Ibland undrar jag hur jag tänker. När jag kom upp till torpet och packade upp min väska insåg jag att jag i stort sett bara hade tagit med mig skräck och rysare. Så förnuftigt! Verkligen den perfekta avkopplingen när man ska tillbringa ett par dagar ensam i ett litet torp. Visserligen är jag inte speciellt mörkrädd och få böcker skrämmer mig nu för tiden, men ändå… Det knakar och knäpper en del i gamla hus och när man måste gå ut och kissa på natten rör det sig saker i skogen. Det gör det ju faktiskt.
Först ut var Styggelsen. Den har jag spanat efter ett tag. Recensionerna har gjort mig sugen på att läsa den, utan att mina förväntningar blivit så där jobbigt skyhöga. Och det var en precis lagom ryslig bok för ensam-på-landet-läsning. Mina enda invändningar grundar sig i att jag inte är något fan av less is more-teorin. Jag tycker att den är för kort! Jag skulle gärna läst mycket mer om Singa. Maja Grå intresserar mig inte riktigt lika mycket. Att tvisten i boken ges så lite utrymme är i och för sig lite snyggt, men det tvingar ju mig att tänka. Ska det vara nödvändigt? Är det inte det jag betalar för att författaren ska göra? Nå, nu lånade jag ju boken, så jag gissar att jag borde skämmas för att klaga. (Ok, rodnar lite här nu.) Och att jag faktiskt önskade att den var längre måste ju faktiskt ses som ett bra betyg.
Sedan blev det lite King-släkt. Fast Joe Hill har väl nästan gjort sig förtjänt av att slippa få pappas namn droppat i varje text om hans böcker vid det här laget? Jo, det har han nog.
Horn var i alla fall riktigt kul. Mest för att jag inte hade någon riktig aning om vart den skulle ta vägen. När Ig vaknar bakfull en morgon med horn på huvudet och en nybliven förmåga att få folk att tala sanning och göra det de i hemlighet fantiserar om, fick jag lite dåliga vibbar. Något i upplägget påminde om Needful things, en av de Kingböcker jag verkligen inte gillar något vidare. (Och se där, där kom nästa King-referens, Shame on me!) Men de onda aningarna försvann ganska snabbt. Ig har viktigare saker att ta sig för än att få människorna i sin omgivning att vräka i sig mat eller stöta på sina poliskollegor, han behöver få reda på vem som egentligen mördade hans flickvän. Det var inte heller läskigare än att jag kunde fortsätta läsa även när mörkret hade fallit runt stugknuten.
Lite läskigare var faktiskt I am Legend. Har Ajvide skrivit att jag ska läsa den i originalversion, så läser jag den förstås! Och nu blev det lite läskigare. Inte för att berättelsen i sig är så vansinnigt otäck, men det jag trodde var en roman visade sig vara en novellsamling. Med noveller som jag måste ha läst på svenska när jag var i tioårsåldern eller så. Lite av den känslan kom tillbaka när jag nu läste om dem mer än 30 år senare. Historien om den där lilla trädockan som tar sig ur sina kedjor och anfaller kvinnan som köpt den som present till sin fästman får fortfarande håren att resa sig lite på armarna. Dockor är obehagliga!
Eftersom man tydligen inte kan bli för rik, för smal eller läsa för många skräcknoveller gick jag sedan vidare med Samlade svenska kulter. Mestadels på dagtid faktiskt. Jag gillar hur fragmenten här bygger en tydligare bild av någonting som existerar vid sidan av. Precis bredvid vardagen, men ändå helt annorlunda. Ett enda steg åt sidan skulle kunna föra dig i vägen för galna kultanhängare, människor som offrar till glömda gudar och saker med tentakler som väntar i mörkret (kanske bland nässlorna bakom utedasset?)
Jag gillar! Framför allt gillar jag att jag faktiskt blir överraskad lite då och då. Att det fortfarande finns nya vinklar som jag inte har läst förut. Här kommer både dagisbarn och dementa på äldreboende plötsligt i närkontakt med onda makter, vilket både blir komiskt och lite skräckigt.
Och så till sist – den mest skrämmande boken av alla – Cirkeln. Jag sparade den till sist. För vad kan vara otäckare än en bok som man har tokhöga förväntningar på? Tänk om jag inte skulle gilla den? Tänk om den skulle falla ihop som en sufflé och bara vara töntig? Hur skulle den kunna ha en chans att leva upp till alla de lovord som fullkomligt dränkte bokbloggarna lagom till recensionsdagen? Nästan omöjligt ju!
Men den klarar sig faktiskt med all heder i behåll. Jag fick verkligen tvinga mig att inte sträckläsa den på en enda dag. För den är ju verkligen sjukt underhållande. Hade jag varit 13 så hade jag säkert utnämnt den till världens bästa bok. (Några år senare hade jag antagligen läst den i smyg och istället skyltat med Claude Simon eller något annat prettoaktigt, vilket säger en del om vilken outhärdlig tonåring jag själv tidvis var).
Men man behöver så klart inte vara tonåring för att gilla det här. Det räcker alldeles utmärkt med att minnas hur det var. Jag gissar att alla känner igen sig i åtminstone någon av tjejerna och ser klasskamrater i de andra.
Det är helt klar för tidigt att börja räkna dagarna. Men jag måste erkänna att jag redan ser fram emot nästa del. Jag vill veta mer om Ida! Och det måste det väl finnas plats för i nästa bok?
