Mörkrädd? Inte det minsta!

Ännu en bok om tätnande skuggor och mörker som nästan tar fysisk gestalt. Gäsp! Jag vet inte vad som skulle behövas för att skrämma mig nu för tiden, men skuggor gör det definitivt inte. Inte kalla hörn heller.

Katten Trassel är behållningen i Mörkrädd, för mig. Det är något lite läskigt med katter och deras förmåga att helt plötsligt fokusera på något som tydligen bara de ser. Så Andreas Romans beskrivning av katten väcker åtminstone en liten känsla av obehag. Ok, kanske lite mer än så. Jag gillar ju katter.

Beskrivningen av Davids patologiska mörkrädsla är säkert ganska bra egentligen. Problemet är att den inte smittar av sig på mig. Trots katten blir det inte mycket otäckare än vad det hade varit om David hade varit orimligt rädd för baciller eller ormar. Om det hade handlat om spindlar hade det varit en annan sak. I min bok är det fullständigt rimligt att vara rädd för spindlar. Men skuggor? Nej det funkar inte på mig. Den som däremot faktiskt är mörkrädd kanske ska nöja sig med att läsa den här boken på stranden. I fullt dagsljus.