All work and no play...

...gör inte bara att jag blir trist, jag läser dessutom bara böcker som inte engagerar mig. Allt annat är bortkastad möda. Bra böcker kräver att man har lite ork över till att tänka och känna något.

Alltså har jag läst och lyssnat på lite allt möjligt som jag inte direkt kan rekommendera. Som Nattskärran till exempel. Kanske har jag blivit skadad av allt för mycket seriemördarsplatter och obducentterminologi, men en kille som blir ihjälslagen med en stol får inte håren och resa sig på armarna precis.

Men Eriksson är förstås ändå ljusår bättre än Dan Brown. Japp, nu har jag läst den också. Jag har inte ens någon vettig förklaring. Den fanns där. Räcker det?

Och jävlar vad kass den var. Här känns Browns cliffhangertricks billigare än någonsin. Ett typiskt kapitelslut kan se ut så här: Till sin fasa såg han att någonting stirrade tillbaka.

Den som mot all förmodan vill läsa Den förlorade symbolen bör sluta läsa nu. För här kan det komma SPOILERS.

Här finns inte något stort "avslöjande" som i Da Vinci-koden. Istället serveras jag ett fullkomligt ologiskt mumbo-jumbo om Frimurare och new age-flum som är så fånigt att jag verkligen, verkligen borde ha slutat läsa.

Men det gjorde jag förstås inte. Istället tröskade jag mig igenom den med en känsla av stigande irritation och alltmer hopbitna käkar. Bara för att inse att Browns och Frimurarnas hemlighet är att människor kan påverka materia med sina tankar. Jo men tjena! Tvångsläsning av Gilla läget är min rekommendation.

Här finns förstås också samma sorts religiöst inspirerade och lätt psykotiske mördare som i de andra böckerna. Denna gång är han tatuerad över hela kroppen utom överst på hjässan där han har sparat en cirkel för att kunna sätta dit det heliga tecken som kommer att ge honom gudomlig makt. Om han kan lyckas få frimurarna att avslöja det alltså.

De logiska luckorna är stora nog att köra en liten lastbil igenom. Fast det är kanske bara jag som tycker att det känns tveksamt att en man som har fått sin ena hand avhuggen av en galen kidnappare minde än ett dygn senare obekymrat lallar runt med en huvförsedd Langdon och leder honom genom trappor och tunnlar för avslöja den stora hemligheten för honom. Själv hade jag antagligen velat vila en stund. Framför allt om jag precis hade förstått att mördaren faktiskt är den son jag länge trott varit död. Men det är kanske bara jag?

MacBride, nu i fullängdsversion

Nu fanns Stuart MacBride på biblioteket. Den här gången utan anpassning till dyslektiker och människor med lässvårigheter. Och vad tycker jag om det då?
Tja, sådär. Det finns saker jag uppskattar. Aberdeen är en trevligt ruffig miljö för en deckare. Det finns en riktigt vulgär och ganska dålig kvinnlig polis vilket känns skönt ickekorrekt. Lite synd bara att hon måste vara lesbisk. Nu görs det visserligen inte någon stor grej av det, men jag hade ändå gillat om hon hade kunnat få röka oavbrutet, somna i bilen på spaningar och snarka och fisa som en glad galt utan att det ska finnas någon slags förklaring till det i hennes val av partners.

Huvudpersonen, Logan McRae, är inte heller någon fullständigt fantastisk polis. Han gör misstag, tjurar, är misstänksam och drar sig inte för att gå bakom ryggen på sin chef när han tror att det kan gynna honom. Kanske inte så sympatiskt, men det är ett av bokens plus, människorna känns inte som totala stereotyper.

Vad jag har lite svårare för är alla liknelser. Nu har jag precis lämnat tillbaka boken så jag har inga riktiga exempel. Men de är av typen "huvudet kändes som om en elefant hade använt det som barstol". Kul ibland, men när jag faktiskt lägger märke till det bör det betyda att det används alltför ofta. Ingen totalhöjdare alltså, men klart läsvärt. Så pass att jag säkert kommer att leta upp några till på biblioteket, men knappast så bra att jag kommer att betala för dem.

Lite iskyla kanske?

Åsa Larsson börjar faktiskt segla upp mot en favoritplats bland svenska deckarförfattare. Jag är visserligen inte speciellt förtjust i Rebecka Martinsson som väl är huvudpersonen, men det är ett mindre problem eftersom jag gillar resten av persongalleriet desto mer.

Inledningen på Svart stig är lika rolig som läskig. En man sitter i bara kalsongerna och pimpelfiskar i sin ark på isen. Gasolspisen har gjort det lilla huset på medar tjugofem grader varmt trots att det blåser isande vindar utanför. Problemet uppstår när han bestämmer sig för att gå ut och pissa och samtidigt svalka av sig. Iförd skoterkängor och kalsonger går han ut ur arken bara för att upptäcka att det har blåst upp till storm. Nå, att slå en drill går ju snabbt så han går ut ändå. Varpå stormen tar arken, förtöjningen lossar och den far iväg över isen. Kvar står en naken karl mitt i snöstormen med bara ett par minuter på sig om han vill överleva. Exotiskt minst sagt, något sådant skulle aldrig hända i Göteborg. Eller i England. Ett stort plus för norrländska deckare alltså.

Själva deckarintrigen är varken bättre eller sämre än normaldeckaren. Istället är det människorna och miljöerna som får mig att läsa vidare. Och förstås katterna och hundarna. Här är det inte ens synd om dem, vilket är ett extra plus i min bok.

Förra veckans läsning

Sommarvärmen inverkar menligt på min bloggork. Eller, faktiskt på det mesta. När det är så varmt som det har varit nu går all min energi åt till att sitta upprätt och flämta. Det är knappt att jag orkar läsa.
Knappt sa jag. Läst har jag förstås gjort. Bara lite långsammare än annars och med fler pauser för att bara sitta och titta på gräset och lyssna på fåglarna.
Och så måste man ju avbryta för att gå och hämta något att dricka stup i kvarten också. Hur ska man få upp någon riktig läshastighet då? Jag bara undrar.

Svedd hade jag nog inte upptäckt i bibliotekshyllan om jag inte hade sett någon annan blogga om den tidigare. Jag kommer inte ihåg vem det var men tydligen väckte det tillräckligt mycket intresse för att jag skulle plocka åt mig den.

Psykologisk spänningsroman alltså. Om jag hade läst Svedd för 20 år sedan hade jag nog tyckt att den var väldigt bra. Bit för bit i samtal med en psykolog avslöjas vad som har hänt Helena. Att det är något traumatiskt är ganska uppenbart. Trasig barndom, ett förhållande med en gift man, svartsjuka och desperation. Resultatet kan ju bara bli en katastrof. Och däri ligger problemet. Jag kan hela tiden gissa mig till det mesta. Det är säkert inte författarens fel. Jag har bara läst för många böcker för att bli överraskad av historien. Så trots att boken stundtals är riktigt vidrig fastnar den inte riktigt. Bara några dagar efter att jag har läst den börjar berättelsen bli suddig i minnet. Fast det kan ju förstås bero på värmen också. Värme och tankeverksamhet är ingen lysande kombo i min värld.

Sluta plöja, börja väva!

Jag vrider mig fortfarande av obehag över de romantiska inslagen i den här ljudboken. När den parisiske konstnären Nicholas des Innocents mal på om de kvinnor han vill plöja och sina förförelsekonster, reser sig håren på armarna. Ändå lyssnar jag vidare. För resten är ganska kul.

1400-tal, belgisk vävteknik och illaluktande färgare - sådant går jag däremot igång på. Så mycket att jag faktiskt blev tvungen att sätta mig och googla motiven så att jag fick se hur de där blombottnarna, kaninerna och förstås självaste enhörningen, såg ut i verkligheten. Det är ju ett bra betyg.

Om jag bara hade kunnat slippa kärlekshistorierna så hade det här varit toppen. Men man kan ju inte få allt. Jag gissar att marknaden och resten av världens bokläsare helt enkelt inte lider av samma romantikfobi som jag. Men nu känner jag mig väldigt färdig med Tracy Chevalier. Tack snälla S för lånet, men nu behöver jag nog lite seriemord som omväxling!

Närapå lite orolig

Ni vet sådana där kufar som bara läser böcker om andra världskriget? Ni måste väl också ha träffat på dem, killar som inte läser någon skönlitteratur alls om den inte handlar om WW2? Travar av Sven Hassel och liknande i hyllorna?
Ibland tror jag att jag skulle kunna utvecklas till att bli så insnöad själv. Fast på romarriket då, alltså. Peta in en plymhjälm, eller ett romerskt standar på omslaget så läser jag. Helt opraktiskt. Det hade ju varit mycket bättre om jag hade gillat historia när jag gick i skolan, då hade jag åtminstone kunnat få vettiga betyg i det. Men nu? Ingen nytta alls.

Jag tror egentligen inte att jag lär mig något direkt heller. I stället använder jag dem ungefär som fantasyböcker. Romarriket blir en bekväm värld att försvinna in i, där ingenting riktigt berör på allvar. Legionär eller hob kan kvitta. Ge mig ett äventyr så är jag nöjd.

Legionären bjuder inte på någon vidare historia. Det händer helt enkelt inte så förfärligt mycket. Den boklärde, frigivne slaven Cato kommer som rekryt till andra legionen där han genom sina kontakter med kejsaren blir utsedd till optio. Legionen tågar så småningom iväg mot det mystiska Britanien. Strider, lömska planer, förräderi mot kejsaren, myterier och krigsfångar - allt man kan vänta sig finns på plats. Det blir aldrig speciellt spännande, men aldrig riktigt tråkigt heller. Åtminstone inte för en sådan som jag, som njuter av att läsa om hur man organiserar ett tältläger. Nu väntar jag bara på att jag ska börja intressera mig för högstadiekemi också. Det vore ju på tiden.

Tack för boktipset P3

För några veckor sedan var Kristofer Ahlström gäst i något P3-program och pratade om sin debutbok Bara någon att straffa. Gissa om jag blev förvånad när jag senare på dagen hittade just den boken på biblioteket. En alldeles ny bok! På mitt bibliotek? Nu vill jag inte låta gnällig, men det händer inte särskilt ofta. Det brukar dröja innan nya böcker dyker upp på min filial och finns det den minsta risk att folk vill låna dem så brukar de finnas i hyllan för 7-dagarslån.

Men inte Ahlströms bok. Den fick jag låna utan några som helst begränsningar. Klart att jag var tvungen att göra det då.

Det finns en hel del jag tycker om här. Barndomsskildringen och brottstyckena från uppväxten på Gotland och Fårö är bitvis fantastiska. När den namnlöse huvudpersonen ger sig ut på en hämndodyssé tappar jag däremot bort mig lite och börjar tänka på annat.  Visst kan jag förstå bitterheten över att det blir ekonomiskt omöjligt för öborna att behålla sina fastigheter och att de tvingas sälja till fastlänningar som vill ha sommarstugor, men steget från barndomens dödslistor till sabotage som vuxen känns ändå lite lång.

Som alltid är jag en total sucker för vänskap. Romantik får mig att vilja kräkas, men vänskap är ett tema jag aldrig tröttnar på. Här finns den i form av barndomskompisen Skit-Johan, som finns där när huvudpersonen kommer hem till mammans begravning och som försöker hjälpa till med att tömma huset. Som klarar av att vara tyst när det behövs och som orkar finnas där även när det kärvar till sig totalt. Att Johan då och då blir jävligt trött på huvudpersonen och bara vill lämna honom åt sitt öde förstår jag, för det ville jag också stundtals. Men då hade jag hunnit så långt att det var lika bra att läsa ut boken.  Vilket var klart värt besväret även om jag inte gillade allt.