Mörkrädd? Inte det minsta!

Ännu en bok om tätnande skuggor och mörker som nästan tar fysisk gestalt. Gäsp! Jag vet inte vad som skulle behövas för att skrämma mig nu för tiden, men skuggor gör det definitivt inte. Inte kalla hörn heller.

Katten Trassel är behållningen i Mörkrädd, för mig. Det är något lite läskigt med katter och deras förmåga att helt plötsligt fokusera på något som tydligen bara de ser. Så Andreas Romans beskrivning av katten väcker åtminstone en liten känsla av obehag. Ok, kanske lite mer än så. Jag gillar ju katter.

Beskrivningen av Davids patologiska mörkrädsla är säkert ganska bra egentligen. Problemet är att den inte smittar av sig på mig. Trots katten blir det inte mycket otäckare än vad det hade varit om David hade varit orimligt rädd för baciller eller ormar. Om det hade handlat om spindlar hade det varit en annan sak. I min bok är det fullständigt rimligt att vara rädd för spindlar. Men skuggor? Nej det funkar inte på mig. Den som däremot faktiskt är mörkrädd kanske ska nöja sig med att läsa den här boken på stranden. I fullt dagsljus.

Mycket skrik för lite ull

Vad i hela fridens namn har fått igång ståhejet kring Hundraåringen? Jag fattar inte grejen alls. Inte för att det är något större fel på den, men har inte Paasilinna redan gjort det här ett antal gånger?

Nu är jag inget större fan av Paasilinna heller, så det här var ganska onödig läsning. Men oförarglig. Jag tycker helt enkelt ingenting om Hundraåringen och om någon månad har jag säkert glömt hela handlingen. När jag tänker närmare efter så har jag nog tappat bort det mesta redan. Det var en elefant med, så mycket minns jag, men sedan börjar det bli suddigt. Fast det kan nog också bero på att jag läste den sista veckan före semestern. Koncentrationsnivån var inte precis på topp.

Åter till romarriket

Vissa läser chic lit som avkoppling när livet är stressigt, jag läser om romarriket. Eller rättare sagt, romaner som utspelar sig omkring den tiden då Rom var en av världens viktigaste städer.
Ren historia orkar jag inte med. Jag vill ha en berättelse. Vad den handlar om är mindre viktigt, bara handlingen kryddas med lite togor, garum, legionärer och galärskepp så är jag glad och nöjd.

Deckare fungerar utmärkt. Jag har i och för sig redan glömt vem som var mördaren i Saylors bok men det spelar ingen roll. Jag fick ju läsa om vad de åt - sjöborrar i kumminsås, citronragu på skinka och äpplen, bakade päron fyllda med kanel - och hur de rika bodde i Bägaren på Kampanilens kust.

Eller så kan jag läsa om hur soldatlivet tedde sig. Hur många mil de gick och vilka slags diken de var tvugna att gräva i den hårda Brittaniska marken innan de fick lov att sova. Bring it on.
Varför jag hellre läser om plymförsedda hjälmar än Prada-väskor vet jag inte riktigt. Jag bara nöjer mig med att konstatera att det är så. Vill jag ha verklighetsflykt är romarriket platsen dit jag beger mig.
Jakten är verkligen inte speciellt märkvärdig, men människorna heter trevliga saker som Macro, Cato och Placiotagus och jagar ondsinta druider som inte alls tycks uppskatta att romarna kommer till Britanien för att civilisera dem.

Nu tror jag dock att det får vara nog med antikens Rom för någon månad eller så. Jag har en hel trave biblioteksböcker som jag bara längtar efter att få sätta igång med. Och dessutom har nedräkningen börjat - den 12 juli kommer den: A dance with dragons. Bara fem år försenad eller så. Nåja, så länge har jag inte väntat. Jag läste serien i vintras. Men det är länge nog.

All work and no play...

...gör inte bara att jag blir trist, jag läser dessutom bara böcker som inte engagerar mig. Allt annat är bortkastad möda. Bra böcker kräver att man har lite ork över till att tänka och känna något.

Alltså har jag läst och lyssnat på lite allt möjligt som jag inte direkt kan rekommendera. Som Nattskärran till exempel. Kanske har jag blivit skadad av allt för mycket seriemördarsplatter och obducentterminologi, men en kille som blir ihjälslagen med en stol får inte håren och resa sig på armarna precis.

Men Eriksson är förstås ändå ljusår bättre än Dan Brown. Japp, nu har jag läst den också. Jag har inte ens någon vettig förklaring. Den fanns där. Räcker det?

Och jävlar vad kass den var. Här känns Browns cliffhangertricks billigare än någonsin. Ett typiskt kapitelslut kan se ut så här: Till sin fasa såg han att någonting stirrade tillbaka.

Den som mot all förmodan vill läsa Den förlorade symbolen bör sluta läsa nu. För här kan det komma SPOILERS.

Här finns inte något stort "avslöjande" som i Da Vinci-koden. Istället serveras jag ett fullkomligt ologiskt mumbo-jumbo om Frimurare och new age-flum som är så fånigt att jag verkligen, verkligen borde ha slutat läsa.

Men det gjorde jag förstås inte. Istället tröskade jag mig igenom den med en känsla av stigande irritation och alltmer hopbitna käkar. Bara för att inse att Browns och Frimurarnas hemlighet är att människor kan påverka materia med sina tankar. Jo men tjena! Tvångsläsning av Gilla läget är min rekommendation.

Här finns förstås också samma sorts religiöst inspirerade och lätt psykotiske mördare som i de andra böckerna. Denna gång är han tatuerad över hela kroppen utom överst på hjässan där han har sparat en cirkel för att kunna sätta dit det heliga tecken som kommer att ge honom gudomlig makt. Om han kan lyckas få frimurarna att avslöja det alltså.

De logiska luckorna är stora nog att köra en liten lastbil igenom. Fast det är kanske bara jag som tycker att det känns tveksamt att en man som har fått sin ena hand avhuggen av en galen kidnappare minde än ett dygn senare obekymrat lallar runt med en huvförsedd Langdon och leder honom genom trappor och tunnlar för avslöja den stora hemligheten för honom. Själv hade jag antagligen velat vila en stund. Framför allt om jag precis hade förstått att mördaren faktiskt är den son jag länge trott varit död. Men det är kanske bara jag?

MacBride, nu i fullängdsversion

Nu fanns Stuart MacBride på biblioteket. Den här gången utan anpassning till dyslektiker och människor med lässvårigheter. Och vad tycker jag om det då?
Tja, sådär. Det finns saker jag uppskattar. Aberdeen är en trevligt ruffig miljö för en deckare. Det finns en riktigt vulgär och ganska dålig kvinnlig polis vilket känns skönt ickekorrekt. Lite synd bara att hon måste vara lesbisk. Nu görs det visserligen inte någon stor grej av det, men jag hade ändå gillat om hon hade kunnat få röka oavbrutet, somna i bilen på spaningar och snarka och fisa som en glad galt utan att det ska finnas någon slags förklaring till det i hennes val av partners.

Huvudpersonen, Logan McRae, är inte heller någon fullständigt fantastisk polis. Han gör misstag, tjurar, är misstänksam och drar sig inte för att gå bakom ryggen på sin chef när han tror att det kan gynna honom. Kanske inte så sympatiskt, men det är ett av bokens plus, människorna känns inte som totala stereotyper.

Vad jag har lite svårare för är alla liknelser. Nu har jag precis lämnat tillbaka boken så jag har inga riktiga exempel. Men de är av typen "huvudet kändes som om en elefant hade använt det som barstol". Kul ibland, men när jag faktiskt lägger märke till det bör det betyda att det används alltför ofta. Ingen totalhöjdare alltså, men klart läsvärt. Så pass att jag säkert kommer att leta upp några till på biblioteket, men knappast så bra att jag kommer att betala för dem.

Lite iskyla kanske?

Åsa Larsson börjar faktiskt segla upp mot en favoritplats bland svenska deckarförfattare. Jag är visserligen inte speciellt förtjust i Rebecka Martinsson som väl är huvudpersonen, men det är ett mindre problem eftersom jag gillar resten av persongalleriet desto mer.

Inledningen på Svart stig är lika rolig som läskig. En man sitter i bara kalsongerna och pimpelfiskar i sin ark på isen. Gasolspisen har gjort det lilla huset på medar tjugofem grader varmt trots att det blåser isande vindar utanför. Problemet uppstår när han bestämmer sig för att gå ut och pissa och samtidigt svalka av sig. Iförd skoterkängor och kalsonger går han ut ur arken bara för att upptäcka att det har blåst upp till storm. Nå, att slå en drill går ju snabbt så han går ut ändå. Varpå stormen tar arken, förtöjningen lossar och den far iväg över isen. Kvar står en naken karl mitt i snöstormen med bara ett par minuter på sig om han vill överleva. Exotiskt minst sagt, något sådant skulle aldrig hända i Göteborg. Eller i England. Ett stort plus för norrländska deckare alltså.

Själva deckarintrigen är varken bättre eller sämre än normaldeckaren. Istället är det människorna och miljöerna som får mig att läsa vidare. Och förstås katterna och hundarna. Här är det inte ens synd om dem, vilket är ett extra plus i min bok.

Förra veckans läsning

Sommarvärmen inverkar menligt på min bloggork. Eller, faktiskt på det mesta. När det är så varmt som det har varit nu går all min energi åt till att sitta upprätt och flämta. Det är knappt att jag orkar läsa.
Knappt sa jag. Läst har jag förstås gjort. Bara lite långsammare än annars och med fler pauser för att bara sitta och titta på gräset och lyssna på fåglarna.
Och så måste man ju avbryta för att gå och hämta något att dricka stup i kvarten också. Hur ska man få upp någon riktig läshastighet då? Jag bara undrar.

Svedd hade jag nog inte upptäckt i bibliotekshyllan om jag inte hade sett någon annan blogga om den tidigare. Jag kommer inte ihåg vem det var men tydligen väckte det tillräckligt mycket intresse för att jag skulle plocka åt mig den.

Psykologisk spänningsroman alltså. Om jag hade läst Svedd för 20 år sedan hade jag nog tyckt att den var väldigt bra. Bit för bit i samtal med en psykolog avslöjas vad som har hänt Helena. Att det är något traumatiskt är ganska uppenbart. Trasig barndom, ett förhållande med en gift man, svartsjuka och desperation. Resultatet kan ju bara bli en katastrof. Och däri ligger problemet. Jag kan hela tiden gissa mig till det mesta. Det är säkert inte författarens fel. Jag har bara läst för många böcker för att bli överraskad av historien. Så trots att boken stundtals är riktigt vidrig fastnar den inte riktigt. Bara några dagar efter att jag har läst den börjar berättelsen bli suddig i minnet. Fast det kan ju förstås bero på värmen också. Värme och tankeverksamhet är ingen lysande kombo i min värld.