Lite deckarfrossa

Sommartid är deckartid. Äh, vad jag ljuger. Hela året är deckartid för mig, eftersom det faktiskt inte produceras tillräckligt mycket skräck för att hålla min att-läsa-trave så mörk och otäck som jag önskar. I brist på människoätande monster får jag alltså läsa deckare. Som i och för sig också kan innehålla en del människoätande, när jag tänker närmare efter.

Som här till exempel. I Triptych finns en mördare och våldtäktsman som biter av tungor. Osmakligt! Karin Slaughter är ett namn som jag sett i flera bokbloggar, men aldrig hittat i bibliotekshyllorna förut. Men nu stod den plötsligt där i crime-hyllan och då var jag ju nästan tvungen att låna den. Trots att jag hade lovat mig själv att inte låna på mig fler böcker just nu. Tvungen säger jag! Jodå.

Och faktiskt är jag ganska nöjd med att jag bröt mitt (helt klart inbillade) lånestopp. Karin Slaughter lyckas överraska mig rejält två gånger i den här boken och det hör inte riktigt till vanligheterna. Flera olika perspektiv gör det möjligt att luras ganska ordentligt utan att behöva ha en enda kursiverad mördare. Däremot finns: en dyslektisk specialagent, en chihuahua, diverse poliser och en frisläppt mördare som verkar misstänkt sympatisk. Spännande, snabbt och lättläst värre. Ganska brutalt också om vi ska vara noga. Absolut inget för den som föredrar lite elegantare och mindre blodiga mordmysterier, men absolut något för mig.

Titeln! Åh herregud. Titeln är så förskräcklig att det kändes direkt pinsamt att låna den. Kanske är det bara jag som minns att det en gång i forntiden cirkulerade en Allersroman med en liknande titel som ALLA bara skulle läsa. Jag har svårt för Allersromaner. Och Harlequin. Och Vita Serien. Så svårt att titlar som ens påminner om dem, får mig att rodna och vrida mig i obehag. (Vilket för övrigt länge hindrade mig från att läsa Patient 67, trots att det var Lehane. Ni fattar, seriösa issues med siffertitlar alltså.)

Men flera bokbloggare hade ju skrivit att den här boken var bra, så jag bet huvudet av skammen, smugglade in Barn 44 i en hög med andra böcker och lånade den snabbt samtidigt som jag hoppades att ingen såg mig. Det gjorde jag alldeles rätt i. Det här gillade jag. Själva deckarhistorien är kanske inte så fantastisk, men miljön! 50-talets Sovjetunionen under Stalin är ju en alldeles briljant plats för en deckare. Framför allt med tanke på att mord och våldsbrott inte ska kunna existera i det nya idealsamhället. Att ens tala om att ett barn blivit mördat kan leda till misstankar om antistatliga åsikter och en enkel biljett till något arbetsläger. Utrensningar, paranoia och angivare gör det i stort sett omöjligt att bedriva någon form av utredning vilket säkerhetspolisen Leo Demidov snart upptäcker. Här äts det förresten också människodelar. Och bark. Själv nöjde jag mig med att äta rostat bröd under läsningen.