Fruarna i Ozarkbergen

Se där har vi en dokusåpa som jag skulle följa. Kvinnor som vet hur man flår och tillagar en ekorre känns bra mycket mer spännande än fruar som vet hur man väljer plastikkirurg. Fast det skulle förstås bli outhärdligt att se på i verkligheten. Woodrells landskap befolkas inte precis av några mönstermedborgare.

Till slut tog jag mig an En helvetes vinter. Jag har spanat på den ganska länge eftersom jag har gillat de andra två böckerna som har översatts till svenska. Ändå har jag väntat, för det krävs ett visst humör för att jag ska orka med Country noir. För hujedamej vad det är nattsvart. Semester, fågelkvitter och en solig eftermiddag på altanen blev en perfekt kontrast till vinter, våld och släktfejder i Ozarkbergen.

Det är ett samhälle vid sidan av samhället som Woodrell beskriver. Här lever man på jakt och knarkhandel i en trakt där släktbanden är mycket viktigare än några lagar. Sextonåriga Ree drömmer om att ta värvning och komma bort från ansvaret för sina två små bröder och sin mentalsjuka mamma. När pappan försvinner efter att ha ställt borgen med deras hus och mark som säkerhet blir läget plötsligt akut. Släktens vägran att hjälpa henne gör att hon börjar misstänka att han är död, men hon måste bevisa det för att kunna rädda huset. Att tala med polisen är självklart inget alternativ. I Ozarkbergen sköts all rättskipning inom familjen.

Det skulle vara ganska outhärdlig läsning om det inte fanns ljuspunkter av värme och vänskap mitt i det kolsvarta. Rees försök att förbereda småbröderna på ett liv utan henne är en sådan. Hon lär dem skjuta ekorrar, tvätta mammans hår och slåss – uppenbarligen tre viktiga saker om man ska klara sig i bergen. Själv äar jag av betydligt klenare virke. Jag får närapå dåligt samvete när jag försöker skrämma bort rådjuren från mina ärtor och nötskrikorna från vinbärsbuskarna. Jag skulle inte överleva många dagar i Ozarkbergen.