Kort och effektivt

Om Stallo innehöll för många ord så var den här boken det perfekta botemedlet. Här slösas det inte med orden precis. Ändå, eller kanske just därför, lyckas Feberflickan bli spännande och fantasieggande. Och lite lagom äcklig. Det är svårt att läsa den utan att föreställa sig doften av härsket fårkött och blod.

I Feberflickan har det otäcka redan hänt. Men vad det är, hur det har gått till och varför det har skett får läsaren pussla samman allt eftersom. Det skulle kunnat bli hur tråkigt som helst, men blir tvärtom, nästan omöjligt att lägga ifrån sig. Gillar't!

Trolltider

Småtroll som kan förvandla sig till ekorrar, lämlar och möss. Rävgubbar och stora elaka björntroll som vill ha lekande barn att titta på för att hålla sig lugna. Här finns en himla massa olika troll. De är smutsiga, ganska äckliga och mycket oberäkneliga. Många utav dem kan dessutom påverka människors tankar. Festligt värre!

Det finns mycket jag verkligen gillar med Stallo. Hela fantasin omkring trollen är kul och underhållande. Här får man förklaringen till varför John Bauer drunknade och en helt ny bild av radions Farbror Sven när det visar sig att Sven Jerrings änka har en hundra år gammal ekorre som lever i högsta välmåga. Intrigen med kidnappade barn fungerar också. Det är bara lite för mycket ord för min smak.

Gång på gång kommer jag på mig själv med att skumma text där huvudpersonen Susso är med. Jag struntar i vad hon äter, att hon pillar med sin snus, vad turisterna i hennes mammas souvenirbutik säger och hur hennes förhållande med Tobe utvecklas. Jag vill ha troll! Det är förstås en smaksak, men hade boken varit 100 sidor kortare hade jag gillat den ännu bättre. Fast man måste ju applådera någon som lyckas göra troll lite läskiga år 2013. Om det sitter en hare i trädgården och glor på mig utan att flytta på sig när jag kliver ut på altanen, kommer jag garanterat att fundera ett ögonblick eller två på om det möjligen skulle kunna vara... Men nej, troll finns ju naturligtvis inte.

Avklätt

Kan man hata och förakta sina kunder utan att till slut få låga tankar om den vara man säljer? Jag vet fortfarande inte efter att ha läst den här boken. Men jag är i alla fall ganska övertygad om att strippande inte är någon hälsoresa för psyket och den egna självbilden.

Annelie Babitz har tydligen arbetat som strippa under perioder och här beskriver hon miljön på klubben K i Göteborg och sina kompisar där. På baksidan står det att det är ett både humoristiskt och tragiskt porträtt av kvinnor som under en tid förenas i systerskap, kärlek och lojalitet. Fan vet, jag har svårt att se det humoristiska. För det är inte mycket som verkar kul. Det är mest tårar. Droger, självskadebeteenden, anabola, helt omöjliga relationer och så shopping förstås. Babitz tar aldrig droger, hennes pengar går till svindyra handväskor och kläder som ofta blir hängande oanvända i garderoben.

Boken börjar med en redovisning av hur det har gått för några av alla personer som figurerar i boken. Någon blev frisör, en annan psykolog, några blev personliga tränare, flygvärdinnor, nagelskrulptriser och någon kom in på läkarlinjen. Och det låter ju bra. Om de också mår bra så är det ännu bättre, men det får man aldrig veta.

Jag gissar att få utav de män som gillar att gå på strippklubbar kommer att läsa den här boken. Det är synd. Fast det är klart, masochisterna som vill bli piskade och ber någon kräkas ned i deras öppna mun kanske faktiskt skulle njuta av föraktet.

Orättvist

Till offer åt Molok (här skulle det ha varit en bild om inte Blogger dummat sig)

Om jag förstår det hela rätt tog det Åsa Larsson flera år att skriva den här boken. Då känns det ju lite snopet att jag läser ut den på en dag. Allt detta arbete och all denna (gissar jag) vånda för några timmars underhållning. Vad otacksamt. Men jag kunde inte låta bli.

Det är ingen tvekan om saken. Åsa Larsson är absolut min svenska deckarfavorit. Inte för att intrigerna är så fantastiskt mycket bättre än andras, det är inte med själva deckarhistorien hon fångar mig. Det är miljön, människorna och framför alt djuren. Hon har ett sätt att skildra människors relationer till sina katter och hundar som jag faller pladask för. Som Snorvalpen i den här boken. När han försöker avstyra en obehaglig situation genom att komma framspringande med en fantastiskt rolig kotte att leka med, vill jag bara lägga ifrån mig boken, gå till datorn och googla valpar på nätet.

Och slutjakten... Det var länge sedan jag fick tårar i ögonen av att läsa deckare, men här knöt det sig verkligen i magen. Åsa Larsson är verkligen inte snäll mot sin Rebecka. Eller mot mig. Hoppas, hoppas, hoppas att nästa bok inte tar lika lång tid att skriva.

Svårskrämd

Det har sina fördelar att inte vara speciellt mörkrädd. Att kunna gå ut och hämta ved mitt i becksvarta natten är ju praktiskt. Att kunna vara ensam på landet utan att få panik när det knäpper konstigt i väggarna är också trevligt.

Kombinationen minimal mörkrädsla och förkärlek för skräcklitteratur är däremot himla trist. Jag blir ju aldrig skrämd. Inte den minsta lilla rysning! Ändå envisas jag. För det är ju så kul med skräck, spöken, vampyrer, mylingar och odöda.

Samlade svenska kulter var ju festlig, så jag hade ganska höga förhoppningar på Jag såg henne idag... Tyvärr blev jag inte riktigt lika road den här gången. Visst är det väldigt synd om stackars Cornelia som kommer hem och hittar sin mamma död vid gasspisen när hon bara är elva år. Tragiskt. Absolut. Men det hjälper inte. Jag har väldigt svårt att bry mig om henne och den mystiska röst som viskar till henne. Hur mycket droger hon än tar, hur mycket hon än synthdansar och flyttar runt mellan olika europeiska städer förblir jag ganska likgiltig. Den enda gång jag verkligen piggnar till är när andra personer dyker upp. Av någon anledning verkar precis alla övriga personer, utom möjligtvis den mystiske vännen Ville, vara mer intressanta än just Cornelia. Vilket ju är lite synd eftersom hon är navet berättelsen kretsar kring.

Det jag verkligen gillar är referenserna till de tidigare novellerna. Det bådar gott för framtiden. För jag trivs verkligen med att tillbringa tid i det universum som Fager bygger upp. Även om jag inte blir rädd. Inombords hoppar jag jämfota, viftar med flaggor och jublar över att det faktiskt skrivs skräck som känns nutida och kul på svenska. Mer tentakler åt folket!

Ny bekantskap

Jag är en sucker för udda omslag. Lägg till några bra blurbar så är jag chanslös. Klart att jag måste läsa då! Oftare än jag egentligen vill erkänna leder detta till att jag läser riktigt kassa böcker - men ibland hittar jag ju guldkorn. The mystic arts of erasing all signs of death var en positiv överraskning.

Tempot är enormt högt och dialogdrivet. Handlingen minst sagt skum. Den före detta läraren Web börjar, efter att alltför länge bott på sin bästa väns soffa och tillbringat dagarna på hans tatueringssalong, arbeta med att städa upp på brottsplatser. Han träffar en dam i nöd, blir hotad av hennes halvgalna bror och blir inblandad i ett brott som handlar om mandlar. Just det. Mandlar, sådana man stoppar i glöggen. Inte en seriemördare så långt ögat når.

Jag kan inte påstå att intrigen är något vidare. Men det gör ingenting alls. Jag gillar detta ändå. Tempot är halsbrytande, dialogerna fyndiga och persongalleriet så udda att jag har roligt hela tiden. 

Stephen King gillar för övrigt också den här boken. Vilket inte säger något alls, faktiskt, med tanke på vilka enormt kassa böcker jag sett honom blurba allt som oftast.

Glad i hågen lånade jag sedan första delen i Hustons serie om vampyren Joe Pitt. Den var tyvärr inte riktigt lika festligt. Jag föredrar visserligen mina vampyrer ickeglittrande och där är Huston på rätt spår, men bortsett från det blev betyget bara ett ljummet ok.

Klaner av vampyrer som strider om territorium i New York, zombievirus, underliga sekter av svältande vampyrer som försöker uppnå ett högre medvetande... trots allt detta känns boken mest som en inte alltför engagerande deckare. Inte tillräckligt bra för att jag aktivt ska leta efter nästa del, men inte så dåligt att jag kommer att undvika fortsättningen. Slumpen får styra. Springer jag på nästa del bland hyllorna i biblioteket får den följa med hem. Annars blir det nog ingen andra dejt med denna vampyr.

Dåligt tecken

Min vana att gå in på biblioteket och slumpvis plocka vad som råkar stå framme leder visserligen till en del oväntade och roliga fynd (som novellerna nedan), men också till en del riktigt bedrövliga bottennapp.

Här är det någon som mördar människor som har varit misstänkta för mord men friats i brist på bindande bevis. På något vis hänger det hela ihop med ett musikstycke som en cellist spelade innan hon åkte i fängelse för att ha mördat sin agent, tror jag. Ja, just tror. Jag hade väldigt svårt att hänga med i den här intrigen. Och när väl mördaren avslöjades så visste jag inte riktigt vem det var. Mycket sämre betyg kan en deckare knappast få.

Det är visserligen irriterande att slösa bort lästid på skräp, men ännu mer irriterande är det faktum att jag har läst och ogillat den här författaren förut. Det är jag nästan säker på. Montanari = aldrig mer! Nu ska jag bara försöka komma ihåg det också.