihåg något jag läst av honom?

De första frågorna vet jag inte svaret på, men den sista grundar sig uppenbarligen på ett enda vagt minne. Jag har läst de flesta av Julian Barnes översatta böcker. Och jag tror att jag gillar dem. Ja, just TROR. För i verkligheten minns jag bara att jag tyckte väldigt mycket om en novell i boken En världshistoria i 10 ½ kapitel. (Den om det mest hatade djuret på Noaks ark.)

Det trista är att jag snart kommer att ha glömt även den här boken. Trots att den vann Bookerpriset 2011. Trots att jag gillade den. Och trots att Daily Telegraph kallar den ”Ett mästerverk med alla mått mätt. En psykologisk thriller skriven med enastående teknisk briljans.”

Känslan av ett slut är onekligen bra. Den sympati man från början känner för berättaren Tony förändras allteftersom historien spelas upp. Det man tror sig förstå visar sig vara fel när Tony tvingas omvärdera sina lyckliga ungdomsminnen. Jag läser med intresse, men redan nu börjar jag glömma bort vad som egentligen var bra med boken. Men jag gissar att jag även i fortsättningen kommer att säga: Julian Barnes? Det är en av mina favoritförfattare…

Som en déjà vu, ungefär.

Brighton. En sommar någon gång på 90-talet. Halvtaskigt väder, så klart. Jag och min kompis har varit ute en sväng på piren och funderar på vad det är meningen att vi ska göra nu. Att vi ska åka vidare imorgon står redan klart. Brighton lever inte alls upp till förväntningarna. 

Tonerna av Muddy Waters får oss att gå in på en mörk pub, bara för att mötas av en kompakt mur av tystnad. Jo, Muddy fortsätter gapa, han är elektronisk, men alla andra konversationer tvärtystnar när samtliga huvuden vänds mot oss. Utbölingarna. Som uppenbarligen hamnat på fel plats.

Hade det varit kväll skulle vi förmodligen vänt i dörren. Men nu var det eftermiddag, så vad kunde egentligen hända? Vi gick in och beställde varsin öl. Det tog inte många minuter innan två aggressiva tjejer kom fram till oss och undrade vilka vi var och vad vi gjorde där. Det här var helt klart deras revir och de killar med tveksam tandstatus som hängde vid bord och bardiskar, var de beredda att försvara.

Vad gör man? Vi sträckte fram händerna, log som om vi var på mingelparty, presenterade oss och sa att det var trevligt att träffas. Kanske skakar kvinnor inte hand i Brightons arbetarkvarter? Gesten fick i alla fall de här brudarna att byta attityd direkt. De skakade hand på samma självsäkra sätt som jag kindpussas. (Hjälp! Hur är det nu man gör? Ska det vara två eller tre? Höger eller vänster först? Puh, nu är det över.)

Det var tydligen vad som krävdes för att vi skulle bli deras nya bästisar. Helt plötsligt blev de idel välvilja och delade glatt med sig av råd om vilka taxibolag vi skulle undvika, var vi skulle äta och vilka av killarna i baren som egentligen var något att hänga i julgranen. (Nästan ingen.) Vi blev kvar i timmar och när vi till slut lullade därifrån hade vi en betydligt mer positiv bild av Brighton.

Varför kom jag ihåg den här historien då? Jo, jag har äntligen läst Döden på en blek häst och jag tror att Amanda Hellberg och jag har varit på samma pub. Eller så är lätt fientlighet helt enkelt det naturliga tillståndet för alla Brightonbor? Så här beskriver Amanda Majas besök på en pub i stan.

"Först är det skönt att komma in i värmen på Hercules bar, men ganska omgående börjar jag ångra mig. Stämningen är inte direkt hotfull, men det är tydligt att man inte är överförtjust i utbölingar här. Ett par storväxta kvinnor vid bordet närmast dörren synar mig uppifrån och ner med fientliga ögonkast."

Total igenkänning alltså. Och även Maja blir snart välkomnad i gänget.

Jag gillar verkligen miljöbeskrivningarna i den här boken och hade gärna läst mycket mer om utbildningen, men själva spökandet når inte riktigt upp till läskigheterna i Styggelsen. Den var otäckare. Jag gillar otäckt. I böcker alltså. I verkligheten piper jag i falsett när jag ser en spindel större än ett knappnålshuvud. Lagom tufft.

Livet från den mörka sidan

Två otursförföljda bröder i Reno. Död mamma. Skruttiga gamla bilar. Kassa motell. Spelmissbrukare, alkoholister och horor. Eländes elände.

Det här hade väl varit helt okey om jag inte redan blivit bekant med befolkningen i Ozarkbergen. Woodrells prosa är så mycket svartare och dystrare än Vlautins att han får den senare att kännas som rena muntergöken. Ska jag läsa amerikansk svärta vill jag hellre ha riktig misär än den här ändå ganska kärleksfulla historien.

För mitt i allt elände, och nu talar vi seriöst elände, så känns hela berättelsen lite för rar. Det kryllar av hjärtegoda människor i boken och bröderna älskar varandra helhjärtat och ställer självklart alltid upp för varandra till hundra procent. Frank hittar på berättelser för Jerry Lee där de båda är riktiga hjältar i rena pojkboksäventyr (vilket i mitt tycke bara är aningen mer uthärdligt än när jag tvingas läsa folks drömmar). Jerry Lee tecknar (illustrationerna är faktiskt ett plus även om de mest föreställer motellskyltar) och det finns till och med en trevlig hund. Sammantaget blir det helt enkelt för snällt.

Jag tycker: läs Daniel Woodrell istället!

Allt är Liv Strömquists fel

Det gick väl så där med mitt biblioteksbesök... Men det är inte mitt fel. Jag skyller på Liv Strömquist. Eller kanske på den bibliotekarie som tyckte att det var en bra idé att ställa boken Ja till Liv! där jag kunde se den. Karaktär är helt enkelt inte mitt starkaste personlighetsdrag.

Sedan var det ju ändå kört. En liten klapp på axeln tycker jag ändå att jag är värd som lyckades komma därifrån med bara fyra böcker. Närapå ett rekord.

Liv är för övrigt min nya idol. Igen. Det blir hon ungefär varje gång jag kommer på att hon finns. Roligast är jämförelsen mellan små barn och kristdemokrater. Eller kanske tjejkvällen i tredje riket, eller... äh, det är kul helt enkelt.

Läskig ålderskrämpa

Jag har blivit för gammal för att läsa en hel dag! Hjälp! Vad är det då för mening med livet? Ska jag behöva läsa i små portioner om ett femtiotal sidor åt gången? Detta är slutet på världen som jag känner den... eller en allvarlig vink om att jag ska skaffa glasögon. Något är det.

Vad kan passa bättre än läsning en halvmulen dag då man lämpligt nog känner sig lite krasslig och faktiskt inte har en enda sak som måste göras? Ingenting, om ni frågar mig. Alltså ägnade jag en dag åt att läsa En förtjusande man av Marian Keyes. Den är lång. 734 sidor, för att vara exakt. Och det är tydligen för mycket för mina ögon, för när jag hade läst ut den kunde jag inte fokusera blicken någon annanstans än på mitt normala läsavstånd cirka 35 centimeter från näsan. Allt annat var ett suddigt blurr. Mycket besvärande och aningen livsfarligt när jag skulle gå ut och handla. TV-tittande var bara att glömma - jag kunde varken se bilden eller läsa textremsan.

En natts sömn fungerade, tack och lov, som omstart för ögonen. Men ändå, mycket skrämmande. Och ska jag bli halvblind av hetsläsning så finns det ju bättre böcker att offra synen på, minst sagt. För Keyes är... tja... Keyes. Alltså lite allvar i form av alkoholism och kvinnomisshandel och lite humor med hjälp av transor och charmiga byorginal. Fast så värst kul blir det tyvärr aldrig. Och det allvar som borde kännas i magen blir lite bortslarvat. Det enda jag kommer att minnas av den här boken nästa vecka är alkoholisten Marnies jobbångest och lögner när hon dag efter dag misslyckas med att få iväg ett viktigt brev. Allt annat har redan börjat blekna.

Själv ska jag idag försöka lämna tillbaka ett gäng biblioteksböcker utan att låna på mig fler böcker. Oddsen för att jag ska lyckas med det?

Lite deckarfrossa

Sommartid är deckartid. Äh, vad jag ljuger. Hela året är deckartid för mig, eftersom det faktiskt inte produceras tillräckligt mycket skräck för att hålla min att-läsa-trave så mörk och otäck som jag önskar. I brist på människoätande monster får jag alltså läsa deckare. Som i och för sig också kan innehålla en del människoätande, när jag tänker närmare efter.

Som här till exempel. I Triptych finns en mördare och våldtäktsman som biter av tungor. Osmakligt! Karin Slaughter är ett namn som jag sett i flera bokbloggar, men aldrig hittat i bibliotekshyllorna förut. Men nu stod den plötsligt där i crime-hyllan och då var jag ju nästan tvungen att låna den. Trots att jag hade lovat mig själv att inte låna på mig fler böcker just nu. Tvungen säger jag! Jodå.

Och faktiskt är jag ganska nöjd med att jag bröt mitt (helt klart inbillade) lånestopp. Karin Slaughter lyckas överraska mig rejält två gånger i den här boken och det hör inte riktigt till vanligheterna. Flera olika perspektiv gör det möjligt att luras ganska ordentligt utan att behöva ha en enda kursiverad mördare. Däremot finns: en dyslektisk specialagent, en chihuahua, diverse poliser och en frisläppt mördare som verkar misstänkt sympatisk. Spännande, snabbt och lättläst värre. Ganska brutalt också om vi ska vara noga. Absolut inget för den som föredrar lite elegantare och mindre blodiga mordmysterier, men absolut något för mig.

Titeln! Åh herregud. Titeln är så förskräcklig att det kändes direkt pinsamt att låna den. Kanske är det bara jag som minns att det en gång i forntiden cirkulerade en Allersroman med en liknande titel som ALLA bara skulle läsa. Jag har svårt för Allersromaner. Och Harlequin. Och Vita Serien. Så svårt att titlar som ens påminner om dem, får mig att rodna och vrida mig i obehag. (Vilket för övrigt länge hindrade mig från att läsa Patient 67, trots att det var Lehane. Ni fattar, seriösa issues med siffertitlar alltså.)

Men flera bokbloggare hade ju skrivit att den här boken var bra, så jag bet huvudet av skammen, smugglade in Barn 44 i en hög med andra böcker och lånade den snabbt samtidigt som jag hoppades att ingen såg mig. Det gjorde jag alldeles rätt i. Det här gillade jag. Själva deckarhistorien är kanske inte så fantastisk, men miljön! 50-talets Sovjetunionen under Stalin är ju en alldeles briljant plats för en deckare. Framför allt med tanke på att mord och våldsbrott inte ska kunna existera i det nya idealsamhället. Att ens tala om att ett barn blivit mördat kan leda till misstankar om antistatliga åsikter och en enkel biljett till något arbetsläger. Utrensningar, paranoia och angivare gör det i stort sett omöjligt att bedriva någon form av utredning vilket säkerhetspolisen Leo Demidov snart upptäcker. Här äts det förresten också människodelar. Och bark. Själv nöjde jag mig med att äta rostat bröd under läsningen.

En fnurra på tråden mellan mig och Dennis Lehane

Alltså, jag har ingenting emot opålitliga berättare, det kan vara ett spännande grepp. Opålitliga "blurbare" däremot, är en helt annan sak. Mitt förtroende för Dennis Lehane är skakat i sina grundvalar efter att ha blivit pålurad den här boken.

På omslaget till So cold the river påstår Dennis glatt att det är få författare som kan jämföras med Stephen King och Peter Straub och det har han ju rätt i. Däremot är jag mycket tveksam till hans följande uttalande om att Michael Koryta skulle kunna göra det. Fast det är klart, även King och Straub har ju skrivit några ganska krattiga böcker. Det är kanske så han menar? Vi säger så, för jag vill väldigt gärna ha kvar min bild av Lehane som i stort sett ofelbar.

Ändå börjar det bra. En lite lätt synsk filmare. En döende miljardär. En mysig gammal kvinna som observerar väder, väntar på den perfekta stormen och varje dag åker till det tjusiga återuppbyggda hotellet för att ta en enda drink. Sympatiskt! Men sedan blir det mindre bra. För att på slutet bli ytterligare ännu lite sämre, ologiskt och irriterande.

Men nu glömmer vi det här och går vidare. Drar ett streck över den blurben och låtsas som ingenting. Jag och Dennis! Snart kommer Live by night och då gissar jag att mitt och Dennis förhållande kommer att vara lika bra som alltid.