Finns det en stödgrupp?

Mitt bibliotekslånande har gått över styr. Jag har tappat kontrollen. Snart kommer jag att tvingas spärra mitt kort för att komma ur den här lånekarusellen.

Det började nog så oskyldigt. Stadsbiblioteket i Göteborg stängde för renovering och öppnade en liten filial vid Brunnsparken. Vad praktiskt, tänkte jag som passerar där dagligen.

Ha! Praktiskt? Inte ett dugg. Jag kan ju fan inte låta bli att låna, trots att jag redan har högvis med böcker liggande i att-läsa-traven. Varje gång jag går in för att lämna tillbaka en enstaka bok så kommer jag ut med ytterligare en hög nya. För nu när det är så nära till biblioteket kan jag ju passa på att låna även de där böckerna som man bara får ha i 7 dagar. Och varje gång jag lämnar in en sådan... ja som sagt. Travar! Bokskredsrisk! Hålögdhet!

Som igår. Jag skulle bara titta in ett ögonblick för att lämna tillbaka Ingenting är möjligt av Benny Haag. Det låter väl enkelt? Jomen, det skulle det väl ha varit om inte de lömska bibliotekarierna hade placerat inlämningsautomaten allra längst in i lokalen. Som mjölken i en livsmedelsbutik, alltså. Jag kan med andra ord inte lämna tillbaka en bok utan att tvingas passera alla hyllor med böcker. Och helt plötsligt står jag där med ytterligare fem nya böcker som jag har ryckt åt mig på vägen mot utgången. Det här är inte bra.

Kanske lite bok också? Avsnitten om scenskolans plågsamma övningar i improvisation och hur trevligt det egentligen är att jobba på Dramaten var för övrigt det bästa med den här boken.

Läskigast är skolläkaren som misstar Bennys hjärntumör för pubertetsbesvär och kommenterar vilka av flickorna i klassen som har börjat få bröst istället för att fundera på om det verkligen är normalt att en 12-åring vinglar och kräks hela tiden.

Nej, nu måste jag läsa för att försöka komma ikapp.