En fnurra på tråden mellan mig och Dennis Lehane

Alltså, jag har ingenting emot opålitliga berättare, det kan vara ett spännande grepp. Opålitliga "blurbare" däremot, är en helt annan sak. Mitt förtroende för Dennis Lehane är skakat i sina grundvalar efter att ha blivit pålurad den här boken.

På omslaget till So cold the river påstår Dennis glatt att det är få författare som kan jämföras med Stephen King och Peter Straub och det har han ju rätt i. Däremot är jag mycket tveksam till hans följande uttalande om att Michael Koryta skulle kunna göra det. Fast det är klart, även King och Straub har ju skrivit några ganska krattiga böcker. Det är kanske så han menar? Vi säger så, för jag vill väldigt gärna ha kvar min bild av Lehane som i stort sett ofelbar.

Ändå börjar det bra. En lite lätt synsk filmare. En döende miljardär. En mysig gammal kvinna som observerar väder, väntar på den perfekta stormen och varje dag åker till det tjusiga återuppbyggda hotellet för att ta en enda drink. Sympatiskt! Men sedan blir det mindre bra. För att på slutet bli ytterligare ännu lite sämre, ologiskt och irriterande.

Men nu glömmer vi det här och går vidare. Drar ett streck över den blurben och låtsas som ingenting. Jag och Dennis! Snart kommer Live by night och då gissar jag att mitt och Dennis förhållande kommer att vara lika bra som alltid.

Finns det en stödgrupp?

Mitt bibliotekslånande har gått över styr. Jag har tappat kontrollen. Snart kommer jag att tvingas spärra mitt kort för att komma ur den här lånekarusellen.

Det började nog så oskyldigt. Stadsbiblioteket i Göteborg stängde för renovering och öppnade en liten filial vid Brunnsparken. Vad praktiskt, tänkte jag som passerar där dagligen.

Ha! Praktiskt? Inte ett dugg. Jag kan ju fan inte låta bli att låna, trots att jag redan har högvis med böcker liggande i att-läsa-traven. Varje gång jag går in för att lämna tillbaka en enstaka bok så kommer jag ut med ytterligare en hög nya. För nu när det är så nära till biblioteket kan jag ju passa på att låna även de där böckerna som man bara får ha i 7 dagar. Och varje gång jag lämnar in en sådan... ja som sagt. Travar! Bokskredsrisk! Hålögdhet!

Som igår. Jag skulle bara titta in ett ögonblick för att lämna tillbaka Ingenting är möjligt av Benny Haag. Det låter väl enkelt? Jomen, det skulle det väl ha varit om inte de lömska bibliotekarierna hade placerat inlämningsautomaten allra längst in i lokalen. Som mjölken i en livsmedelsbutik, alltså. Jag kan med andra ord inte lämna tillbaka en bok utan att tvingas passera alla hyllor med böcker. Och helt plötsligt står jag där med ytterligare fem nya böcker som jag har ryckt åt mig på vägen mot utgången. Det här är inte bra.

Kanske lite bok också? Avsnitten om scenskolans plågsamma övningar i improvisation och hur trevligt det egentligen är att jobba på Dramaten var för övrigt det bästa med den här boken.

Läskigast är skolläkaren som misstar Bennys hjärntumör för pubertetsbesvär och kommenterar vilka av flickorna i klassen som har börjat få bröst istället för att fundera på om det verkligen är normalt att en 12-åring vinglar och kräks hela tiden.

Nej, nu måste jag läsa för att försöka komma ikapp.

Antingen eller

Antingen har jag ingen humor. Eller också är den här boken om kommunslogans helt enkelt inte lika rolig som folk har sagt.

Bortkastad tid var det i alla fall.

Fast det är förstås lite kul att Trosa har"världens ände" på sina infartsskyltar. Ännu roligare tycks ordet infart vara för engelska bekantingar.

Två böcker, två pojkar och en massa ryska hundar

Det blir ju lite orättvist att jämföra ett tryggt familjeliv på Åland med ett liv med förvildade hundar i Moskva. För även om Lucas Hermans skriver bra om Rufus problem med att passa in i klassen så känns det ju som i-landsproblem när jag därefter läser Hornungs bok om fyråringen Romotjka vars mamma verkar ha försvunnit och som slår sig ihop med en flock hundar och lever med dem i tre år.

Åtta sällar sig till den, kanske något för stora, samling av helt okey barndomsskildringar jag har läst. Inga överraskningar här inte. Det finns till och med en snäll tant Astrid som bjuder på hemmagjord saft och lyssnar. Just tant Astrid skulle jag kunnat klara mig utan, faktiskt. Kan vi vara överens om att det räcker med snälla tanter och buttra men hjärtegoda farbröder som sidekicks i barndomsskildringar nu?

Som tur är finns Astrid bara med i ett kapitel, Den döde storebrodern Theo finns däremot med lite mer. Han dog innan Rufus föddes men det hindrar inte Rufus att prata med honom. För allt hade varit så mycket bättre om Theo hade funnits kvar. Nu har han bara en jobbig storasyster. Som sagt, helt okey, men inget nytt.

Hundpojken känns lite mer udda. Åtminstone har inte jag läst massor av böcker i genren barn som blir uppfostrade av djur.
Det här är ingenting för känsliga. Här slickas det i sår och äts råttor så att det står härliga till. Hornung missar inte många tillfällen att berätta om hur det stinker i källaren där Romotjka lever med hundflocken och hur han själv luktar.

Eftersom Romotjka är fyra år när hans mamma försvinner har han ett språk, om än torftigt, när han slår sig samman med hundarna. Han vet att han är människa även om han gärna vill glömma det och tvingas lära sig ett helt nytt sätt att kommunicera med hundarna. Hans dåliga nos är ett handikapp eftersom han inte kan utläsa något av de urinmarkeringar flocken gör vid stigar och revir, men å andra sidan kan han tigga och stjäla och på så sätt skaffa den extra mat som flocken så väl behöver.
Inget av detta kan Valpen - det spädbarn som ledartiken en dag kommer hemsläpande med till lyan.

Fantasieggande och faktiskt trovärdigt. Om ett barn skulle leva med hundar så kanske det skulle vara just så här.

Bätttre sent - kort sammanfattning av 2011

Bäst: Yarden. Läst i korta portioner på spårvagnen.Då och då idogt blinkande för att inte börja gråta.

Annat bra: The imperfectionists. Så klart. Jag gillar ju noveller.

Årets besvikelse: The Passage. Ville så gärna älska den! Allt talade ju för att den skulle vara perfekt för mig. Men, nej. Något skavde och irriterade hela tiden. Hur jag än försökte blev jag aldrig engagerad. Fast det kommer förstås inte hindra mig från att läsa nästa del.

Mest skrattretande uttryck: "den här nästan medeltida kättjan" som drabbar Malin Fors i Kallentofts Vårlik. Till skillnad från den lite lugnare bronsålderskättjan då, eller?

Bra King och... hmm, King på svenska

Jag börjar nästan undra. Gillar jag verkligen Stephen King, eller är jag bara jävligt dålig på engelska? Ok, nu överdriver jag förstås. Klart att jag gillar King, men det blir bra mycket lättare att göra det på engelska. Pennywise skrämde mig på ett sätt som clownen Snåljåp garanterat aldrig hade kunnat göra. Snåljåp? På allvar? Jag hade inte ens tänkt på betydelsen innan jag såg någon annan skriva om den översatta boken. Och eftersom engelska är mitt andraspråk har jag ingen aning om Pennywise låter lika vansinnigt löjligt som Snåljåp gör på svenska.

Kanske hade jag klarat att läsa ord som smittigt, äckelgegga och spändel (från Liseys story) om jag hade läst deras engelska motsvarighet? Troligtvis hade jag inte ens reagerat på SLP (den smygige lille pojken) om jag hade valt att läsa The Regulators istället för Väktarna. Jag önskar att jag hade gjort det!

Tyvärr fanns den bara på svenska på biblioteket. Eller rättare sagt; tyvärr fanns den på biblioteket. För det här kan vara det absolut tristaste jag läst av King någonsin. Och då har jag ändå tröskat mig igenom både Rose Madder och Tommyknockers.

Jag har sett den förut men aldrig brytt mig om att köpa den eftersom den hänger ihop med Desperation som också är ett lågvattenmärke i Kings produktion. Men att låna är ju riskfritt.
Nu är jag väldigt glad att jag aldrig slösat pengar på den här. För det är mycket tveksamt om jag ens kommer att orka läsa ut den. Här misslyckas King fullständigt med det han annars brukar klara av i sömnen; att få mig att bry mig om personerna. Jag skiter fullständigt i varenda en!

Så, då är det förstås en lisa för själen att även Full dark, no stars fanns på biblioteket. Äntligen, en King i gammal god form. Fyra långa noveller där magin fungerar precis som vanligt. Jag vill veta hur det ska gå.

Allra roligast har jag med Fair extensions där djävulen är helt ointresserad av själar och istället vill ha rejält betalt för sina tjänster. Till ett konto i ett skatteparadis, förstås. Praktiskt nog maskerat som en välgörenhetsorganisation så att kostnaden kan dras av på skatten. Mycket underhållande.

Och så finns det ett efterord också. Bara en sådan sak! Nästan lika bra som förord ju. Jag älskar att läsa om hur, när och var idéerna till novellerna föddes.

Mer sommarskräck

Ibland undrar jag hur jag tänker. När jag kom upp till torpet och packade upp min väska insåg jag att jag i stort sett bara hade tagit med mig skräck och rysare. Så förnuftigt! Verkligen den perfekta avkopplingen när man ska tillbringa ett par dagar ensam i ett litet torp. Visserligen är jag inte speciellt mörkrädd och få böcker skrämmer mig nu för tiden, men ändå… Det knakar och knäpper en del i gamla hus och när man måste gå ut och kissa på natten rör det sig saker i skogen. Det gör det ju faktiskt.

Först ut var Styggelsen. Den har jag spanat efter ett tag. Recensionerna har gjort mig sugen på att läsa den, utan att mina förväntningar blivit så där jobbigt skyhöga. Och det var en precis lagom ryslig bok för ensam-på-landet-läsning. Mina enda invändningar grundar sig i att jag inte är något fan av less is more-teorin. Jag tycker att den är för kort! Jag skulle gärna läst mycket mer om Singa. Maja Grå intresserar mig inte riktigt lika mycket. Att tvisten i boken ges så lite utrymme är i och för sig lite snyggt, men det tvingar ju mig att tänka. Ska det vara nödvändigt? Är det inte det jag betalar för att författaren ska göra? Nå, nu lånade jag ju boken, så jag gissar att jag borde skämmas för att klaga. (Ok, rodnar lite här nu.) Och att jag faktiskt önskade att den var längre måste ju faktiskt ses som ett bra betyg.

Sedan blev det lite King-släkt. Fast Joe Hill har väl nästan gjort sig förtjänt av att slippa få pappas namn droppat i varje text om hans böcker vid det här laget? Jo, det har han nog.

Horn var i alla fall riktigt kul. Mest för att jag inte hade någon riktig aning om vart den skulle ta vägen. När Ig vaknar bakfull en morgon med horn på huvudet och en nybliven förmåga att få folk att tala sanning och göra det de i hemlighet fantiserar om, fick jag lite dåliga vibbar. Något i upplägget påminde om Needful things, en av de Kingböcker jag verkligen inte gillar något vidare. (Och se där, där kom nästa King-referens, Shame on me!) Men de onda aningarna försvann ganska snabbt. Ig har viktigare saker att ta sig för än att få människorna i sin omgivning att vräka i sig mat eller stöta på sina poliskollegor, han behöver få reda på vem som egentligen mördade hans flickvän. Det var inte heller läskigare än att jag kunde fortsätta läsa även när mörkret hade fallit runt stugknuten.

Lite läskigare var faktiskt I am Legend. Har Ajvide skrivit att jag ska läsa den i originalversion, så läser jag den förstås! Och nu blev det lite läskigare. Inte för att berättelsen i sig är så vansinnigt otäck, men det jag trodde var en roman visade sig vara en novellsamling. Med noveller som jag måste ha läst på svenska när jag var i tioårsåldern eller så. Lite av den känslan kom tillbaka när jag nu läste om dem mer än 30 år senare. Historien om den där lilla trädockan som tar sig ur sina kedjor och anfaller kvinnan som köpt den som present till sin fästman får fortfarande håren att resa sig lite på armarna. Dockor är obehagliga!

Eftersom man tydligen inte kan bli för rik, för smal eller läsa för många skräcknoveller gick jag sedan vidare med Samlade svenska kulter. Mestadels på dagtid faktiskt. Jag gillar hur fragmenten här bygger en tydligare bild av någonting som existerar vid sidan av. Precis bredvid vardagen, men ändå helt annorlunda. Ett enda steg åt sidan skulle kunna föra dig i vägen för galna kultanhängare, människor som offrar till glömda gudar och saker med tentakler som väntar i mörkret (kanske bland nässlorna bakom utedasset?)

Jag gillar! Framför allt gillar jag att jag faktiskt blir överraskad lite då och då. Att det fortfarande finns nya vinklar som jag inte har läst förut. Här kommer både dagisbarn och dementa på äldreboende plötsligt i närkontakt med onda makter, vilket både blir komiskt och lite skräckigt.

Och så till sist – den mest skrämmande boken av alla – Cirkeln. Jag sparade den till sist. För vad kan vara otäckare än en bok som man har tokhöga förväntningar på? Tänk om jag inte skulle gilla den? Tänk om den skulle falla ihop som en sufflé och bara vara töntig? Hur skulle den kunna ha en chans att leva upp till alla de lovord som fullkomligt dränkte bokbloggarna lagom till recensionsdagen? Nästan omöjligt ju!

Men den klarar sig faktiskt med all heder i behåll. Jag fick verkligen tvinga mig att inte sträckläsa den på en enda dag. För den är ju verkligen sjukt underhållande. Hade jag varit 13 så hade jag säkert utnämnt den till världens bästa bok. (Några år senare hade jag antagligen läst den i smyg och istället skyltat med Claude Simon eller något annat prettoaktigt, vilket säger en del om vilken outhärdlig tonåring jag själv tidvis var).

Men man behöver så klart inte vara tonåring för att gilla det här. Det räcker alldeles utmärkt med att minnas hur det var. Jag gissar att alla känner igen sig i åtminstone någon av tjejerna och ser klasskamrater i de andra.

Det är helt klar för tidigt att börja räkna dagarna. Men jag måste erkänna att jag redan ser fram emot nästa del. Jag vill veta mer om Ida! Och det måste det väl finnas plats för i nästa bok?