Två böcker, två pojkar och en massa ryska hundar

Det blir ju lite orättvist att jämföra ett tryggt familjeliv på Åland med ett liv med förvildade hundar i Moskva. För även om Lucas Hermans skriver bra om Rufus problem med att passa in i klassen så känns det ju som i-landsproblem när jag därefter läser Hornungs bok om fyråringen Romotjka vars mamma verkar ha försvunnit och som slår sig ihop med en flock hundar och lever med dem i tre år.

Åtta sällar sig till den, kanske något för stora, samling av helt okey barndomsskildringar jag har läst. Inga överraskningar här inte. Det finns till och med en snäll tant Astrid som bjuder på hemmagjord saft och lyssnar. Just tant Astrid skulle jag kunnat klara mig utan, faktiskt. Kan vi vara överens om att det räcker med snälla tanter och buttra men hjärtegoda farbröder som sidekicks i barndomsskildringar nu?

Som tur är finns Astrid bara med i ett kapitel, Den döde storebrodern Theo finns däremot med lite mer. Han dog innan Rufus föddes men det hindrar inte Rufus att prata med honom. För allt hade varit så mycket bättre om Theo hade funnits kvar. Nu har han bara en jobbig storasyster. Som sagt, helt okey, men inget nytt.

Hundpojken känns lite mer udda. Åtminstone har inte jag läst massor av böcker i genren barn som blir uppfostrade av djur.
Det här är ingenting för känsliga. Här slickas det i sår och äts råttor så att det står härliga till. Hornung missar inte många tillfällen att berätta om hur det stinker i källaren där Romotjka lever med hundflocken och hur han själv luktar.

Eftersom Romotjka är fyra år när hans mamma försvinner har han ett språk, om än torftigt, när han slår sig samman med hundarna. Han vet att han är människa även om han gärna vill glömma det och tvingas lära sig ett helt nytt sätt att kommunicera med hundarna. Hans dåliga nos är ett handikapp eftersom han inte kan utläsa något av de urinmarkeringar flocken gör vid stigar och revir, men å andra sidan kan han tigga och stjäla och på så sätt skaffa den extra mat som flocken så väl behöver.
Inget av detta kan Valpen - det spädbarn som ledartiken en dag kommer hemsläpande med till lyan.

Fantasieggande och faktiskt trovärdigt. Om ett barn skulle leva med hundar så kanske det skulle vara just så här.