En andra chans för Mo Hayder

Jag var ju inte helt hänförd av Ritual, men självklart kan man ju inte döma ut en författare efter en enda bok. Alltså lånade jag Skin också. Det kunde jag faktiskt struntat i. Det var bara mer av samma sak. Visserligen får jag lite rysningar av dyksekvenserna, men bortsett från det blir jag inte speciellt intresserad.

Det finns en mördare som tar hud från sina offer. Han åker visserligen fast till slut, men riktigt hur det går till fattar jag inte. Antingen är jag så okoncentrerad att jag missar viktiga bitar eller så är själva intrigen lite klumpigt konstruerad. Något är det. Varför mördaren tar hudbitar fattar jag inte heller. Kanske tycker Mo inte att det är intressant, eller så har jag missat det också. Så kan det vara!

För övrigt avskyr jag Fleas bror. Det kommer ni också att göra om ni läser den här boken. Om du redan har gjort det och har någon form av förklaring till mördarens bisarra beteende får du gärna upplysa mig. Tack!

Facklitteratur funkar jämt

När läslusten sinar så kan man ju alltid passa på att ta reda på något man inte visste tidigare. Som att odlingen av fisken pangasius hotar att slå ut både växtliv och fiskar i enorma vietnamesiska flodsystem, men ändå får behålla sin miljömärkning.

Eller att de nötkreatur som jag inbillade mig gick och betade i det fria på pampas istället äter sig feta på marker som alldeles nyss var regnskog. Att fälla någon för att ha avverkat regnskog för bete eller sojabönsodling har visat sig vara näst intill omöjligt.

Det är en aning nedslående att läsa Matens pris, faktiskt. Lite samma känsla som när man till slut insåg att laxodling uppenbarligen inte var bra för miljön. En mycket jobbig insikt för en person vars fiskintag till 80 % bestod av lax. Till slut sitter jag bara och suckar och tänker - men vad kan jag äta då? Som tur är kommer det lite tips på slutet.

Gräslig titel. Hjärnknäppt - svårt att läsa och ännu svårare att uttala så att någon förstår vad man säger. Dessutom är ju omslaget så fult att man får myrkrypningar över hela kroppen. Men för den som kan sätta sig över dessa nackdelar finns det åtminstone lite kul och tänkvärda saker att hitta här.

Som att folk som är födda i kräftans tecken är mindre benägna att tro på horoskop än skyttar och lejon. Som kräfta kan jag bara hålla med. Jag och mina olyckskamrater i detta stjärntecken tror absolut inte på sådant strunt. Så klart, för kräftan är ett verkligt eländigt tråkigt tecken med trista egenskaper som få människor skulle vilja använda för att beskriva sig själva. Människor som är födda i positiva stjärntecken tror mer på horoskop än vi andra.

Här finns en hel del festliga undersökningar som till exempel visar att vi är jättedåliga på att se om någon ljuger eller inte. Och att rationella beslut sällan är just det. Vad sägs till exempel om detta?

Du tänker köpa en lampa. Den kostar 200 kronor. Försäljaren vrider lite på sig och förklarar efter en stund att rean börjar i morgon och att lampan då kommer att kosta 50 kronor.
Samma situation, men nu tänker du köpa en dator. Den kostar 9995 kronor. Säljaren berättar att rean börjar i morgon och att din dator då kommer att kosta 9845 kronor.
Vad gör du?
Alla mina instinkter säger åt mig att jag självklart ska vänta en dag med att köpa lampan för att få 75 % rabatt, men datorn kan jag ju lika gärna köpa direkt. För den rabatten kan jag både ha och mista. Trots att det är samma summa. Min ekonomi påverkas ju inte av om rabatten är 75 % eller 1,5 procent. Jag sparar inte mer pengar, men jag skulle garanterat fattat det beslutet. Vilket kanske är en av anledningarna till att jag inte har mer pengar på mitt sparkonto. Dystert.

Mo Hayder och den minimala läslusten

Helt plötsligt försvann läslusten. Puts väck bara. En mycket obehaglig känsla. Att ägna en timme åt att lusläsa GP går bra, men så fort jag tar upp en bok blir jag rastlös efter ett par sidor.

Två veckor tror jag att det tog mig att ta mig igenom den här deckaren. Med mycket möda och stort besvär, som tomtegubbarna brukar sjunga. Och jag kan inte ens skylla på Mo. Det är nog inte bara hennes fel. Varje försök att byta bok leder till samma nedslående resultat. Efter max två, tre sidor börjar tankarna vandra och handlingen blekna bort.

Ändå finns det saker jag tycker är läskiga i den här boken. Som dykning. Det står visserligen att det är "A Jack Caffrey thriller" men en stor del av handlingen kretsar kring polisdykaren Flea. Hon lämnar visserligen inga bestående minnesbilder, men alla avsnitt som utspelar sig under vatten ger mig lite rysningar. Att simma omkring i slammigt vatten  och leta lik med hjälp av händerna kan nog vara det yrke som står absolut längst ner på min karriärmässiga önskelista.

Nu hittar Flea visserligen inte någon hel kropp utan bara en lös hand. Vilket leder historien vidare till afrikansk trolldom och vidskepelse som faktiskt känns lite... unken. Och där någonstans får jag lite svårt att hänga med. Eftersom min hjärna uppenbarligen inte är helt påkopplad fattar jag faktiskt inte riktigt hur det hela hänger ihop. Eller åtminstone inte hur Flea och Caffrey lyckas hitta huvudfiguren i denna handel med mänskligt blod och kroppsdelar. Men det är säkert jag som missat något.

Äntligen!

Det finns väl ingen Stephen King-läsare som har missat den här briljanta artikelserien?

James Smythe läser om hela Kings produktion i kronologisk ordning och skriver om varje bok. Med massor av intressanta kommentarer från läsare. Både förnuftiga sådana (alltså de som gillar The Stand och It) och fullkomliga galningar (människor som har läst Tommyknockers flera gånger).

Hur kul som helst. Men så lååååångsamt! Jag misstänker att Stephen King kommer att hinna både skriva och publicera ännu en bok innan Smythe blir klar. Nu har det i alla fall äntligen kommit en ny - den här gången om The long walk.

Nästa gång blir det The dead zone. Den var det mer än 20 år sedan jag läste. Kanske ska jag göra om det nu? Är det någon som passar på att läsa om sin gamla Kingsamling i takt med serien?

En känsla jag snart kommer glömma

Ibland blir jag överraskad av saker jag hör mig själv säga.

”Är det deadline om en timme? Jamen det fixar vi.”

”Följa med och träna step? Ja, det kan väl vara kul.”

”Julian Barnes? Det är en av mina favoritförfattare.”

Varför säger jag sådant? Är jag inte stressad nog? Vet jag inte att min koordinationsförmåga är obefintlig? Hur kommer det sig att jag så bestämt hävdar att Julian Barnes är en favorit när jag knappt kommer ihåg något jag läst av honom?

De första frågorna vet jag inte svaret på, men den sista grundar sig uppenbarligen på ett enda vagt minne. Jag har läst de flesta av Julian Barnes översatta böcker. Och jag tror att jag gillar dem. Ja, just TROR. För i verkligheten minns jag bara att jag tyckte väldigt mycket om en novell i boken En världshistoria i 10 ½ kapitel. (Den om det mest hatade djuret på Noaks ark.)

Det trista är att jag snart kommer att ha glömt även den här boken. Trots att den vann Bookerpriset 2011. Trots att jag gillade den. Och trots att Daily Telegraph kallar den ”Ett mästerverk med alla mått mätt. En psykologisk thriller skriven med enastående teknisk briljans.”

Känslan av ett slut är onekligen bra. Den sympati man från början känner för berättaren Tony förändras allteftersom historien spelas upp. Det man tror sig förstå visar sig vara fel när Tony tvingas omvärdera sina lyckliga ungdomsminnen. Jag läser med intresse, men redan nu börjar jag glömma bort vad som egentligen var bra med boken. Men jag gissar att jag även i fortsättningen kommer att säga: Julian Barnes? Det är en av mina favoritförfattare…

Som en déjà vu, ungefär.

Brighton. En sommar någon gång på 90-talet. Halvtaskigt väder, så klart. Jag och min kompis har varit ute en sväng på piren och funderar på vad det är meningen att vi ska göra nu. Att vi ska åka vidare imorgon står redan klart. Brighton lever inte alls upp till förväntningarna. 

Tonerna av Muddy Waters får oss att gå in på en mörk pub, bara för att mötas av en kompakt mur av tystnad. Jo, Muddy fortsätter gapa, han är elektronisk, men alla andra konversationer tvärtystnar när samtliga huvuden vänds mot oss. Utbölingarna. Som uppenbarligen hamnat på fel plats.

Hade det varit kväll skulle vi förmodligen vänt i dörren. Men nu var det eftermiddag, så vad kunde egentligen hända? Vi gick in och beställde varsin öl. Det tog inte många minuter innan två aggressiva tjejer kom fram till oss och undrade vilka vi var och vad vi gjorde där. Det här var helt klart deras revir och de killar med tveksam tandstatus som hängde vid bord och bardiskar, var de beredda att försvara.

Vad gör man? Vi sträckte fram händerna, log som om vi var på mingelparty, presenterade oss och sa att det var trevligt att träffas. Kanske skakar kvinnor inte hand i Brightons arbetarkvarter? Gesten fick i alla fall de här brudarna att byta attityd direkt. De skakade hand på samma självsäkra sätt som jag kindpussas. (Hjälp! Hur är det nu man gör? Ska det vara två eller tre? Höger eller vänster först? Puh, nu är det över.)

Det var tydligen vad som krävdes för att vi skulle bli deras nya bästisar. Helt plötsligt blev de idel välvilja och delade glatt med sig av råd om vilka taxibolag vi skulle undvika, var vi skulle äta och vilka av killarna i baren som egentligen var något att hänga i julgranen. (Nästan ingen.) Vi blev kvar i timmar och när vi till slut lullade därifrån hade vi en betydligt mer positiv bild av Brighton.

Varför kom jag ihåg den här historien då? Jo, jag har äntligen läst Döden på en blek häst och jag tror att Amanda Hellberg och jag har varit på samma pub. Eller så är lätt fientlighet helt enkelt det naturliga tillståndet för alla Brightonbor? Så här beskriver Amanda Majas besök på en pub i stan.

"Först är det skönt att komma in i värmen på Hercules bar, men ganska omgående börjar jag ångra mig. Stämningen är inte direkt hotfull, men det är tydligt att man inte är överförtjust i utbölingar här. Ett par storväxta kvinnor vid bordet närmast dörren synar mig uppifrån och ner med fientliga ögonkast."

Total igenkänning alltså. Och även Maja blir snart välkomnad i gänget.

Jag gillar verkligen miljöbeskrivningarna i den här boken och hade gärna läst mycket mer om utbildningen, men själva spökandet når inte riktigt upp till läskigheterna i Styggelsen. Den var otäckare. Jag gillar otäckt. I böcker alltså. I verkligheten piper jag i falsett när jag ser en spindel större än ett knappnålshuvud. Lagom tufft.

Livet från den mörka sidan

Två otursförföljda bröder i Reno. Död mamma. Skruttiga gamla bilar. Kassa motell. Spelmissbrukare, alkoholister och horor. Eländes elände.

Det här hade väl varit helt okey om jag inte redan blivit bekant med befolkningen i Ozarkbergen. Woodrells prosa är så mycket svartare och dystrare än Vlautins att han får den senare att kännas som rena muntergöken. Ska jag läsa amerikansk svärta vill jag hellre ha riktig misär än den här ändå ganska kärleksfulla historien.

För mitt i allt elände, och nu talar vi seriöst elände, så känns hela berättelsen lite för rar. Det kryllar av hjärtegoda människor i boken och bröderna älskar varandra helhjärtat och ställer självklart alltid upp för varandra till hundra procent. Frank hittar på berättelser för Jerry Lee där de båda är riktiga hjältar i rena pojkboksäventyr (vilket i mitt tycke bara är aningen mer uthärdligt än när jag tvingas läsa folks drömmar). Jerry Lee tecknar (illustrationerna är faktiskt ett plus även om de mest föreställer motellskyltar) och det finns till och med en trevlig hund. Sammantaget blir det helt enkelt för snällt.

Jag tycker: läs Daniel Woodrell istället!