Ensamt och sorgligt

Jag har aldrig gått igång så där totalt på Gunnar Barbarotti. Det betyder förstås inte att jag låter bli att läsa böckerna om honom. Varför vara så drastisk? Men jag hoppade inte jämfota av glädje på väg hem från biblioteket när jag hade lånat De ensamma. (Nu är jag inne på mentala jämfotahopp förstås. I verkligheten har jag inte kondition för mer än max tio hopp i rad och så nära har jag verkligen inte till biblioteket)

 Det är något mysko med Nesser. Jag tycker att det är väldigt behagligt att läsa hans böcker även om jag sällan blir särskilt engagerad i själva deckarintrigen. Så något måste han ju göra rätt.

Hur skulle det till exempel annars komma sig att jag accepterar att Barbarotti använder ordet ”ämnar” i en dialog med kollegan Backman?

– Vad ämnar du göra nu?

Vem säger ämnar idag? Är det något lokalt i Kumlatrakten, kanske? Hade någon annan skrivit det så hade jag antagligen himlat med ögonen och undrat vad det var frågan om. Men när det är Nesser så stör det mig inte. Jag bara noterar. 

Boken då? Vad tycker jag om boken? Det är lika bra att konstatera – detta kommer att bli ytterligare en fisljummen recension. Jag tycker i stort sett ingenting om den. En man ramlar/kastar sig/blir knuffad utför ett stup och hittas död i skogen. 35 år tidigare dog hans flickvän på samma sätt, på samma plats. Sedan är det upp till Barbarotti och hans kollegor att försöka komma fram till vad som har hänt. Nu och då.

Det tar en väldig tid. Precis som utredningen så känns vissa delar av boken som om de går lite på tomgång. De delar jag läser med störst intresse är historien om de sex vännerna som träffas i Uppsala och deras liv fram till den första olyckan. När Barbarotti och utredningen växelvis dyker upp så har jag inte lika kul. Men som sagt. Jag och Barbarotti har aldrig blivit riktiga kompisar.

Rent fantastiskt sorgligt är det i alla fall på sina ställen. Jag har för mig att Håkan Nesser har sagt att det bara skulle bli fyra böcker om Gunnar Barbarotti. Det är däremot inget jag sörjer över . Nu känns det i och för sig som om det skulle kunna bli fler och jag kommer säkert att läsa dem också. För det är ju Nesser och behagligt på det där lite lagom viset.