En fnurra på tråden mellan mig och Dennis Lehane

Alltså, jag har ingenting emot opålitliga berättare, det kan vara ett spännande grepp. Opålitliga "blurbare" däremot, är en helt annan sak. Mitt förtroende för Dennis Lehane är skakat i sina grundvalar efter att ha blivit pålurad den här boken.

På omslaget till So cold the river påstår Dennis glatt att det är få författare som kan jämföras med Stephen King och Peter Straub och det har han ju rätt i. Däremot är jag mycket tveksam till hans följande uttalande om att Michael Koryta skulle kunna göra det. Fast det är klart, även King och Straub har ju skrivit några ganska krattiga böcker. Det är kanske så han menar? Vi säger så, för jag vill väldigt gärna ha kvar min bild av Lehane som i stort sett ofelbar.

Ändå börjar det bra. En lite lätt synsk filmare. En döende miljardär. En mysig gammal kvinna som observerar väder, väntar på den perfekta stormen och varje dag åker till det tjusiga återuppbyggda hotellet för att ta en enda drink. Sympatiskt! Men sedan blir det mindre bra. För att på slutet bli ytterligare ännu lite sämre, ologiskt och irriterande.

Men nu glömmer vi det här och går vidare. Drar ett streck över den blurben och låtsas som ingenting. Jag och Dennis! Snart kommer Live by night och då gissar jag att mitt och Dennis förhållande kommer att vara lika bra som alltid.