Det här hade väl varit helt okey om jag inte redan blivit bekant med befolkningen i Ozarkbergen. Woodrells prosa är så mycket svartare och dystrare än Vlautins att han får den senare att kännas som rena muntergöken. Ska jag läsa amerikansk svärta vill jag hellre ha riktig misär än den här ändå ganska kärleksfulla historien.
För mitt i allt elände, och nu talar vi seriöst elände, så känns hela berättelsen lite för rar. Det kryllar av hjärtegoda människor i boken och bröderna älskar varandra helhjärtat och ställer självklart alltid upp för varandra till hundra procent. Frank hittar på berättelser för Jerry Lee där de båda är riktiga hjältar i rena pojkboksäventyr (vilket i mitt tycke bara är aningen mer uthärdligt än när jag tvingas läsa folks drömmar). Jerry Lee tecknar (illustrationerna är faktiskt ett plus även om de mest föreställer motellskyltar) och det finns till och med en trevlig hund. Sammantaget blir det helt enkelt för snällt.
Jag tycker: läs Daniel Woodrell istället!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar