Jag börjar nästan undra. Gillar jag verkligen Stephen King, eller är jag bara jävligt dålig på engelska? Ok, nu överdriver jag förstås. Klart att jag gillar King, men det blir bra mycket lättare att göra det på engelska. Pennywise skrämde mig på ett sätt som clownen Snåljåp garanterat aldrig hade kunnat göra. Snåljåp? På allvar? Jag hade inte ens tänkt på betydelsen innan jag såg någon annan skriva om den översatta boken. Och eftersom engelska är mitt andraspråk har jag ingen aning om Pennywise låter lika vansinnigt löjligt som Snåljåp gör på svenska.
Kanske hade jag klarat att läsa ord som smittigt, äckelgegga och spändel (från Liseys story) om jag hade läst deras engelska motsvarighet? Troligtvis hade jag inte ens reagerat på SLP (den smygige lille pojken) om jag hade valt att läsa The Regulators istället för Väktarna. Jag önskar att jag hade gjort det!
Tyvärr fanns den bara på svenska på biblioteket. Eller rättare sagt; tyvärr fanns den på biblioteket. För det här kan vara det absolut tristaste jag läst av King någonsin. Och då har jag ändå tröskat mig igenom både Rose Madder och Tommyknockers.
Jag har sett den förut men aldrig brytt mig om att köpa den eftersom den hänger ihop med Desperation som också är ett lågvattenmärke i Kings produktion. Men att låna är ju riskfritt.
Nu är jag väldigt glad att jag aldrig slösat pengar på den här. För det är mycket tveksamt om jag ens kommer att orka läsa ut den. Här misslyckas King fullständigt med det han annars brukar klara av i sömnen; att få mig att bry mig om personerna. Jag skiter fullständigt i varenda en!
Så, då är det förstås en lisa för själen att även Full dark, no stars fanns på biblioteket. Äntligen, en King i gammal god form. Fyra långa noveller där magin fungerar precis som vanligt. Jag vill veta hur det ska gå.
Allra roligast har jag med Fair extensions där djävulen är helt ointresserad av själar och istället vill ha rejält betalt för sina tjänster. Till ett konto i ett skatteparadis, förstås. Praktiskt nog maskerat som en välgörenhetsorganisation så att kostnaden kan dras av på skatten. Mycket underhållande.
Och så finns det ett efterord också. Bara en sådan sak! Nästan lika bra som förord ju. Jag älskar att läsa om hur, när och var idéerna till novellerna föddes.
söndag 14 augusti 2011
fredag 5 augusti 2011
Mer sommarskräck
Ibland undrar jag hur jag tänker. När jag kom upp till torpet och packade upp min väska insåg jag att jag i stort sett bara hade tagit med mig skräck och rysare. Så förnuftigt! Verkligen den perfekta avkopplingen när man ska tillbringa ett par dagar ensam i ett litet torp. Visserligen är jag inte speciellt mörkrädd och få böcker skrämmer mig nu för tiden, men ändå… Det knakar och knäpper en del i gamla hus och när man måste gå ut och kissa på natten rör det sig saker i skogen. Det gör det ju faktiskt.
Först ut var Styggelsen. Den har jag spanat efter ett tag. Recensionerna har gjort mig sugen på att läsa den, utan att mina förväntningar blivit så där jobbigt skyhöga. Och det var en precis lagom ryslig bok för ensam-på-landet-läsning. Mina enda invändningar grundar sig i att jag inte är något fan av less is more-teorin. Jag tycker att den är för kort! Jag skulle gärna läst mycket mer om Singa. Maja Grå intresserar mig inte riktigt lika mycket. Att tvisten i boken ges så lite utrymme är i och för sig lite snyggt, men det tvingar ju mig att tänka. Ska det vara nödvändigt? Är det inte det jag betalar för att författaren ska göra? Nå, nu lånade jag ju boken, så jag gissar att jag borde skämmas för att klaga. (Ok, rodnar lite här nu.) Och att jag faktiskt önskade att den var längre måste ju faktiskt ses som ett bra betyg.
Sedan blev det lite King-släkt. Fast Joe Hill har väl nästan gjort sig förtjänt av att slippa få pappas namn droppat i varje text om hans böcker vid det här laget? Jo, det har han nog.
Horn var i alla fall riktigt kul. Mest för att jag inte hade någon riktig aning om vart den skulle ta vägen. När Ig vaknar bakfull en morgon med horn på huvudet och en nybliven förmåga att få folk att tala sanning och göra det de i hemlighet fantiserar om, fick jag lite dåliga vibbar. Något i upplägget påminde om Needful things, en av de Kingböcker jag verkligen inte gillar något vidare. (Och se där, där kom nästa King-referens, Shame on me!) Men de onda aningarna försvann ganska snabbt. Ig har viktigare saker att ta sig för än att få människorna i sin omgivning att vräka i sig mat eller stöta på sina poliskollegor, han behöver få reda på vem som egentligen mördade hans flickvän. Det var inte heller läskigare än att jag kunde fortsätta läsa även när mörkret hade fallit runt stugknuten.
Lite läskigare var faktiskt I am Legend. Har Ajvide skrivit att jag ska läsa den i originalversion, så läser jag den förstås! Och nu blev det lite läskigare. Inte för att berättelsen i sig är så vansinnigt otäck, men det jag trodde var en roman visade sig vara en novellsamling. Med noveller som jag måste ha läst på svenska när jag var i tioårsåldern eller så. Lite av den känslan kom tillbaka när jag nu läste om dem mer än 30 år senare. Historien om den där lilla trädockan som tar sig ur sina kedjor och anfaller kvinnan som köpt den som present till sin fästman får fortfarande håren att resa sig lite på armarna. Dockor är obehagliga!
Eftersom man tydligen inte kan bli för rik, för smal eller läsa för många skräcknoveller gick jag sedan vidare med Samlade svenska kulter. Mestadels på dagtid faktiskt. Jag gillar hur fragmenten här bygger en tydligare bild av någonting som existerar vid sidan av. Precis bredvid vardagen, men ändå helt annorlunda. Ett enda steg åt sidan skulle kunna föra dig i vägen för galna kultanhängare, människor som offrar till glömda gudar och saker med tentakler som väntar i mörkret (kanske bland nässlorna bakom utedasset?)
Jag gillar! Framför allt gillar jag att jag faktiskt blir överraskad lite då och då. Att det fortfarande finns nya vinklar som jag inte har läst förut. Här kommer både dagisbarn och dementa på äldreboende plötsligt i närkontakt med onda makter, vilket både blir komiskt och lite skräckigt.
Och så till sist – den mest skrämmande boken av alla – Cirkeln. Jag sparade den till sist. För vad kan vara otäckare än en bok som man har tokhöga förväntningar på? Tänk om jag inte skulle gilla den? Tänk om den skulle falla ihop som en sufflé och bara vara töntig? Hur skulle den kunna ha en chans att leva upp till alla de lovord som fullkomligt dränkte bokbloggarna lagom till recensionsdagen? Nästan omöjligt ju!
Men den klarar sig faktiskt med all heder i behåll. Jag fick verkligen tvinga mig att inte sträckläsa den på en enda dag. För den är ju verkligen sjukt underhållande. Hade jag varit 13 så hade jag säkert utnämnt den till världens bästa bok. (Några år senare hade jag antagligen läst den i smyg och istället skyltat med Claude Simon eller något annat prettoaktigt, vilket säger en del om vilken outhärdlig tonåring jag själv tidvis var).
Men man behöver så klart inte vara tonåring för att gilla det här. Det räcker alldeles utmärkt med att minnas hur det var. Jag gissar att alla känner igen sig i åtminstone någon av tjejerna och ser klasskamrater i de andra.
Det är helt klar för tidigt att börja räkna dagarna. Men jag måste erkänna att jag redan ser fram emot nästa del. Jag vill veta mer om Ida! Och det måste det väl finnas plats för i nästa bok?
onsdag 3 augusti 2011
Drösvis med döda darlings
Kill your darlings. Jo, det har man ju hört. Men sällan har jag sett någon deckarförfattare dra det riktigt så långt som Jean-Christophe Grangé. Han måste verkligen gilla sina huvudpersoner.
SPOILER * SPOILER * SPOILER
Franska deckare hör inte till min litterära vardagsmat. Och så kommer det nog att förbli. Vargarnas rike var tydligen en enorm succé i Frankrike, men jag är ganska skeptisk. Inte nog med att historien är tillkrånglad, med avancerad plastikkirurgi, experimentell hjärntvätt, bestialiska kvinnomord, internationella smugglare och pensionerade poliser som hämtas ut från pensionärshem vid den respektingivande åldern av typ 55 år för att bidra med sin betydande expertis, (Pensionärshem vid 55? Men grattis till det alla fransmän!) författaren tar dessutom livet av i stort sett hela sitt persongalleri. Alla dör! Utom en bifigur som plötsligt blir last man standing. Eller kvinna om man nu ska vara noga. Det var i och för sig överraskande, men nog känns det lite snopet?
På den positiva sidan finns som sagt överraskningseffekten. Den stackars franska kvinnan som plötsligt inte känner igen sin man och blir vettskrämd när hon ser ansikten förvridas inför sina ögon visar sig vara en turkisk knarksmugglare som har blåst sin organisation och opererat sig till oigenkännlighet. Därefter har hon råkat ut för en psykisk chock och blivit hjärntvättad till att tro att hon är gift med en fransk man vars tidigare fru har tagit livet av sig. En inte helt vanlig intrig… Att hon är turkisk kommer man på genom att analysera en pliten prick henna på hennes nagel. Jomen tjena. Denna hennaprick gör till och med att de kan bestämma vilket område i Turkiet hon kommer ifrån. Stiligt där!
tisdag 2 augusti 2011
Relativt jättekul
Efter att ha lyssnat på vad som måste ha varit decenniets tråkigaste sommarpratare, grattis till den bedriften Ulf Brunnberg, kändes Martina-koden som rena skrattfesten. Allt är ju relativt.
Krönikor passar faktiskt ganska perfekt att lyssna på. Lagom längd. Ingen intrig som man måste hålla reda på och lite småputtrig underhållning under tiden man sysslar med trista saker som att försöka bränna upp en hög med sly. Jag har väldigt mycket sly. Som uppenbarligen inte alls vill brinna upp. Vilket i och för sig kan bero på att jag är brandrädd och bara försöker elda när det har regnat massor så att jag inte ska starta en skogsbrand eller bränna ner ladan.
Martina Haag var ett trevligt sällskap under tiden jag kämpade med tändvätska, bensin och späntved. För hur klumpigt jag än betedde mig kunde jag nästan säkert lita på att hon i samma ögonblick gjorde något mycket dummare och mer besvärligt. Som att av misstag råka klinga i glaset på en femtioårsfest där hon knappt känner jubilaren och känna sig tvingad att hålla ett improviserat tal (mardröm) eller uppmanas av en entusiastisk bokhandlare att göra reklam för sin signering med hjälp av en mikrofon på torget eftersom Filip och Fredrik hade lyckats så bra med det tidigare (en ännu värre mardröm). Sådant kan få den mest motsträviga slyhög att kännas som en bagatell.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)