Tjockt om Rom

Det här är ju lite dystert. Jag önskar ju att jag kunde börja med att antingen brutalsåga (alltid lika roligt) eller tokhylla den första boken i nya bloggen. Men inte, då. Den här boken väcker bara de ljummaste känslor.

Jag gillar ju verkligen historiska romaner. Allra helst när jag får fördjupa mig i forna tiders vardagsliv med tillverkning, matlagning och byggen. Men Roma lyckas aldrig riktigt fånga mitt intresse. Jag vill ju grotta ned mig i hur man tillagar garum eller vilka material som användes till tempelbyggen, men här får jag alldeles för lite av det. Inte heller får jag någon huvudperson att bygga upp någon längre relation till. Saylor susar igenom tusen år på 630 sidor med nedslag lite här och där i stadens historia.

Den sammanhållande länken är ett smycke, den bevingade fallosen Fascinus, som går i arv genom en av Roms släkter. Från början representerar den en gudom som ger visioner åt en salthandlare som slagit läger vid de sju kullarna. Tusen år senare är den en odefinierbar klump som påminner om de där träkorsen som romarna använder för att avrätta brottslingar.

Inte dåligt som sagt, men inte speciellt engagerande heller. Jag hade antagligen haft mycket roligare om jag hade fått följa en garumkokares liv i 630 sidor istället. Om man nu kokar garum? Jag har för mig att det är något slags sås på halvrutten fisk. Om boken hade handlat om det så hade jag vetat det. Nu tvingas jag leva i okunnighet, eller googla.