Lite iskyla kanske?

Åsa Larsson börjar faktiskt segla upp mot en favoritplats bland svenska deckarförfattare. Jag är visserligen inte speciellt förtjust i Rebecka Martinsson som väl är huvudpersonen, men det är ett mindre problem eftersom jag gillar resten av persongalleriet desto mer.

Inledningen på Svart stig är lika rolig som läskig. En man sitter i bara kalsongerna och pimpelfiskar i sin ark på isen. Gasolspisen har gjort det lilla huset på medar tjugofem grader varmt trots att det blåser isande vindar utanför. Problemet uppstår när han bestämmer sig för att gå ut och pissa och samtidigt svalka av sig. Iförd skoterkängor och kalsonger går han ut ur arken bara för att upptäcka att det har blåst upp till storm. Nå, att slå en drill går ju snabbt så han går ut ändå. Varpå stormen tar arken, förtöjningen lossar och den far iväg över isen. Kvar står en naken karl mitt i snöstormen med bara ett par minuter på sig om han vill överleva. Exotiskt minst sagt, något sådant skulle aldrig hända i Göteborg. Eller i England. Ett stort plus för norrländska deckare alltså.

Själva deckarintrigen är varken bättre eller sämre än normaldeckaren. Istället är det människorna och miljöerna som får mig att läsa vidare. Och förstås katterna och hundarna. Här är det inte ens synd om dem, vilket är ett extra plus i min bok.