Orättvist

Till offer åt Molok (här skulle det ha varit en bild om inte Blogger dummat sig)

Om jag förstår det hela rätt tog det Åsa Larsson flera år att skriva den här boken. Då känns det ju lite snopet att jag läser ut den på en dag. Allt detta arbete och all denna (gissar jag) vånda för några timmars underhållning. Vad otacksamt. Men jag kunde inte låta bli.

Det är ingen tvekan om saken. Åsa Larsson är absolut min svenska deckarfavorit. Inte för att intrigerna är så fantastiskt mycket bättre än andras, det är inte med själva deckarhistorien hon fångar mig. Det är miljön, människorna och framför alt djuren. Hon har ett sätt att skildra människors relationer till sina katter och hundar som jag faller pladask för. Som Snorvalpen i den här boken. När han försöker avstyra en obehaglig situation genom att komma framspringande med en fantastiskt rolig kotte att leka med, vill jag bara lägga ifrån mig boken, gå till datorn och googla valpar på nätet.

Och slutjakten... Det var länge sedan jag fick tårar i ögonen av att läsa deckare, men här knöt det sig verkligen i magen. Åsa Larsson är verkligen inte snäll mot sin Rebecka. Eller mot mig. Hoppas, hoppas, hoppas att nästa bok inte tar lika lång tid att skriva.

Svårskrämd

Det har sina fördelar att inte vara speciellt mörkrädd. Att kunna gå ut och hämta ved mitt i becksvarta natten är ju praktiskt. Att kunna vara ensam på landet utan att få panik när det knäpper konstigt i väggarna är också trevligt.

Kombinationen minimal mörkrädsla och förkärlek för skräcklitteratur är däremot himla trist. Jag blir ju aldrig skrämd. Inte den minsta lilla rysning! Ändå envisas jag. För det är ju så kul med skräck, spöken, vampyrer, mylingar och odöda.

Samlade svenska kulter var ju festlig, så jag hade ganska höga förhoppningar på Jag såg henne idag... Tyvärr blev jag inte riktigt lika road den här gången. Visst är det väldigt synd om stackars Cornelia som kommer hem och hittar sin mamma död vid gasspisen när hon bara är elva år. Tragiskt. Absolut. Men det hjälper inte. Jag har väldigt svårt att bry mig om henne och den mystiska röst som viskar till henne. Hur mycket droger hon än tar, hur mycket hon än synthdansar och flyttar runt mellan olika europeiska städer förblir jag ganska likgiltig. Den enda gång jag verkligen piggnar till är när andra personer dyker upp. Av någon anledning verkar precis alla övriga personer, utom möjligtvis den mystiske vännen Ville, vara mer intressanta än just Cornelia. Vilket ju är lite synd eftersom hon är navet berättelsen kretsar kring.

Det jag verkligen gillar är referenserna till de tidigare novellerna. Det bådar gott för framtiden. För jag trivs verkligen med att tillbringa tid i det universum som Fager bygger upp. Även om jag inte blir rädd. Inombords hoppar jag jämfota, viftar med flaggor och jublar över att det faktiskt skrivs skräck som känns nutida och kul på svenska. Mer tentakler åt folket!

Ny bekantskap

Jag är en sucker för udda omslag. Lägg till några bra blurbar så är jag chanslös. Klart att jag måste läsa då! Oftare än jag egentligen vill erkänna leder detta till att jag läser riktigt kassa böcker - men ibland hittar jag ju guldkorn. The mystic arts of erasing all signs of death var en positiv överraskning.

Tempot är enormt högt och dialogdrivet. Handlingen minst sagt skum. Den före detta läraren Web börjar, efter att alltför länge bott på sin bästa väns soffa och tillbringat dagarna på hans tatueringssalong, arbeta med att städa upp på brottsplatser. Han träffar en dam i nöd, blir hotad av hennes halvgalna bror och blir inblandad i ett brott som handlar om mandlar. Just det. Mandlar, sådana man stoppar i glöggen. Inte en seriemördare så långt ögat når.

Jag kan inte påstå att intrigen är något vidare. Men det gör ingenting alls. Jag gillar detta ändå. Tempot är halsbrytande, dialogerna fyndiga och persongalleriet så udda att jag har roligt hela tiden. 

Stephen King gillar för övrigt också den här boken. Vilket inte säger något alls, faktiskt, med tanke på vilka enormt kassa böcker jag sett honom blurba allt som oftast.

Glad i hågen lånade jag sedan första delen i Hustons serie om vampyren Joe Pitt. Den var tyvärr inte riktigt lika festligt. Jag föredrar visserligen mina vampyrer ickeglittrande och där är Huston på rätt spår, men bortsett från det blev betyget bara ett ljummet ok.

Klaner av vampyrer som strider om territorium i New York, zombievirus, underliga sekter av svältande vampyrer som försöker uppnå ett högre medvetande... trots allt detta känns boken mest som en inte alltför engagerande deckare. Inte tillräckligt bra för att jag aktivt ska leta efter nästa del, men inte så dåligt att jag kommer att undvika fortsättningen. Slumpen får styra. Springer jag på nästa del bland hyllorna i biblioteket får den följa med hem. Annars blir det nog ingen andra dejt med denna vampyr.

Dåligt tecken

Min vana att gå in på biblioteket och slumpvis plocka vad som råkar stå framme leder visserligen till en del oväntade och roliga fynd (som novellerna nedan), men också till en del riktigt bedrövliga bottennapp.

Här är det någon som mördar människor som har varit misstänkta för mord men friats i brist på bindande bevis. På något vis hänger det hela ihop med ett musikstycke som en cellist spelade innan hon åkte i fängelse för att ha mördat sin agent, tror jag. Ja, just tror. Jag hade väldigt svårt att hänga med i den här intrigen. Och när väl mördaren avslöjades så visste jag inte riktigt vem det var. Mycket sämre betyg kan en deckare knappast få.

Det är visserligen irriterande att slösa bort lästid på skräp, men ännu mer irriterande är det faktum att jag har läst och ogillat den här författaren förut. Det är jag nästan säker på. Montanari = aldrig mer! Nu ska jag bara försöka komma ihåg det också.

Perfekt spårvagnsläsning

Vem hade kunnat tro att absurda israeliska noveller skulle vara så festligt? Inte jag, i alla fall.

Det här är helt perfekt läsning på väg till och från jobbet. Jag hinner med 3-4 noveller per resa, beroende på hur Västtrafik sköter sig. Och blir inte ens irriterad när vagnen står still på grund av regn, löv på spåret, sol eller annat slumpvis valt fenomen som kan ställa till det i kollektivtrafiken. I Göteborg kan allt ställa till det i kollektivtrafiken.

Här finns kvinnor som limmar fast sig själva i taket med superlim, magiker vars trolleritrick plötsligt blir dödliga, flickor som tillbringar sin barndom sittande ovanpå kylskåp och en massa andra udda historier. Det är ganska ofta våldsamt, men samtidigt humoristiskt. Och jag kommer garanterat aldrig någonsin kunna se ett kanin-i-hatten-trolleri utan tänka på novellen Hat trick. Den lilla tresidorsnovellen har fått mig att drömma riktigt underliga saker på nätterna.

Oförlåtligt

Jag hör absolut inte till dem som kräver verklighetsförankring i den litteratur jag läser. Att en bok är baserad på en verklig händelse är ett varningstecken, inte en kvalitetsstämpel, för mig. Verkligheten är överskattad, om ni frågar mig.

Så bring on vampyrer, älvor, hober och änglar. Jag gillar. Troll? Jamen okejrå…

Rov av S. J. Bolton har en av de mest tillkrånglade och osannolika intriger hag har läst på länge. Här hittas mördade kvinnor nedgrävda i torvmossar, trots att de dött en helt naturlig död långt tidigare. Vi har illegala adoptioner, konspirationer, lokala legender, skumma läkare och, ja, troll kanske.

Fint som snus. Inga problem med det. Att boken utspelar sig på Shetlandsöarna gör det hela ännu bättre. Vindpinande öar är ju mumma som deckarmiljö. Men. Så kommer detaljen som raserar allt. En felöversättning antagligen. Huvudpersonen är ute och rider när hennes häst plötsligt börjar konstra. Då tar hon ett rejält tag i TÖMMARNA. Vad gjorde hon sa du? Den där meningen måste ju få varenda tjej som någonsin hängt i ett stall att rygga baklänges. Det heter tyglar! Tömmar har man när man kör.

Och där faller allt. Hur ska jag kunna tro på trollkonspirationer när det finns så uppenbara fel i boken? Va?

Jo, jag är fullständigt medveten om att jag är löjlig och helt oresonlig. Men det hjälper inte.  Om jag läser Bolton igen får det bli på engelska.

En andra chans för Mo Hayder

Jag var ju inte helt hänförd av Ritual, men självklart kan man ju inte döma ut en författare efter en enda bok. Alltså lånade jag Skin också. Det kunde jag faktiskt struntat i. Det var bara mer av samma sak. Visserligen får jag lite rysningar av dyksekvenserna, men bortsett från det blir jag inte speciellt intresserad.

Det finns en mördare som tar hud från sina offer. Han åker visserligen fast till slut, men riktigt hur det går till fattar jag inte. Antingen är jag så okoncentrerad att jag missar viktiga bitar eller så är själva intrigen lite klumpigt konstruerad. Något är det. Varför mördaren tar hudbitar fattar jag inte heller. Kanske tycker Mo inte att det är intressant, eller så har jag missat det också. Så kan det vara!

För övrigt avskyr jag Fleas bror. Det kommer ni också att göra om ni läser den här boken. Om du redan har gjort det och har någon form av förklaring till mördarens bisarra beteende får du gärna upplysa mig. Tack!