Ibland blir jag överraskad av saker jag hör mig själv säga.
”Är det deadline om en timme? Jamen det fixar vi.”
”Följa med och träna step? Ja, det kan väl vara kul.”
”Julian Barnes? Det är en av mina favoritförfattare.”
Varför säger jag sådant? Är jag inte stressad nog? Vet jag
inte att min koordinationsförmåga är obefintlig? Hur kommer det sig att jag så
bestämt hävdar att Julian Barnes är en favorit när jag knappt kommer ihåg något
jag läst av honom?
De första frågorna vet jag inte svaret på, men den sista
grundar sig uppenbarligen på ett enda vagt minne. Jag har läst de flesta av
Julian Barnes översatta böcker. Och jag tror att jag gillar dem. Ja, just TROR.
För i verkligheten minns jag bara att jag tyckte väldigt mycket om en novell i
boken En världshistoria i 10 ½ kapitel.
(Den om det mest hatade djuret på Noaks ark.)
Det trista är att jag snart kommer att ha glömt även den här
boken. Trots att den vann Bookerpriset 2011. Trots att jag gillade den. Och
trots att Daily Telegraph kallar den ”Ett mästerverk med alla mått mätt. En
psykologisk thriller skriven med enastående teknisk briljans.”
Känslan av ett slut är onekligen bra. Den sympati man från
början känner för berättaren Tony förändras allteftersom historien spelas upp.
Det man tror sig förstå visar sig vara fel när Tony tvingas omvärdera sina
lyckliga ungdomsminnen. Jag läser med intresse, men redan nu börjar jag glömma
bort vad som egentligen var bra med boken. Men jag gissar att jag även i
fortsättningen kommer att säga: Julian Barnes? Det är en av mina
favoritförfattare…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar