Nu är jag inget större fan av Paasilinna heller, så det här var ganska onödig läsning. Men oförarglig. Jag tycker helt enkelt ingenting om Hundraåringen och om någon månad har jag säkert glömt hela handlingen. När jag tänker närmare efter så har jag nog tappat bort det mesta redan. Det var en elefant med, så mycket minns jag, men sedan börjar det bli suddigt. Fast det kan nog också bero på att jag läste den sista veckan före semestern. Koncentrationsnivån var inte precis på topp.
2 kommentarer:
Åh vad skönt! Jag kände samma sak och plågade mig nästan igenom läsningen. Oj, vad käckt liksom. Sen återvände jag till mina "normala" mörka böcker...
Jag gissar att man gillar den här boken om man hör till dem som går igång på orden "mustig skröna" i en recension. Själv har jag utvecklat en lätt allergi mot just mustiga skrönor.
Mörker är absolut mer i min smak.
Skicka en kommentar