Baksidan lockade egentligen inte, men eftersom jag hade enormt bråttom och bara skulle låna en enda bok för att ha något att läsa på bussen så högg jag den ändå.
Anledningen till att den inte lockade? Barn! Baksidestexten handlade om en mamma som stod i köket och förberedde middagen medan hennes lilla dotter låg och sov i barnvagnen i trädgården. Mamman var helt trygg eftersom hon visste att hon omedelbart skulle känna om något var fel. Så starkt var bandet mellan henne och barnet. Alltså, varje läskunnig person skulle ju kunna gissa sig till vad som skulle hända.
Det avsöjades förresten redan på baksidan att någon närmade sig och drog undan filten. Suck, tänkte jag. Men tog boken ändå eftersom jag hade bråttom och... tja, den var ju bright and shiny. Om ungen har diabetes också så tänker jag fan inte läsa den, tänkte jag sedan. Om jag hade fått ett barn med diabetes så skulle jag konstant oroa mig för kidnappare. Andelen kidnappade barn som har just diabetes eller möjligtvis svår astma är så extremt överrepresenterade i tv-deckare att det måste vara världens mest brottsframkallande sjukdom.
Men jag hade inte behövt oroa mig. Fossum är bättre än så. Det händer inte ens något riktigt farligt med flickan, bara något skämmande för föräldrarna. Ok, nu har jag spoilat lite, men det är bara de första sidorna. Det är bara det första i en rad otäcka spratt som får konsekvenser.
Karin Fossum är bra, det förnekar jag inte. Men jag saknar den verklighetsflykt som de mer orealistiska deckarna bjuder på. Flerdimensionella "brottslingar" är visserligen betydligt mer trovärdiga än de monstruösa mästerhjärnor med diaboliska planer som befolkar många amerikanska deckare, men verklighet är nog inte alltid vad jag söker när jag läser deckare. Om jag faktiskt känner något för de inblandade figurerna och kan föreställa mig dem som verkliga människor, blir det mer sorgligt än spännande. Så också här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar