Att jag inte blir direkt berörd av den här boken är i och för sig inte så konstigt. Det är en ungdomsbok. Och du milde, vilka jobbiga tonåringar.
Edelfeldt gör ett jättebra jobb med att beskriva dem. Jag har inte den minsta svårighet att se Arwen framför mig. Svartklädd, vitsminkad med kleopatraögon och en tonårig självupptagenhet som gränsar till det parodiska. Problemet är väl att jag är för gammal för att verkligen känna någon riktig sympati med den extremt överspända och svartsjuka vegetarianen Arwen, eller Arri som hon kallas.
Inte blir det mycket bättre när hon plötsligt kan gå igenom speglar till skuggvärlden Eidolon som befolkas av höviska vampyrer som har väntat på den utvalda.
"Och jag kände i detsamma - kanske på grund av vinet? - en våg av längtan just efter det han hade, det hans existens innebar: att få lägga av det mänskliga livet som alltid tycktes innehålla så mycket smärta och så många oöverstigliga hinder, och gå in i ett varande med, hur ska man säga, andra möjligheter"
Överspänd tonårsprosa, jomentjena!
Jag skulle säkert kunna sätta den här boken i händerna på några av de emoungar (oj, vad de skulle protestera mot den kategoriseringen) som jag känner. De skulle nog kunna ha helt andra känslor för Arwen och hennes stora The crow-dyrkande kärlek Oscar. Men för mig är det nog åtminstone 25 år för sent. Ska jag ha något riktigt nöje av ungdomsböcker så får jag nog gå ned ytterligare några år i målgrupp till de där böckerna som skulle varit magiska för mitt elvaåriga jag.
Eller så kan man helt enkelt nöja sig med att läsa Mumin och Puh. Vissa saker går aldrig ur tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar