Efter att ha lyssnat på vad som måste ha varit decenniets tråkigaste sommarpratare, grattis till den bedriften Ulf Brunnberg, kändes Martina-koden som rena skrattfesten. Allt är ju relativt.
Krönikor passar faktiskt ganska perfekt att lyssna på. Lagom längd. Ingen intrig som man måste hålla reda på och lite småputtrig underhållning under tiden man sysslar med trista saker som att försöka bränna upp en hög med sly. Jag har väldigt mycket sly. Som uppenbarligen inte alls vill brinna upp. Vilket i och för sig kan bero på att jag är brandrädd och bara försöker elda när det har regnat massor så att jag inte ska starta en skogsbrand eller bränna ner ladan.
Martina Haag var ett trevligt sällskap under tiden jag kämpade med tändvätska, bensin och späntved. För hur klumpigt jag än betedde mig kunde jag nästan säkert lita på att hon i samma ögonblick gjorde något mycket dummare och mer besvärligt. Som att av misstag råka klinga i glaset på en femtioårsfest där hon knappt känner jubilaren och känna sig tvingad att hålla ett improviserat tal (mardröm) eller uppmanas av en entusiastisk bokhandlare att göra reklam för sin signering med hjälp av en mikrofon på torget eftersom Filip och Fredrik hade lyckats så bra med det tidigare (en ännu värre mardröm). Sådant kan få den mest motsträviga slyhög att kännas som en bagatell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar