gemen och verserad

Antingen eller

2012-03-05T21:47:00.000+01:00

Antingen har jag ingen humor. Eller också är den här boken om kommunslogans helt enkelt inte lika rolig som folk har sagt.

Bortkastad tid var det i alla fall.

Fast det är förstås lite kul att Trosa har"världens ände" på sina infartsskyltar. Ännu roligare tycks ordet infart vara för engelska bekantingar.

Två böcker, två pojkar och en massa ryska hundar

2012-02-26T14:29:00.000+01:00

Det blir ju lite orättvist att jämföra ett tryggt familjeliv på Åland med ett liv med förvildade hundar i Moskva. För även om Lucas Hermans skriver bra om Rufus problem med att passa in i klassen så känns det ju som i-landsproblem när jag därefter läser Hornungs bok om fyråringen Romotjka vars mamma verkar ha försvunnit och som slår sig ihop med en flock hundar och lever med dem i tre år.

Åtta sällar sig till den, kanske något för stora, samling av helt okey barndomsskildringar jag har läst. Inga överraskningar här inte. Det finns till och med en snäll tant Astrid som bjuder på hemmagjord saft och lyssnar. Just tant Astrid skulle jag kunnat klara mig utan, faktiskt. Kan vi vara överens om att det räcker med snälla tanter och buttra men hjärtegoda farbröder som sidekicks i barndomsskildringar nu?

Som tur är finns Astrid bara med i ett kapitel, Den döde storebrodern Theo finns däremot med lite mer. Han dog innan Rufus föddes men det hindrar inte Rufus att prata med honom. För allt hade varit så mycket bättre om Theo hade funnits kvar. Nu har han bara en jobbig storasyster. Som sagt, helt okey, men inget nytt.

Hundpojken känns lite mer udda. Åtminstone har inte jag läst massor av böcker i genren barn som blir uppfostrade av djur.
Det här är ingenting för känsliga. Här slickas det i sår och äts råttor så att det står härliga till. Hornung missar inte många tillfällen att berätta om hur det stinker i källaren där Romotjka lever med hundflocken och hur han själv luktar.

Eftersom Romotjka är fyra år när hans mamma försvinner har han ett språk, om än torftigt, när han slår sig samman med hundarna. Han vet att han är människa även om han gärna vill glömma det och tvingas lära sig ett helt nytt sätt att kommunicera med hundarna. Hans dåliga nos är ett handikapp eftersom han inte kan utläsa något av de urinmarkeringar flocken gör vid stigar och revir, men å andra sidan kan han tigga och stjäla och på så sätt skaffa den extra mat som flocken så väl behöver.
Inget av detta kan Valpen - det spädbarn som ledartiken en dag kommer hemsläpande med till lyan.

Fantasieggande och faktiskt trovärdigt. Om ett barn skulle leva med hundar så kanske det skulle vara just så här.

Bätttre sent - kort sammanfattning av 2011

2012-02-18T13:11:00.000+01:00

Bäst: Yarden. Läst i korta portioner på spårvagnen.Då och då idogt blinkande för att inte börja gråta.

Annat bra: The imperfectionists. Så klart. Jag gillar ju noveller.

Årets besvikelse: The Passage. Ville så gärna älska den! Allt talade ju för att den skulle vara perfekt för mig. Men, nej. Något skavde och irriterade hela tiden. Hur jag än försökte blev jag aldrig engagerad. Fast det kommer förstås inte hindra mig från att läsa nästa del.

Mest skrattretande uttryck: "den här nästan medeltida kättjan" som drabbar Malin Fors i Kallentofts Vårlik. Till skillnad från den lite lugnare bronsålderskättjan då, eller?

Bra King och... hmm, King på svenska

2011-08-14T15:29:00.000+02:00

Jag börjar nästan undra. Gillar jag verkligen Stephen King, eller är jag bara jävligt dålig på engelska? Ok, nu överdriver jag förstås. Klart att jag gillar King, men det blir bra mycket lättare att göra det på engelska. Pennywise skrämde mig på ett sätt som clownen Snåljåp garanterat aldrig hade kunnat göra. Snåljåp? På allvar? Jag hade inte ens tänkt på betydelsen innan jag såg någon annan skriva om den översatta boken. Och eftersom engelska är mitt andraspråk har jag ingen aning om Pennywise låter lika vansinnigt löjligt som Snåljåp gör på svenska.

Kanske hade jag klarat att läsa ord som smittigt, äckelgegga och spändel (från Liseys story) om jag hade läst deras engelska motsvarighet? Troligtvis hade jag inte ens reagerat på SLP (den smygige lille pojken) om jag hade valt att läsa The Regulators istället för Väktarna. Jag önskar att jag hade gjort det!

Tyvärr fanns den bara på svenska på biblioteket. Eller rättare sagt; tyvärr fanns den på biblioteket. För det här kan vara det absolut tristaste jag läst av King någonsin. Och då har jag ändå tröskat mig igenom både Rose Madder och Tommyknockers.

Jag har sett den förut men aldrig brytt mig om att köpa den eftersom den hänger ihop med Desperation som också är ett lågvattenmärke i Kings produktion. Men att låna är ju riskfritt.
Nu är jag väldigt glad att jag aldrig slösat pengar på den här. För det är mycket tveksamt om jag ens kommer att orka läsa ut den. Här misslyckas King fullständigt med det han annars brukar klara av i sömnen; att få mig att bry mig om personerna. Jag skiter fullständigt i varenda en!

Så, då är det förstås en lisa för själen att även Full dark, no stars fanns på biblioteket. Äntligen, en King i gammal god form. Fyra långa noveller där magin fungerar precis som vanligt. Jag vill veta hur det ska gå.

Allra roligast har jag med Fair extensions där djävulen är helt ointresserad av själar och istället vill ha rejält betalt för sina tjänster. Till ett konto i ett skatteparadis, förstås. Praktiskt nog maskerat som en välgörenhetsorganisation så att kostnaden kan dras av på skatten. Mycket underhållande.

Och så finns det ett efterord också. Bara en sådan sak! Nästan lika bra som förord ju. Jag älskar att läsa om hur, när och var idéerna till novellerna föddes.

Mer sommarskräck

2011-08-05T15:12:00.000+02:00

Ibland undrar jag hur jag tänker. När jag kom upp till torpet och packade upp min väska insåg jag att jag i stort sett bara hade tagit med mig skräck och rysare. Så förnuftigt! Verkligen den perfekta avkopplingen när man ska tillbringa ett par dagar ensam i ett litet torp. Visserligen är jag inte speciellt mörkrädd och få böcker skrämmer mig nu för tiden, men ändå… Det knakar och knäpper en del i gamla hus och när man måste gå ut och kissa på natten rör det sig saker i skogen. Det gör det ju faktiskt.

Först ut var Styggelsen. Den har jag spanat efter ett tag. Recensionerna har gjort mig sugen på att läsa den, utan att mina förväntningar blivit så där jobbigt skyhöga. Och det var en precis lagom ryslig bok för ensam-på-landet-läsning. Mina enda invändningar grundar sig i att jag inte är något fan av less is more-teorin. Jag tycker att den är för kort! Jag skulle gärna läst mycket mer om Singa. Maja Grå intresserar mig inte riktigt lika mycket. Att tvisten i boken ges så lite utrymme är i och för sig lite snyggt, men det tvingar ju mig att tänka. Ska det vara nödvändigt? Är det inte det jag betalar för att författaren ska göra? Nå, nu lånade jag ju boken, så jag gissar att jag borde skämmas för att klaga. (Ok, rodnar lite här nu.) Och att jag faktiskt önskade att den var längre måste ju faktiskt ses som ett bra betyg.

Sedan blev det lite King-släkt. Fast Joe Hill har väl nästan gjort sig förtjänt av att slippa få pappas namn droppat i varje text om hans böcker vid det här laget? Jo, det har han nog.

Horn var i alla fall riktigt kul. Mest för att jag inte hade någon riktig aning om vart den skulle ta vägen. När Ig vaknar bakfull en morgon med horn på huvudet och en nybliven förmåga att få folk att tala sanning och göra det de i hemlighet fantiserar om, fick jag lite dåliga vibbar. Något i upplägget påminde om Needful things, en av de Kingböcker jag verkligen inte gillar något vidare. (Och se där, där kom nästa King-referens, Shame on me!) Men de onda aningarna försvann ganska snabbt. Ig har viktigare saker att ta sig för än att få människorna i sin omgivning att vräka i sig mat eller stöta på sina poliskollegor, han behöver få reda på vem som egentligen mördade hans flickvän. Det var inte heller läskigare än att jag kunde fortsätta läsa även när mörkret hade fallit runt stugknuten.

Lite läskigare var faktiskt I am Legend. Har Ajvide skrivit att jag ska läsa den i originalversion, så läser jag den förstås! Och nu blev det lite läskigare. Inte för att berättelsen i sig är så vansinnigt otäck, men det jag trodde var en roman visade sig vara en novellsamling. Med noveller som jag måste ha läst på svenska när jag var i tioårsåldern eller så. Lite av den känslan kom tillbaka när jag nu läste om dem mer än 30 år senare. Historien om den där lilla trädockan som tar sig ur sina kedjor och anfaller kvinnan som köpt den som present till sin fästman får fortfarande håren att resa sig lite på armarna. Dockor är obehagliga!

Eftersom man tydligen inte kan bli för rik, för smal eller läsa för många skräcknoveller gick jag sedan vidare med Samlade svenska kulter. Mestadels på dagtid faktiskt. Jag gillar hur fragmenten här bygger en tydligare bild av någonting som existerar vid sidan av. Precis bredvid vardagen, men ändå helt annorlunda. Ett enda steg åt sidan skulle kunna föra dig i vägen för galna kultanhängare, människor som offrar till glömda gudar och saker med tentakler som väntar i mörkret (kanske bland nässlorna bakom utedasset?)

Jag gillar! Framför allt gillar jag att jag faktiskt blir överraskad lite då och då. Att det fortfarande finns nya vinklar som jag inte har läst förut. Här kommer både dagisbarn och dementa på äldreboende plötsligt i närkontakt med onda makter, vilket både blir komiskt och lite skräckigt.

Och så till sist – den mest skrämmande boken av alla – Cirkeln. Jag sparade den till sist. För vad kan vara otäckare än en bok som man har tokhöga förväntningar på? Tänk om jag inte skulle gilla den? Tänk om den skulle falla ihop som en sufflé och bara vara töntig? Hur skulle den kunna ha en chans att leva upp till alla de lovord som fullkomligt dränkte bokbloggarna lagom till recensionsdagen? Nästan omöjligt ju!

Men den klarar sig faktiskt med all heder i behåll. Jag fick verkligen tvinga mig att inte sträckläsa den på en enda dag. För den är ju verkligen sjukt underhållande. Hade jag varit 13 så hade jag säkert utnämnt den till världens bästa bok. (Några år senare hade jag antagligen läst den i smyg och istället skyltat med Claude Simon eller något annat prettoaktigt, vilket säger en del om vilken outhärdlig tonåring jag själv tidvis var).

Men man behöver så klart inte vara tonåring för att gilla det här. Det räcker alldeles utmärkt med att minnas hur det var. Jag gissar att alla känner igen sig i åtminstone någon av tjejerna och ser klasskamrater i de andra.

Det är helt klar för tidigt att börja räkna dagarna. Men jag måste erkänna att jag redan ser fram emot nästa del. Jag vill veta mer om Ida! Och det måste det väl finnas plats för i nästa bok?

Drösvis med döda darlings

2011-08-03T13:46:00.000+02:00

Kill your darlings. Jo, det har man ju hört. Men sällan har jag sett någon deckarförfattare dra det riktigt så långt som Jean-Christophe Grangé. Han måste verkligen gilla sina huvudpersoner.

SPOILER * SPOILER * SPOILER

Franska deckare hör inte till min litterära vardagsmat. Och så kommer det nog att förbli. Vargarnas rike var tydligen en enorm succé i Frankrike, men jag är ganska skeptisk. Inte nog med att historien är tillkrånglad, med avancerad plastikkirurgi, experimentell hjärntvätt, bestialiska kvinnomord, internationella smugglare och pensionerade poliser som hämtas ut från pensionärshem vid den respektingivande åldern av typ 55 år för att bidra med sin betydande expertis, (Pensionärshem vid 55? Men grattis till det alla fransmän!) författaren tar dessutom livet av i stort sett hela sitt persongalleri. Alla dör! Utom en bifigur som plötsligt blir last man standing. Eller kvinna om man nu ska vara noga. Det var i och för sig överraskande, men nog känns det lite snopet?

På den positiva sidan finns som sagt överraskningseffekten. Den stackars franska kvinnan som plötsligt inte känner igen sin man och blir vettskrämd när hon ser ansikten förvridas inför sina ögon visar sig vara en turkisk knarksmugglare som har blåst sin organisation och opererat sig till oigenkännlighet. Därefter har hon råkat ut för en psykisk chock och blivit hjärntvättad till att tro att hon är gift med en fransk man vars tidigare fru har tagit livet av sig. En inte helt vanlig intrig… Att hon är turkisk kommer man på genom att analysera en pliten prick henna på hennes nagel. Jomen tjena. Denna hennaprick gör till och med att de kan bestämma vilket område i Turkiet hon kommer ifrån. Stiligt där!

Relativt jättekul

2011-08-02T15:13:00.000+02:00

Efter att ha lyssnat på vad som måste ha varit decenniets tråkigaste sommarpratare, grattis till den bedriften Ulf Brunnberg, kändes Martina-koden som rena skrattfesten. Allt är ju relativt.

Krönikor passar faktiskt ganska perfekt att lyssna på. Lagom längd. Ingen intrig som man måste hålla reda på och lite småputtrig underhållning under tiden man sysslar med trista saker som att försöka bränna upp en hög med sly. Jag har väldigt mycket sly. Som uppenbarligen inte alls vill brinna upp. Vilket i och för sig kan bero på att jag är brandrädd och bara försöker elda när det har regnat massor så att jag inte ska starta en skogsbrand eller bränna ner ladan.

Martina Haag var ett trevligt sällskap under tiden jag kämpade med tändvätska, bensin och späntved. För hur klumpigt jag än betedde mig kunde jag nästan säkert lita på att hon i samma ögonblick gjorde något mycket dummare och mer besvärligt. Som att av misstag råka klinga i glaset på en femtioårsfest där hon knappt känner jubilaren och känna sig tvingad att hålla ett improviserat tal (mardröm) eller uppmanas av en entusiastisk bokhandlare att göra reklam för sin signering med hjälp av en mikrofon på torget eftersom Filip och Fredrik hade lyckats så bra med det tidigare (en ännu värre mardröm). Sådant kan få den mest motsträviga slyhög att kännas som en bagatell.

Skräck- och deckarsommar

2011-07-14T15:00:00.001+02:00

Jag är lite kär i John Ajvide Lindqvist. Det är oundvikligt. Mannen skriver ju förord, precis som Stephen King. Jag älskar att läsa förord där författaren berättar om de olika novellerna och texterna. Eller om något annat. Som varför de skriver noveller, eller vad de tycker om broccoli - jag är inte så noga. Så länge de skriver förord så sitter jag och tindrar lite i min fåtölj.

Det fanns en hel del kul texter här. Titelnovellen förstås, men jag gillade också texterna om trolleri, kanske just för att jag råkar känna flera killar (nåja, män, karlar, gubbar) som trollar och rör sig på samma konvent och i samma sorts klubbar.

Nu blev jag ju dessutom tvungen att låna I am Legend efter Ajvides totala sågning av Wahlströms katastrofala behandling av boken. Som av någon helt oförklarlig anledning döpts till Varulvarnas natt och tydligen fått sitt slut kapat.

Jag hade inte direkt några förväntningar på Svenska kulter. Flera bokbloggare har varit lite halvljumma när de skrivit om den och tyckt att Samlade svenska kulter fungerar mycket bättre. Så jag blev positivt överraskad när jag hade riktigt kul mest hela tiden.

Bäst tycker jag om Mormors resa. Det är sällan perpektivet i skräcknoveller överraskar mig, men det här kändes nytt och fräscht. Att följa vad-de-nu-kan-vara på en bilresa genom Europa och känna deras frustration och förvirring inför mänskliga påfund som gränser, bensinstationer och pengar var kul. Och mormor var läskig. Jag gissar att hon inte har förkläde och bakar kanelbullar. Mormödrar som måste få stryk med en planka för att inte äta upp sina medpassagerare bakar antagligen inte bullar.

Och så en ljudbok till. Det roligaste med Själakistan är miljöerna. Här rör sig människorna på platser jag känner till. Även om jag inte besökt Marstrand på många år så känner jag ändå igen mig. Lägger man sedan till lite Göteborgsadresser, avhuggna huvuden, häxprocesser, bödelssvärd och stegelhjul kan man ju inte gärna misslyckas.

Helt ok sommarlyssning. Inget som stannar i hjärnan direkt, men å andra sidan, hur många deckare gör egentligen det?

Fruarna i Ozarkbergen

2011-07-14T00:52:00.000+02:00

Se där har vi en dokusåpa som jag skulle följa. Kvinnor som vet hur man flår och tillagar en ekorre känns bra mycket mer spännande än fruar som vet hur man väljer plastikkirurg. Fast det skulle förstås bli outhärdligt att se på i verkligheten. Woodrells landskap befolkas inte precis av några mönstermedborgare.

Till slut tog jag mig an En helvetes vinter. Jag har spanat på den ganska länge eftersom jag har gillat de andra två böckerna som har översatts till svenska. Ändå har jag väntat, för det krävs ett visst humör för att jag ska orka med Country noir. För hujedamej vad det är nattsvart. Semester, fågelkvitter och en solig eftermiddag på altanen blev en perfekt kontrast till vinter, våld och släktfejder i Ozarkbergen.

Det är ett samhälle vid sidan av samhället som Woodrell beskriver. Här lever man på jakt och knarkhandel i en trakt där släktbanden är mycket viktigare än några lagar. Sextonåriga Ree drömmer om att ta värvning och komma bort från ansvaret för sina två små bröder och sin mentalsjuka mamma. När pappan försvinner efter att ha ställt borgen med deras hus och mark som säkerhet blir läget plötsligt akut. Släktens vägran att hjälpa henne gör att hon börjar misstänka att han är död, men hon måste bevisa det för att kunna rädda huset. Att tala med polisen är självklart inget alternativ. I Ozarkbergen sköts all rättskipning inom familjen.

Det skulle vara ganska outhärdlig läsning om det inte fanns ljuspunkter av värme och vänskap mitt i det kolsvarta. Rees försök att förbereda småbröderna på ett liv utan henne är en sådan. Hon lär dem skjuta ekorrar, tvätta mammans hår och slåss – uppenbarligen tre viktiga saker om man ska klara sig i bergen. Själv äar jag av betydligt klenare virke. Jag får närapå dåligt samvete när jag försöker skrämma bort rådjuren från mina ärtor och nötskrikorna från vinbärsbuskarna. Jag skulle inte överleva många dagar i Ozarkbergen.

Mörkrädd? Inte det minsta!

2011-07-04T18:36:00.000+02:00

Ännu en bok om tätnande skuggor och mörker som nästan tar fysisk gestalt. Gäsp! Jag vet inte vad som skulle behövas för att skrämma mig nu för tiden, men skuggor gör det definitivt inte. Inte kalla hörn heller.

Katten Trassel är behållningen i Mörkrädd, för mig. Det är något lite läskigt med katter och deras förmåga att helt plötsligt fokusera på något som tydligen bara de ser. Så Andreas Romans beskrivning av katten väcker åtminstone en liten känsla av obehag. Ok, kanske lite mer än så. Jag gillar ju katter.

Beskrivningen av Davids patologiska mörkrädsla är säkert ganska bra egentligen. Problemet är att den inte smittar av sig på mig. Trots katten blir det inte mycket otäckare än vad det hade varit om David hade varit orimligt rädd för baciller eller ormar. Om det hade handlat om spindlar hade det varit en annan sak. I min bok är det fullständigt rimligt att vara rädd för spindlar. Men skuggor? Nej det funkar inte på mig. Den som däremot faktiskt är mörkrädd kanske ska nöja sig med att läsa den här boken på stranden. I fullt dagsljus.

Mycket skrik för lite ull

2011-07-03T23:56:00.000+02:00

Vad i hela fridens namn har fått igång ståhejet kring Hundraåringen? Jag fattar inte grejen alls. Inte för att det är något större fel på den, men har inte Paasilinna redan gjort det här ett antal gånger?

Nu är jag inget större fan av Paasilinna heller, så det här var ganska onödig läsning. Men oförarglig. Jag tycker helt enkelt ingenting om Hundraåringen och om någon månad har jag säkert glömt hela handlingen. När jag tänker närmare efter så har jag nog tappat bort det mesta redan. Det var en elefant med, så mycket minns jag, men sedan börjar det bli suddigt. Fast det kan nog också bero på att jag läste den sista veckan före semestern. Koncentrationsnivån var inte precis på topp.

Åter till romarriket

2011-07-02T16:05:00.000+02:00

Vissa läser chic lit som avkoppling när livet är stressigt, jag läser om romarriket. Eller rättare sagt, romaner som utspelar sig omkring den tiden då Rom var en av världens viktigaste städer.
Ren historia orkar jag inte med. Jag vill ha en berättelse. Vad den handlar om är mindre viktigt, bara handlingen kryddas med lite togor, garum, legionärer och galärskepp så är jag glad och nöjd.

Deckare fungerar utmärkt. Jag har i och för sig redan glömt vem som var mördaren i Saylors bok men det spelar ingen roll. Jag fick ju läsa om vad de åt - sjöborrar i kumminsås, citronragu på skinka och äpplen, bakade päron fyllda med kanel - och hur de rika bodde i Bägaren på Kampanilens kust.

Eller så kan jag läsa om hur soldatlivet tedde sig. Hur många mil de gick och vilka slags diken de var tvugna att gräva i den hårda Brittaniska marken innan de fick lov att sova. Bring it on.
Varför jag hellre läser om plymförsedda hjälmar än Prada-väskor vet jag inte riktigt. Jag bara nöjer mig med att konstatera att det är så. Vill jag ha verklighetsflykt är romarriket platsen dit jag beger mig.
Jakten är verkligen inte speciellt märkvärdig, men människorna heter trevliga saker som Macro, Cato och Placiotagus och jagar ondsinta druider som inte alls tycks uppskatta att romarna kommer till Britanien för att civilisera dem.

Nu tror jag dock att det får vara nog med antikens Rom för någon månad eller så. Jag har en hel trave biblioteksböcker som jag bara längtar efter att få sätta igång med. Och dessutom har nedräkningen börjat - den 12 juli kommer den: A dance with dragons. Bara fem år försenad eller så. Nåja, så länge har jag inte väntat. Jag läste serien i vintras. Men det är länge nog.

All work and no play...

2011-06-30T21:11:00.001+02:00

...gör inte bara att jag blir trist, jag läser dessutom bara böcker som inte engagerar mig. Allt annat är bortkastad möda. Bra böcker kräver att man har lite ork över till att tänka och känna något.

Alltså har jag läst och lyssnat på lite allt möjligt som jag inte direkt kan rekommendera. Som Nattskärran till exempel. Kanske har jag blivit skadad av allt för mycket seriemördarsplatter och obducentterminologi, men en kille som blir ihjälslagen med en stol får inte håren och resa sig på armarna precis.

Men Eriksson är förstås ändå ljusår bättre än Dan Brown. Japp, nu har jag läst den också. Jag har inte ens någon vettig förklaring. Den fanns där. Räcker det?

Och jävlar vad kass den var. Här känns Browns cliffhangertricks billigare än någonsin. Ett typiskt kapitelslut kan se ut så här: Till sin fasa såg han att någonting stirrade tillbaka.

Den som mot all förmodan vill läsa Den förlorade symbolen bör sluta läsa nu. För här kan det komma SPOILERS.

Här finns inte något stort "avslöjande" som i Da Vinci-koden. Istället serveras jag ett fullkomligt ologiskt mumbo-jumbo om Frimurare och new age-flum som är så fånigt att jag verkligen, verkligen borde ha slutat läsa.

Men det gjorde jag förstås inte. Istället tröskade jag mig igenom den med en känsla av stigande irritation och alltmer hopbitna käkar. Bara för att inse att Browns och Frimurarnas hemlighet är att människor kan påverka materia med sina tankar. Jo men tjena! Tvångsläsning av Gilla läget är min rekommendation.

Här finns förstås också samma sorts religiöst inspirerade och lätt psykotiske mördare som i de andra böckerna. Denna gång är han tatuerad över hela kroppen utom överst på hjässan där han har sparat en cirkel för att kunna sätta dit det heliga tecken som kommer att ge honom gudomlig makt. Om han kan lyckas få frimurarna att avslöja det alltså.

De logiska luckorna är stora nog att köra en liten lastbil igenom. Fast det är kanske bara jag som tycker att det känns tveksamt att en man som har fått sin ena hand avhuggen av en galen kidnappare minde än ett dygn senare obekymrat lallar runt med en huvförsedd Langdon och leder honom genom trappor och tunnlar för avslöja den stora hemligheten för honom. Själv hade jag antagligen velat vila en stund. Framför allt om jag precis hade förstått att mördaren faktiskt är den son jag länge trott varit död. Men det är kanske bara jag?

MacBride, nu i fullängdsversion

2011-06-08T21:33:00.000+02:00

Nu fanns Stuart MacBride på biblioteket. Den här gången utan anpassning till dyslektiker och människor med lässvårigheter. Och vad tycker jag om det då?
Tja, sådär. Det finns saker jag uppskattar. Aberdeen är en trevligt ruffig miljö för en deckare. Det finns en riktigt vulgär och ganska dålig kvinnlig polis vilket känns skönt ickekorrekt. Lite synd bara att hon måste vara lesbisk. Nu görs det visserligen inte någon stor grej av det, men jag hade ändå gillat om hon hade kunnat få röka oavbrutet, somna i bilen på spaningar och snarka och fisa som en glad galt utan att det ska finnas någon slags förklaring till det i hennes val av partners.

Huvudpersonen, Logan McRae, är inte heller någon fullständigt fantastisk polis. Han gör misstag, tjurar, är misstänksam och drar sig inte för att gå bakom ryggen på sin chef när han tror att det kan gynna honom. Kanske inte så sympatiskt, men det är ett av bokens plus, människorna känns inte som totala stereotyper.

Vad jag har lite svårare för är alla liknelser. Nu har jag precis lämnat tillbaka boken så jag har inga riktiga exempel. Men de är av typen "huvudet kändes som om en elefant hade använt det som barstol". Kul ibland, men när jag faktiskt lägger märke till det bör det betyda att det används alltför ofta. Ingen totalhöjdare alltså, men klart läsvärt. Så pass att jag säkert kommer att leta upp några till på biblioteket, men knappast så bra att jag kommer att betala för dem.

Lite iskyla kanske?

2011-06-07T21:51:00.000+02:00

Åsa Larsson börjar faktiskt segla upp mot en favoritplats bland svenska deckarförfattare. Jag är visserligen inte speciellt förtjust i Rebecka Martinsson som väl är huvudpersonen, men det är ett mindre problem eftersom jag gillar resten av persongalleriet desto mer.

Inledningen på Svart stig är lika rolig som läskig. En man sitter i bara kalsongerna och pimpelfiskar i sin ark på isen. Gasolspisen har gjort det lilla huset på medar tjugofem grader varmt trots att det blåser isande vindar utanför. Problemet uppstår när han bestämmer sig för att gå ut och pissa och samtidigt svalka av sig. Iförd skoterkängor och kalsonger går han ut ur arken bara för att upptäcka att det har blåst upp till storm. Nå, att slå en drill går ju snabbt så han går ut ändå. Varpå stormen tar arken, förtöjningen lossar och den far iväg över isen. Kvar står en naken karl mitt i snöstormen med bara ett par minuter på sig om han vill överleva. Exotiskt minst sagt, något sådant skulle aldrig hända i Göteborg. Eller i England. Ett stort plus för norrländska deckare alltså.

Själva deckarintrigen är varken bättre eller sämre än normaldeckaren. Istället är det människorna och miljöerna som får mig att läsa vidare. Och förstås katterna och hundarna. Här är det inte ens synd om dem, vilket är ett extra plus i min bok.

Förra veckans läsning

2011-06-07T21:04:00.000+02:00

Sommarvärmen inverkar menligt på min bloggork. Eller, faktiskt på det mesta. När det är så varmt som det har varit nu går all min energi åt till att sitta upprätt och flämta. Det är knappt att jag orkar läsa.
Knappt sa jag. Läst har jag förstås gjort. Bara lite långsammare än annars och med fler pauser för att bara sitta och titta på gräset och lyssna på fåglarna.
Och så måste man ju avbryta för att gå och hämta något att dricka stup i kvarten också. Hur ska man få upp någon riktig läshastighet då? Jag bara undrar.

Svedd hade jag nog inte upptäckt i bibliotekshyllan om jag inte hade sett någon annan blogga om den tidigare. Jag kommer inte ihåg vem det var men tydligen väckte det tillräckligt mycket intresse för att jag skulle plocka åt mig den.

Psykologisk spänningsroman alltså. Om jag hade läst Svedd för 20 år sedan hade jag nog tyckt att den var väldigt bra. Bit för bit i samtal med en psykolog avslöjas vad som har hänt Helena. Att det är något traumatiskt är ganska uppenbart. Trasig barndom, ett förhållande med en gift man, svartsjuka och desperation. Resultatet kan ju bara bli en katastrof. Och däri ligger problemet. Jag kan hela tiden gissa mig till det mesta. Det är säkert inte författarens fel. Jag har bara läst för många böcker för att bli överraskad av historien. Så trots att boken stundtals är riktigt vidrig fastnar den inte riktigt. Bara några dagar efter att jag har läst den börjar berättelsen bli suddig i minnet. Fast det kan ju förstås bero på värmen också. Värme och tankeverksamhet är ingen lysande kombo i min värld.

Sluta plöja, börja väva!

2011-05-29T16:34:00.000+02:00

Jag vrider mig fortfarande av obehag över de romantiska inslagen i den här ljudboken. När den parisiske konstnären Nicholas des Innocents mal på om de kvinnor han vill plöja och sina förförelsekonster, reser sig håren på armarna. Ändå lyssnar jag vidare. För resten är ganska kul.

1400-tal, belgisk vävteknik och illaluktande färgare - sådant går jag däremot igång på. Så mycket att jag faktiskt blev tvungen att sätta mig och googla motiven så att jag fick se hur de där blombottnarna, kaninerna och förstås självaste enhörningen, såg ut i verkligheten. Det är ju ett bra betyg.

Om jag bara hade kunnat slippa kärlekshistorierna så hade det här varit toppen. Men man kan ju inte få allt. Jag gissar att marknaden och resten av världens bokläsare helt enkelt inte lider av samma romantikfobi som jag. Men nu känner jag mig väldigt färdig med Tracy Chevalier. Tack snälla S för lånet, men nu behöver jag nog lite seriemord som omväxling!

Närapå lite orolig

2011-05-18T22:20:00.000+02:00

Ni vet sådana där kufar som bara läser böcker om andra världskriget? Ni måste väl också ha träffat på dem, killar som inte läser någon skönlitteratur alls om den inte handlar om WW2? Travar av Sven Hassel och liknande i hyllorna?
Ibland tror jag att jag skulle kunna utvecklas till att bli så insnöad själv. Fast på romarriket då, alltså. Peta in en plymhjälm, eller ett romerskt standar på omslaget så läser jag. Helt opraktiskt. Det hade ju varit mycket bättre om jag hade gillat historia när jag gick i skolan, då hade jag åtminstone kunnat få vettiga betyg i det. Men nu? Ingen nytta alls.

Jag tror egentligen inte att jag lär mig något direkt heller. I stället använder jag dem ungefär som fantasyböcker. Romarriket blir en bekväm värld att försvinna in i, där ingenting riktigt berör på allvar. Legionär eller hob kan kvitta. Ge mig ett äventyr så är jag nöjd.

Legionären bjuder inte på någon vidare historia. Det händer helt enkelt inte så förfärligt mycket. Den boklärde, frigivne slaven Cato kommer som rekryt till andra legionen där han genom sina kontakter med kejsaren blir utsedd till optio. Legionen tågar så småningom iväg mot det mystiska Britanien. Strider, lömska planer, förräderi mot kejsaren, myterier och krigsfångar - allt man kan vänta sig finns på plats. Det blir aldrig speciellt spännande, men aldrig riktigt tråkigt heller. Åtminstone inte för en sådan som jag, som njuter av att läsa om hur man organiserar ett tältläger. Nu väntar jag bara på att jag ska börja intressera mig för högstadiekemi också. Det vore ju på tiden.

Tack för boktipset P3

2011-05-17T11:53:00.000+02:00

För några veckor sedan var Kristofer Ahlström gäst i något P3-program och pratade om sin debutbok Bara någon att straffa. Gissa om jag blev förvånad när jag senare på dagen hittade just den boken på biblioteket. En alldeles ny bok! På mitt bibliotek? Nu vill jag inte låta gnällig, men det händer inte särskilt ofta. Det brukar dröja innan nya böcker dyker upp på min filial och finns det den minsta risk att folk vill låna dem så brukar de finnas i hyllan för 7-dagarslån.

Men inte Ahlströms bok. Den fick jag låna utan några som helst begränsningar. Klart att jag var tvungen att göra det då.

Det finns en hel del jag tycker om här. Barndomsskildringen och brottstyckena från uppväxten på Gotland och Fårö är bitvis fantastiska. När den namnlöse huvudpersonen ger sig ut på en hämndodyssé tappar jag däremot bort mig lite och börjar tänka på annat. Visst kan jag förstå bitterheten över att det blir ekonomiskt omöjligt för öborna att behålla sina fastigheter och att de tvingas sälja till fastlänningar som vill ha sommarstugor, men steget från barndomens dödslistor till sabotage som vuxen känns ändå lite lång.

Som alltid är jag en total sucker för vänskap. Romantik får mig att vilja kräkas, men vänskap är ett tema jag aldrig tröttnar på. Här finns den i form av barndomskompisen Skit-Johan, som finns där när huvudpersonen kommer hem till mammans begravning och som försöker hjälpa till med att tömma huset. Som klarar av att vara tyst när det behövs och som orkar finnas där även när det kärvar till sig totalt. Att Johan då och då blir jävligt trött på huvudpersonen och bara vill lämna honom åt sitt öde förstår jag, för det ville jag också stundtals. Men då hade jag hunnit så långt att det var lika bra att läsa ut boken. Vilket var klart värt besväret även om jag inte gillade allt.

Mansgrisar förr och nu

2011-05-16T23:15:00.000+02:00

Jag tror inte att reklambranschen är värre än andra branscher. Men självklart finns det män som anser sig vara automatiskt överlägsna hälften av världens befolkning enbart med anledning av att de är just män, även där. Skillnaden mellan reklambranschen och säg byggbranschen, är att det finns kvinnliga copywriters som kan skriva om dem.

Typiskt Roffe-citat
Vi vill gärna anställa tjejer, med det finns inga duktiga.

Det finns flera roliga texter i Roffe och andra kvinnliga förebilder. men jag har nog allra mest behållning av bidragen från de som har varit med lite längre och faktiskt sett de förändringar som ändå har skett. Chris Gabriele lyckas få mig att gapskratta när hon beskriver hur hon blir överfallen av en full redaktör och springer runt, runt sitt skrivbord i upprätt ställning, utan böljegång i bysten tack vare sin Spirella-korsett som bara tillåter hennes underben att röra sig. Fruktansvärt så klart, men enormt underhållande som text.

Andra blir förminskade på sina arbetslplatser, får sina idéer stulna eller får bara jobba med lågstaturprodukter. Men samtidigt berättar alla om situationer när de har fått stöd och förtroende, hamnat rätt och nått framgångar. Så det är inte eländesskildringar, bara upprörande och tyvärr fortfarande aktuell läsning. Oavsett vilken bransch man jobbar i.

Och så en deckare till

2011-05-11T22:40:00.002+02:00

Ytterligare en ljudbok avlyssnad. Och den här tyckte jag faktiskt om. Inte så mycket för deckarintrigen kanske, men det finns annat som jag verkligen gillar.

Miljön. Trakten kring Kiruna känns faktiskt minst lika exotisk som alla de engelska och amerikanska miljöer där de flesta deckare jag läser utspelar sig. Våra norrländska jaktlag verkar dessutom vara lika fullproppade av udda figurer som husvagnarna i de amerikanska träskmarkerna.

Vardagslivet. Jag både gillar och känner igen mig i hur Anna-Maria Mella funderar över hur andra hinner med städningen och hur hon låter bli att be sin man att sätta igång med att städa under tiden hon är borta för att slippa bli förbannad när hon kommer hem och upptäcker att han inte har gjort det. Jag gillar att en polis inte skan sluta fundera över vart hans katt har tagit vägen. Sedan gillar jag Katarina Ewerlöf som uppläsare också. Då kan det ju inte bli annat än lyckat.

Jag gillar

2011-05-11T22:39:00.000+02:00

Jag läste någonstans att Barbara Ehrenreich är en av USAs mest hatade författare. Kanske är det inte så konstigt. I de böcker jag har läst av henne sågar hon den amerikanska drömmen vid fotknölarna. Här slaktar hon den fullständigt.

Vill man tro att universum är en god plats som vill ge oss det vi önskar, så bör man undvika att läsa Gilla läget. För här drar Ehrenreich undan mattan för vartenda argument som talar för att det skulle vara positivt att tänka positivt.

Ett positivt tänkande påverkar inte chansen att överleva en svår sjukdom! Trist kanske, men säkert också en tröst för alla som inte kan låta bli att vara rädda, tvivla och känna sig orättvist drabbade. Det gör inget. Det är ok. Dina känslor påverkar inte din chans att tillfriskna.

Jag kommer på mig själv att sitta och nicka instämmande gång på gång under läsningen. Mycket känner jag igen, men annat är nytt. Hur positivismen utvecklades som ett uppror mot den stränga kalvinismen var nytt för mig. Men bytet verkar inte ha gett riktigt den utdelning man kunnat hoppas. Istället för att ständigt vaka över sitt inre på jakt efter synd, letar nutidens människor i sitt inre efter negativa tankar som hindrar dem från att nå sin fulla potential. Istället för att ändra samhället ska man ändra sig själv. För vem behöver ett fungerande sjukvårdssystem när det bara är negativa människor som drabbas av sjukdom?

Den här boken skulle jag vilja stoppa i händerna på varenda människa som någonsin sneglat åt The Secret!

Läst men ej förstått

2011-05-09T15:05:00.000+02:00

Det här måste vara nästa Stieg Larsson! Helt omöjlig att sluta läsa. Man bara måste fortsätta för att få reda på hur det ska gå. Varje kapitel avslutas med en cliffhanger som närapå tvingar läsaren vidare.

Äh, skojade bara.

Mina kunskaper om Magnus Dahlströms produktion är begränsade. Jag har sett Skärbrännare och Järnbörd, men aldrig läst något av honom. Det kan vara anledningen till att jag satt på helspänn nästan halva boken innan jag fattade att det utbrott av våld jag väntade på, inte skulle komma. Det kommer inte mycket annat heller. Namn saknas till exempel helt.

Ändå finns det något genomgående obehagligt i boken. De tre namnlösa huvudpersonernas allt mer uppskruvade paranoia bubblar precis intill vansinnets gräns. En läkare får för sig att någon, kanske hans fru, vill döda honom. En socialarbetare tror sig vara förföljd av en klient och en polis förstorar upp en situation med en kollega och ägnar år åt att motarbeta henne.

Jag väntar mig våld, men det händer inget. Istället blir jag osäker på vad som egentligen händer när meningar gång på gång följs av förnekanden, som : Hon tänder en cigarett. Nej det gör hon förstås inte. eller Det står någon utanför dörren. Det är tomt.

Socialarbetaren lägger oändligt mycket tid på att försöka tolka budskapet på en handskriven lapp i brevlådan. D ska plockas b. Betyder det att han ska plockas bort? Vem har skrivit den? Klienten? Hans hustru? Dottern? En kollega? Som beskrivning av paranoida personligheter fungerar texten. Men när det inte blir någon stegring eller något utbrott av total verklighetsförlust så tappar jag intresset.

Under hela läsningen känns det som om jag missar något. Som om det finns något slags kod som jag bara inte lyckas lösa. Kanske är det så. Men när jag slår igen boken så känner jag mig lite lurad. För jag fattar verkligen inte poängen.

Avlyssnat på rekordtid

2011-05-06T11:57:00.000+02:00

Nästan hela boken på en dag! Det har aldrig hänt förut.

Tyvärr beror det inte på att Pepparkakshuset var så fantastiskt bra. Den var helt okej, varken mer eller mindre. Att jag maratonlyssnade berodde istället på att jag var ensam på landet och ägnade hela dagen åt att såga ved och vända jord. Sysslor som absolut blir trevligare med en deckare som sällskap. Visst, fågelkvitter är ljuvligt. Men efter några dagar längtar åtminstone jag efter något lite mer spännande.

Är det förresten någon som vet varför boken heter Pepparkakshuset? Jag fattade aldrig det. Missade jag något kanske?

Romantik-fobi

2011-05-02T20:02:00.002+02:00

Författare kan få mig att tro på det mesta. Presentera en värld där det finns vampyrer eller där zombies strövar på gatorna på jakt efter färska hjärnor - fint som snus! Det funkar. Jag är med!

Men försök ta med mig på en tur in i romantikens värld och jag sätter mig på bakhasorna direkt. Fan heller. Vilket trams! Nix, det funkar inte alls.

Allra värst blir det när författaren växlar mellan två parallella historier i tiden som här. Ella, en ung amerikanska flyttar till Frankrike med sin man och börjar intressera sig för sina franska rötter. Redan där börjar jag få onda aningar. Det här skulle kunna bli lika dåligt som Kryptan av Kate Mosse, som är en av de sämsta böcker jag läst i hela mitt liv. Mon dieux, vad kasst.

Den blå färgen är inte riktigt lika löjlig eftersom det åtminstone finns något intressant att läsa om i striderna mellan kalvinister och hugenotter som tvingar Ellas släkting att fly landet med sin familj. Men resten...

Jag pallar inte romantik. Jag tror inte för en sekund på Ellas plötsligt uppflammande passion för den mörke bibliotekarien Jean-Paul. Kanske för att denna passion mestadels uttrycks i replikskiften som följande:
- Jag ska söka mer information om honom åt er. (han)
- Nej, det vill jag inte att ni gör. (hon, högt och ilsket tydligen)
- Jag förstår. I så fall, madam. (han bugar lätt och går)
- Förbannade karl (hon, muttrande för sig själv)

Denna ilska känner hon tydligen för att han inte omedelbart tycker att det faktum att hon har drömt om en blå färg bevisar att hon är släkt med en konstnär som har använt samma blåa färg i en av sina målningar.

I stort sett alla deras samtal ser ut så här. Hon säger något. Han ställer sig tveksam till hennes påståenden, eller säger emot. Hon blir arg. Uppenbarligen är det meningen att det ska vara oemotståndligt romantiskt och att man ska känna hur passionen bubblar i dem.

Det känner man inte. Däremot känner man en väldig lust att leta upp en annan bok. Det gjorde man nu inte. Man läste ut den i alla fall av något slags princip. Himla dum princip, faktiskt.

Bibliotekssplatter

2011-04-28T06:32:00.001+02:00

Älska biblioteket!
Förra veckan var jag på stadsbiblioteket för att leta efter några fackböcker som inte fanns på mitt lilla lokalbibliotek. Jag hade verkligen dyrt och heligt lovat mig själv att bara låna just fackböckerna för att slippa släpa så mycket.

Jomentjena! Hur ska jag kunna hålla sådana löften när jag hittar en hylla där det står "Biblioteket rekommenderar: SPLATTER."

Stadsbiblioteket rekommenderar alltså splatter? Jag blir ju nästan kär och vill köpa bullar till allihop. Det gjorde jag nu inte. Istället talade jag strängt till mig själv och lyckades med konststycket att bara låna en bok av de rekommenderade. Det blev Heartsick.

Här har vi Gretchen, en rasande intelligent psykolog/seriemördare som sitter i fängelse efter att ha mördat ungefär 200 människor på fruktansvärt brutala sätt. Hej Hannibal! Hon är fantastiskt vacker. Hej kliché! Hon träffar nu varje vecka Archie, den polis som hon torterade under tio dagar innan hon till slut ringde efter ambulans när hans hjärta stannade. Denna polis har nu mycket ambivalenta känslor för henne. Hej Tony Hill! Nu tar han med sig en kvinnlig journalist till Gretchen för att jaga fram en annan seriemördare som dödar unga kvinnor. Jaså, inte en ung kvinnlig FBI-agent alltså? Anar jag ett spår av originalitet? Nja kanske inte.

Det låter inte så bra va? Men ändå funkar det på något sätt. För det är verkligen blodigt. Så pass att det inte känns riktigt sunt att bli underhållen av det. Och det är nästan en prestation i sig, efter den fullständiga flod av seriemördarböcker som har översvämmat deckarmarknaden. Så jag kommer antagligen att låna nästa bok också. Där Gretchen lyckas rymma. Hej oväntade tvist! Fast jag kommer inte direkt att skylta med det.

Vad är grejen med Bosch?

2011-04-27T23:11:00.000+02:00

Jag har aldrig fattat Connellys storhet. Eller tjusningen med Harry Bosch. Att jag lånade Fällan ändå beror mer på det magra utbudet i ljudbokshyllan än någon direkt läslust. För även en halvdan deckare gör städning till en mer uthärdlig sysselsättning.

Jag har för mig att Poeten var en bok som alla skulle läsa när den kom. Jag var inte så imponerad då och jag blir inte direkt hänförd nu när Poeten dyker upp igen. Trots att han mördar mängder av människor och lägger ut det ena avancerade spåret efter det andra. Det blir bara en dussindeckare. Varken bättre eller sämre än hundratals andra.

Harry Bosch är som vanligt. Tuff utan att ha ett uns av den charm som gör att jag förlåter Lehanes figurer i stort sett vilka underliga beteenden som helst. Harry gör mig bara irriterad.
Som detta: När den FBI-agent som Harry samarbetar med lyckas förstöra allt bevismaterial genom att gå rätt in i en fälla trots att han varnar henne upprepade gånger - vad gör Harry då? Skäller han ut henne? Nej. Vägrar han att ha något med henne att göra? Nej. Så klart inte! Han ligger med henne! Jomenvisst. Hon har precis sabbat hela utredningen genom att göra precis tvärt emot vad han säger till henne. Men han blir inte förbannad alls. Nix.

Som tur är minns Harry något han såg på ett kvitto innan bevismaterialet förstördes och löser fallet ändå. Och sådant kan jag som sagt faktiskt bara förlåta Lehane.

Och så lite neuropsykologi på det

2011-04-26T21:41:00.002+02:00

Jag slutar tydligen aldrig hoppas på att hitta en bok som ska ge mig samma svindlande känsla som Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt av Oliver Sacks. Det här var mitt senaste försök.

Tyvärr innehåller den här boken alldeles för få och för sparsamma fallbeskrivningar för att jag ska bli riktigt nöjd. Vissa delar är för teoretiska och andra för filosofiskt funderande för att jag ska få ut något av läsningen.

Men det finns ljuspunkter. Om man nu kan kalla beskrivningar av människor med hjärnskador för det? Känns ju lite osmakligt, faktiskt. Men ur mitt läsarperspektiv så är det ändå sant.

En sådan är berättelsen om Judy som vaknar efter en eftermiddagslur och har förlorat minnet av de senaste 23 åren av sitt liv. Hon känner inte igen den man hon levt med de senaste 18 åren men har å andra sidan också blivit av med alla bittra minnen av sin skilsmässa. Dottern som nyss var en liten flicka har blivit en vuxen kvinna.

Det hoppingivande är att hennes liv ändå fungerar. Livet går vidare tillsammans med den där gråhårige främlingen och Judy är idag mormor. Tydligen har vi människor förbluffande lätt att anpassa oss till nya omständigheter. Eller som Paul Broks skriver:
"Om du en dag skulle vakna upp och upptäcka att du förvandlats till en jättestor insekt är det mycket sannolikt att du helt enkelt skulle stiga upp och fortsätta med ditt nya liv."

Favorit i repris

2011-04-26T20:24:00.001+02:00

Jag är ganska säker på att jag faktiskt har läst Andras ungar förut. Men det gör inget. Jag gillar Torey Hayden även om hon kanske faktiskt skriver BOATS. Hon skriver ju om verkliga händelser men eftersom eländesperspektivet inte är hennes eget så känns det aldrig lika slaskigt som Pojken som... och de andra.

Hayden skulle jag nog gärna stoppa i händerna på tonåringar som bara vill läsa sådant som har hänt "på riktigt". I väntan på att det ska gå över. För det hoppas jag ju. Att bara läsa sådant som har hänt på riktigt känns så fattigt när litteraturen är full av fantastiska berättelser.

De tidsmarkörer som Hayden ger är inte tillräckliga för att jag ska kunna placera den här berättelsen i något bestämt årtionde. (Historia var aldrig mitt paradämne, direkt.) Jag gissar 70-talet, men skulle önska att det var längre sedan.

För hur Mengele-aktigt låter det inte med en läkare som syr ett autistiskt barns tunga utan bedövning eftersom "Såna människor har ingen riktig känsloförnimmelse. Det är bara som de inbillar sig. Det är ingen mening att slösa dyra läkemedel på dem."

Det skulle kunna bli rena eländesskildringar, men det blir det inte. Åtminstone rycks jag med och tycker att det är ett strålande framsteg när åttaårige Boothe för en kort stund faktiskt kommunicerar med de andra i gruppen, eller när Tomaso kan erkänna att hans pappa är död och inte bara bortrest. Att Torey Hayden inte döljer att hon ibland är feg och inte vågar eller orkar sätta sig emot att barnen i hennes grupp blir agade eller orättvist behandlade i skolan gör henne kanske inte till världens bästa lärare, men det gör henne mänsklig. Hon är ingen superpedagog. Hon misslyckas och gör fel. Men hon tycks aldrig förlora hoppet om att hennes ungar kan bli bättre rustade för livet.

Oemotståndlig titel

2011-04-19T19:22:00.001+02:00

Hur skulle jag kunna motstå en bok med titeln Med ett utseende som retar sjöfågel? Det säger ju sig själv att det är omöjligt!

Den allra största behållningen av boken fick jag i en krönika om läsning. Där hittade jag meningen som jag uppenbarligen har letat efter i hela mitt liv.

"Jag läser som en get äter: allt."

För det är ju precis så det är. Jag läser allt. Mjölkpaket såväl som böcker. Och alla sorters böcker. Även om jag de senaste åren ägnat mest tid åt lättsmält underhållning så skulle jag förtvina av tristess om jag inte då och då slängde in något mer krävande.

Nu läste jag ju förstås boken på ett sätt som inte alls gjorde den rättvisa. Samlingar ska man läsa några stycken i taget. Men det gjorde jag förstås inte. Istället läste jag hela boken i två sittningar och kände mig sedan som om jag hade tryckt i mig en alldeles för stor påse godis.

Innan jag förläste mig så hade jag i alla fall kul. Så kul att jag började skratta pinsamt högt på spårvagnen.

Tidigare har jag läst Fettpaniken av Marie Carlsson. En riktigt bra fackbok om myter och fakta omkring vikt och hälsa som faktiskt gav mig flera tankeställare. Att både Brad Pitt och George Clooney är överviktiga enligt det nya sättet att beräkna BMI kanske säger en del om hur mycket sanning det ligger i tidigare års hotfulla rubriker om fetmaepedemier.

22 skräcknoveller utan en rysning

2011-04-17T13:35:00.000+02:00

Jag är troligtvis totalt avtrubbad. Jag gissar att det är så. För även om den här samlingen är riktigt ojämn så borde det väl finnas åtminstone något som framkallar en liten rysning?
Icke då!
Inte en tillstymmelse. Trots att jag läste den här på landet, med stormvindar tjutande runt husknuten, hade jag inga som helst problem med att lägga den i från mig och lalla ut i mörkret för att hämta ved.
Nå, helt obekymrad var jag inte. Spindlar tänkte jag lite på. Men det gör jag å andra sidan alltid. Även när jag inte läst Syner i natten.
Det kan bara inte vara ett bra betyg för en skräcksamling.

Naturligtvis var alla 22 novellerna skrivna av män. Så klart!

Seriemördare i läsa lätt-version

2011-04-15T16:16:00.000+02:00

Flera bloggare har rekommenderat Stuart MacBride så när jag var på biblioteket sist letade jag efter namnet i hyllorna. Och det fanns en inne i den engelska hyllan.

En tunn. Med jättestora bokstäver.

Eftersom jag hade bråttom så högg jag den i alla fall. Varför inte? Det kostar ju inget. Älska biblioteket!

Väl hemma tittade jag lite närmare på Sawbones. Det var tydligen en bok skriven för människor som läser på en 8-årings nivå. Ooookey?! Meningen är alltså att skapa läsvärda historier även för vuxna med lässvårigheter. Det är ju en väldigt bra idé. Frågan var ju förstås om det även kunde fungera för vuxna utan dyslexi?

Och visst funkade det! Enormt högt tempo, ultravåld och rent chockerande brutalitet var ju absolut inte vad jag hade väntat mig. Men det var vad som levererades. Med ett himla gott humör. Ibland kan man känna att en författare har roligt när han skriver och det tror jag att MacBride hade här.

Smart nog har allt polisarbete lämnats åt sidan. I stället får man följa tre maffiamedlemmars jakt på den seriemördare som av en ren slump har kidnappat deras boss 16-åriga dotter. En riktigt dålig slump för både seriemördaren och alla personer som kan tänkas sitta på någon som helst information.

Några spårvagnsresor räckte boken till i alla fall. Och nu är jag ganska nyfiken på vad MacBride kan åstadkomma när han får breda ut sig och använda vilka ord han vill. Är det någon som har läst och kan tipsa?

Nästan som julafton

2011-04-06T23:40:00.000+02:00

Men hur rätt kändes inte det här? Arne Weise läser Trenter. Perfekt ju. Mer behövdes inte för att jag skulle känna mig förflyttad riktigt långt bak i tiden.

Den som inte vuxit upp med Arne Weise kanske inte skulle känna samma entusiasm inför inläsningen. Rösten är skrovlig, gubbig och här och där lite sluddrig - men jag tycker att det är helt perfekt. Bara att höra Arne Weise uttala namnet Douglas Haag skulle vara värt pengarna. Om jag hade betalat alltså. Nu lånade jag ju den här ljudboken på biblioteket. Förstås. Jag kommer nog aldrig att köpa en ljudbok. Om jag skulle bli så förtjust i en ljudbok att jag skulle vilja ha den i samlingarna så skulle jag köpa den i vanligt bokformat istället.

Nå, åter till Weise. Jag vet inte hur ni skulle uttala namnet Douglas. Själv skulle jag säga Dågglass. Men inte Weise. Ur hans mun svävar det mycket elegantare Doooglass. Bara en sådan sak gör ju att jag känner mig direkt förflyttad till 50-talet.

Uppenbarligen var det länge sedan jag läste en riktig pusseldeckare för jag blev barnsligt entusiastisk av det här. Det är arkitekter, stulna silverplaketter, hillmanbilar och fenedrintabletter som man tar för att hålla sig pigg och alert. Så underbart otidsenligt! Och kul. Ända fram till den klassiska slutscenen där alla misstänkta samlas och mördaren avslöjas. Bara en sådan sak!

Men jag gillade ju Doppler

2011-04-04T22:33:00.000+02:00

Volvo lastvagnar har varit mitt spårvagnssällskap de senaste veckorna. Ja, veckorna. För mer lockande än så har boken inte varit. Först när jag läst allt utom sporten i Metro har det känts aktuellt att plocka upp boken ur väskan. Det säger en del, för så himla intressant är inte Metro när man redan har hunnit läsa GP innan.

Konstigt. Jag hade kul när jag lyssnade på Doppler men nu blir jag inte alls lika road. Kanske skulle boken fungerat bättre om jag hade lyssnat på den? Då hade de lustiga infallen kanske kännts roliga och inte bara planlöst halvfyndiga som de gjorde nu.

Någon recensent skrev att det verkade som om Loe lekt fram texten helt utan ansträning och det kan jag visserligen hålla med om. Men jag hade gärna sett att han hade ansträngt sig lite mer. Det känns som fluff hela vägen. Doppler tar sin älgkalv Bongo och sin son Gregus och promenerar till Sverige där han möter den haschrökande undulatplågaren Maj-Britt och den fågelskådande scoutledaren von Borring. Varken Gregus eller Bongo tycker att det verkar speciellt givande så de sticker. Gregus hem till sin mamma och Bongo till skogs. Jag är nära att göra det samma.

Att Loe själv är så närvarande i texten skulle kunna vara kul om han hade något intressant att säga. Men det är sällan. Typisk mening: "Det är inte utan att en och annan läsare nu grubblar över om jag (som skriver detta) alldeles har glömt bort Maj-Britt."
Det hade den här läsaren inte alls grubblat över. Den här läsaren funderade snarare på om hon verkligen skulle läsa färdigt den här boken.

Internatskoleläsning, till slut

2011-03-22T21:11:00.000+01:00

Sent ska syndaren gå till biblioteket. Den här boken har jag velat läsa hur länge som helst men det har hela tiden kommit andra ännu mer lockande böcker mellan. Presidentens hustru till exempel.

Nu blev det i alla fall äntligen av. Och jag gillade förstås. Vad annars? Men visst är den frustrerande på sina ställen? Då och då vill jag bara ruska om Lee för att hon är så otroligt självupptagen och instängd i sig själv att hon missar så stor del av den upplevelse hon skulle kunna få. Precis som i stort sett alla tonåringar, alltså. Åtminstone har jag väldigt lätt att känna igen mig i Lees sämre sidor.

Själv hade jag antagligen gått under om jag hade skickats till en internatskola i trettonårsåldern men det hindrar ju inte att fantasin om internatskolelivet känns väldigt lockande. Åtminstone som litteratur. Å andra sidan fungerar det instängda och starkt avgränsade livet på mentalsjukhus också som en utmärkt arena för berättelser men dit färdas jag helst bara i böcker.

Nu är maken äntligen färdig med The passage och har lämnat över den till mig. Han gillade den inte! Men det gör jag. Drygt 250 sidor in trivs jag alldeles utmärkt i sällskapet.

Fel, fel, fel.

2011-03-19T13:48:00.003+01:00

På Inklings sida hittar man bland massor av läsvärda inlägg även följande citat.

Nu hängde jag inte riktigt med

2011-03-19T13:37:00.001+01:00

Ännu en ljudbok avlyssnad. Och som vanligt en deckare. Efter att ha lyssnat på Den döende dandyn kan jag konstatera följande:

- Att jag har lärt mig lite mer om Dardels liv.
- Att jag inte tycker att Anders Knutas verkar vara någon speciellt sympatisk eller smart polis.
- Att jag nog var lite okoncentrerad. Jag hade väldigt svårt att hänga med i vem som var vem utav konsthandlarna. Jag fattade intrigen, men jag är fortfarande lite osäker på vem ett utav mordoffren var. Mysko.
- Att det är helt omöjligt att redan upp sådana oklarheter när man väljer att lyssna istället för att läsa.
- Att jag verkligen inte bryr mig.

Det var väl det hela.

Oooh, bright and shiny!

2011-03-17T22:58:00.000+01:00

Det är bara att erkänna. I bland är jag precis som en skata. Nu syns det nog inte riktigt på skärmen hur pass skarpt orange den här bilden är, men i verkligheten lyste den som en fyr i biliotekshyllan. Orange är uppenbarligen inte något vanlig färg på deckaromslag.

Baksidan lockade egentligen inte, men eftersom jag hade enormt bråttom och bara skulle låna en enda bok för att ha något att läsa på bussen så högg jag den ändå.

Anledningen till att den inte lockade? Barn! Baksidestexten handlade om en mamma som stod i köket och förberedde middagen medan hennes lilla dotter låg och sov i barnvagnen i trädgården. Mamman var helt trygg eftersom hon visste att hon omedelbart skulle känna om något var fel. Så starkt var bandet mellan henne och barnet. Alltså, varje läskunnig person skulle ju kunna gissa sig till vad som skulle hända.

Det avsöjades förresten redan på baksidan att någon närmade sig och drog undan filten. Suck, tänkte jag. Men tog boken ändå eftersom jag hade bråttom och... tja, den var ju bright and shiny. Om ungen har diabetes också så tänker jag fan inte läsa den, tänkte jag sedan. Om jag hade fått ett barn med diabetes så skulle jag konstant oroa mig för kidnappare. Andelen kidnappade barn som har just diabetes eller möjligtvis svår astma är så extremt överrepresenterade i tv-deckare att det måste vara världens mest brottsframkallande sjukdom.

Men jag hade inte behövt oroa mig. Fossum är bättre än så. Det händer inte ens något riktigt farligt med flickan, bara något skämmande för föräldrarna. Ok, nu har jag spoilat lite, men det är bara de första sidorna. Det är bara det första i en rad otäcka spratt som får konsekvenser.

Karin Fossum är bra, det förnekar jag inte. Men jag saknar den verklighetsflykt som de mer orealistiska deckarna bjuder på. Flerdimensionella "brottslingar" är visserligen betydligt mer trovärdiga än de monstruösa mästerhjärnor med diaboliska planer som befolkar många amerikanska deckare, men verklighet är nog inte alltid vad jag söker när jag läser deckare. Om jag faktiskt känner något för de inblandade figurerna och kan föreställa mig dem som verkliga människor, blir det mer sorgligt än spännande. Så också här.

Ensamt och sorgligt

2011-03-14T22:21:00.000+01:00

Jag har aldrig gått igång så där totalt på Gunnar Barbarotti. Det betyder förstås inte att jag låter bli att läsa böckerna om honom. Varför vara så drastisk? Men jag hoppade inte jämfota av glädje på väg hem från biblioteket när jag hade lånat De ensamma. (Nu är jag inne på mentala jämfotahopp förstås. I verkligheten har jag inte kondition för mer än max tio hopp i rad och så nära har jag verkligen inte till biblioteket)

Det är något mysko med Nesser. Jag tycker att det är väldigt behagligt att läsa hans böcker även om jag sällan blir särskilt engagerad i själva deckarintrigen. Så något måste han ju göra rätt.

Hur skulle det till exempel annars komma sig att jag accepterar att Barbarotti använder ordet ”ämnar” i en dialog med kollegan Backman?

– Vad ämnar du göra nu?

Vem säger ämnar idag? Är det något lokalt i Kumlatrakten, kanske? Hade någon annan skrivit det så hade jag antagligen himlat med ögonen och undrat vad det var frågan om. Men när det är Nesser så stör det mig inte. Jag bara noterar.

Boken då? Vad tycker jag om boken? Det är lika bra att konstatera – detta kommer att bli ytterligare en fisljummen recension. Jag tycker i stort sett ingenting om den. En man ramlar/kastar sig/blir knuffad utför ett stup och hittas död i skogen. 35 år tidigare dog hans flickvän på samma sätt, på samma plats. Sedan är det upp till Barbarotti och hans kollegor att försöka komma fram till vad som har hänt. Nu och då.

Det tar en väldig tid. Precis som utredningen så känns vissa delar av boken som om de går lite på tomgång. De delar jag läser med störst intresse är historien om de sex vännerna som träffas i Uppsala och deras liv fram till den första olyckan. När Barbarotti och utredningen växelvis dyker upp så har jag inte lika kul. Men som sagt. Jag och Barbarotti har aldrig blivit riktiga kompisar.

Rent fantastiskt sorgligt är det i alla fall på sina ställen. Jag har för mig att Håkan Nesser har sagt att det bara skulle bli fyra böcker om Gunnar Barbarotti. Det är däremot inget jag sörjer över . Nu känns det i och för sig som om det skulle kunna bli fler och jag kommer säkert att läsa dem också. För det är ju Nesser och behagligt på det där lite lagom viset.

Biblioteksbesvikelse

2011-03-09T10:38:00.001+01:00

Ni vet hur det är när man längtar efter en speciell maträtt - man har inköpslistan klar och vandrar glad i hågen till sin lokala livsmedelsbutik för att handla. Och så har de inte de ingredienser man behöver! Plötsligt drabbas man av en total mental punktering. Ingenting verkar gott. Den glada hågen förvandlas till tjurig håglöshet. Alla alternativ verkar lika lockande som Eldorado-fiskpinnar. Till slut plockar man åt sig lite cornflakes och bananer för att åtminstone ha något att äta.

Exakt så kändes mitt senaste biblioteksbesök. Normalt är jag en spontanlånare. Jag går in helt planlöst och plockar ned det som för tillfället fångar mitt intresse. Ibland blir det bra, andra gånger… nåja. Den här gången hade jag för en gång skull förberett mig. Genom att (faktiskt) anteckna titlar som verkat intressanta när jag läste bokbloggar hade jag nu en lång lista med boktips. Något borde ju finnas inne även på mitt bibliotek. Men inte då! Ingen Styggelse, ingen Mörkrädd, ingen Woman in black, ingen Palahniuk, ingen McBride, inget på listan fanns att låna. Nada, zipp, zero.

Och plötsligt verkade alla bokhyllor vara fulla av den litterära motsvarigheten till fiskpinnar och blodpudding. Antingen tråkigt eller direkt motbjudande.

Nu har besvikelsen lagt sig något. För trots att jag inte hittade något av det jag planerade att låna fick jag faktiskt med mig en hel del bra saker. Som Nessers senaste, Stridsbergs Darling river och Sittenfelds I en klass för sig. Så vad gnällde jag över egentligen? Hur gott som helst, ju!

Änglar, demoner och google

2011-03-03T22:32:00.000+01:00

Jag gillade inte Angelology, men idén med änglar istället för de gamla vanliga vampyrerna kändes ju lite kul. Så när jag hittade den här boken stiligt uppställd i bibliotekshyllan högg jag direkt. En roman "i den blodiga skärningspunkten mellan fantasy, skräck och socialrealism" lät ju nästan för bra för att vara sant.

Och det var det ju på sätt och vis. Åtminstone som skräck betraktat, för otäckt var det inte direkt. Däremot var boken på sina ställen mycket roligare än jag hade förväntat mig av genrebeskrivningen. Å andra sidan tycker jag att Lars Norén är en himla festlig dramatiker också, så andra läsare kanske ryser åt helt andra saker än jag. Själv hade jag i alla fall kul när jag läste om Limbo som en plats där vädret aldrig någonsin är lagom. (Vilket känns sorgligt välbekant för alla göteborgare.) Här finns ocksp himmelska konvent som skulle kunna platsa på vilken new age-mässa som helst där, med ljusdieter, peppande föreläsningar och cupider som delat ut presentreklam för sina love-bombing-kurser. Kanske inte riktigt vad man hade väntat sig av livet efter döden?

Historien börjar med att Susanne upptäcker att hon är död och att livet efter detta kanske inte är så enkelt eller förutbestämt som man kanske kunnat tro. Med hjälp av sin syster och hennes nya kompis Sebastian får hon en chans att både fly demoner och sitt öde.

Sällan har jag googlat så mycket när jag har läst en bok. Normalt betyder fantasy att man kan luta sig bekvämt tillbaka och lita på att författaren har hittat på det mesta. Men här är det så mycket ord och begrepp som jag vagt känner igen utan att riktigt kunna lita på jag vet vad det egentligen handlar om. Därför har wikipedia bland annat fått berätta för mig om; livets träd, kliffotiska världar, ärkeänglar, Metatron, kabbalism och Daath.

Jag är fortfarande inte övertygad om att änglar är de nya vampyrerna.

Passande titel

2011-03-02T22:55:00.000+01:00

Jag fattar egentligen inte varför den här boken heter Kall som graven. Jag hittar ingen direkt koppling till intrigen. Men titeln har onekligen känts helt i takt med klimatet utanför dörren.

Det är ju något så trivsamt välbekant med engelska deckare. Jag har säkert lyssnat till, eller läst, någon annan bok om polisen Alan Banks, men uppenbarligen har han inte varit tillräckligt färgstark för att fastna i minnen. Men det gör ingenting. Jag har ändå haft det trevligt med de 16 cd-skivorna i den här lådan.

Det är inte överdrivet våldsamt även om baksidan utlovar "en värld av droger, sex och kriminalitet" när Banks letar efter polischefens förrymda dotter i London. Det är betydligt mer Morden i Midsomer än Mord i sinnet om jag ska ta en tv-referens. Det är trivsamt småspännande, utan att bli ens det minsta hjärtat-i-halsgropen-jag-måste-bara-höra-hur-det-går. Ganska typiskt engelskt alltså.

Thomas Bolme läser och det gör han med den äran. Det enda jag hakar upp mig på är att han envisas med att säga finangs, distangs, balangs och någon gång till och med garangti. Något dialektalt kanske? Bortsett från det gillar jag verkligen Bolme. Han gör inte för mycket teater av uppläsningen utan håller sig till att läsa medryckande och inlevelsefullt utan att skapa en massa irriterande röster.Bra där!

Fast nu är jag faktist väldigt sugen på en bok utan snö på omslaget. Jag har fått så nog av snö! En svettig sydstadsskildring vore perfekt. Gärna spännande. Några tips?

Skickligt, men...

2011-02-28T22:24:00.000+01:00

Jag gillar ju Edelfeldt. Eller, jag gjorde det åtminstone när jag var yngre. Tyvärr var det länge sedan jag blev riktigt berörd av hennes böcker.
Att jag inte blir direkt berörd av den här boken är i och för sig inte så konstigt. Det är en ungdomsbok. Och du milde, vilka jobbiga tonåringar.

Edelfeldt gör ett jättebra jobb med att beskriva dem. Jag har inte den minsta svårighet att se Arwen framför mig. Svartklädd, vitsminkad med kleopatraögon och en tonårig självupptagenhet som gränsar till det parodiska. Problemet är väl att jag är för gammal för att verkligen känna någon riktig sympati med den extremt överspända och svartsjuka vegetarianen Arwen, eller Arri som hon kallas.

Inte blir det mycket bättre när hon plötsligt kan gå igenom speglar till skuggvärlden Eidolon som befolkas av höviska vampyrer som har väntat på den utvalda.
"Och jag kände i detsamma - kanske på grund av vinet? - en våg av längtan just efter det han hade, det hans existens innebar: att få lägga av det mänskliga livet som alltid tycktes innehålla så mycket smärta och så många oöverstigliga hinder, och gå in i ett varande med, hur ska man säga, andra möjligheter"
Överspänd tonårsprosa, jomentjena!

Jag skulle säkert kunna sätta den här boken i händerna på några av de emoungar (oj, vad de skulle protestera mot den kategoriseringen) som jag känner. De skulle nog kunna ha helt andra känslor för Arwen och hennes stora The crow-dyrkande kärlek Oscar. Men för mig är det nog åtminstone 25 år för sent. Ska jag ha något riktigt nöje av ungdomsböcker så får jag nog gå ned ytterligare några år i målgrupp till de där böckerna som skulle varit magiska för mitt elvaåriga jag.
Eller så kan man helt enkelt nöja sig med att läsa Mumin och Puh. Vissa saker går aldrig ur tiden.

Men åååh vad han läser långsamt!

2011-02-28T14:33:00.000+01:00

Nu börjar jag ångra att jag var så snäll.
Maken har visserligen börjat läsa The passage av Justin Cronin, men eftersom detta är en av hans mest hektiska perioder under året så kommer han hem sent och orkar kanske läsa 10 sidor innan han somnar. Det kommer ju att dröja en evighet innan han är klar och jag kan lägga vantarna på den. (Om vi antar att en evighet är 90 dagar. Vilket det ju förstås är i boklängtarsammanhang.)

Själv har jag läst Skuggorna i spegeln (åsikter kommer) och harvar mig nu igenom De döda fruktar födelsen av Pål Eggert. Tyvärr tror jag att min uppfattning om böckerna är ganska färgad av att jag mycket hellre skulle läsa Cronin. Lite taskigt kanske, det är ju inte Edelfeldt och Eggerts fel att maken läser i snigelfart.

Så snäll är jag

2011-02-22T11:45:00.000+01:00

Min man fick en present igår.
Bara så där spontant utan någon särskild anledning alls. För så himla snäll är jag ibland. Kanske framför allt när jag har sprungit på lovord av den här sorten.

Alltså låg The Passage av Justin Cronin fint inslagen med snören och allt, på makens huvudkudde när han gick och lade sig igår. Han blev glad och bestämde sig för att börja med den så fort han hade läst ut boken han håller på med.

Nu undrar jag bara hur länge jag måste vänta innan jag med gott samvete kan sno den? Om han inte har börjat med den i morgon, kan jag ta den då?

Så länge man använder paketsnören så är det visst en present! Jodå! Det är ju bara en lycklig slump att jag också tycker att boken verkar vara läsvärd.

Tack och adjö, Kellerman

2011-02-21T14:32:00.000+01:00

Nu får det vara nog. Nog för att jag kan vara envis som en mula ibland, men någon gång måste man ju faktiskt ge upp. Kellerman funkar inte längre för mig.

Jag gillade verkligen debutboken När sista spärren släpper, men det var säkert tjugo år sedan. Då blev jag enormt förtjust i barnpsykologen Alex Delawares sidekick Milo Sturgis - en homosexuell polis som åtminstone då bröt mot de flesta stereotyper. En hårt arbetande fet slusk med förfärlig klädsmak kändes uppfriskande när de flesta bögar beskrevs som ytliga välputsade fjollor om de över huvud taget fick ta plats i film eller böcker.

Det var då. Jag har för mig att jag läste några böcker till i serien som jag tyckte var helt okey. Inte för själva deckarintrigerna, de var alltid löjligt tillkrånglade och omöjliga att tro på, men jag tyckte om vänskapen mellan Milo och Alex. Nu, några tusen böcker senare räcker det inte för att jag ska hålla intresset uppe.

Jag funderade ju på om jag hade läst Blodsband tidigare. Det hade jag nog inte, för jag kände inte alls igen upplösningen. Det trista är att jag redan börjar glömma bort historien trots att jag läste ut den igår. Ett dåligt betyg till både min läsförståelse och Kellermans förmåga att skapa en intressant intrig.

Uppenbart är i alla fall att Alex garanterat kommer att försättas i en livsfarlig situation och bli hotad åtminstone en gång i varje bok. Detta eftersom han envisas med att leka privatspanare och jaga efter personer som bara han misstänker. Inget fel med det egentligen, det är väl helt enligt normal deckarstandard. Problemet är att jag inte gillar Alex något vidare längre. Det kan helt enkelt inte vara bra när jag kommer på mig själv med att hoppas att huvudpersonen faktiskt ska bli skjuten och dödad av mördaren. Jag tar det som ett tecken på att jag är färdig med Kellerman.

För övrigt verkar titeln Blodsband vara aningen överutnyttjad. Jag tror att jag hittade 4-5 böcker med samma namn när jag letade bild. Har alla bra titlar redan tagit slut?

Enkät: Just nu...

2011-02-16T13:20:00.000+01:00

Enkäter är svåra att motstå. Den här hittade jag hos Helena som (hipp hipp hurra) bloggar igen.

JUST NU...
läser jag: Blodsband av Jonathan Kellerman, Skuggorna i spegeln av Inger Edelfeldt och Bonniers stora trädgårdsbok.
och tycker: att Blodsband verkar misstänkt bekant. Kanske har jag lånat den tidigare. Det skulle inte vara första gången i så fall. Om jag har rätt är den säkert ganska kass eftersom den inte lämnat några mer bestående minnen.
lyssnar jag på: p3 i hörlurar för att stänga ute ljudet av mina arbetskamraters samtal, tangentbordsknatter och Robbie Williams som tycks gå på ständig repeat i våra högtalare.
tittar jag på: Sveriges mästerkock, Masterchef, Top chef, Heston's Feast och Jamie Oliver. Helt allvarligt tittar jag på så mycket kockprogram att jag knappt hinner laga mat.
känner jag: mig lite sur över att jag missade anmälningsdagen till en kurs i snickeri som jag skulle vilja gå på.
önskar jag: att jag ska hitta ett par kängor som både är snygga och bekväma. Just den kombon verkar vara ovanlig.
längtar jag efter: vår. Jag har fått nog av slask och isfläckar. Hallå, jag har ju både trädgårdsbok och en alldeles ny trädgård. Hit med lite vår nu så att jag kan få börja plantera äppelträd, meja ned buskage och odla palsternackor.

Tjockt om Rom

2011-02-15T20:23:00.000+01:00

Det här är ju lite dystert. Jag önskar ju att jag kunde börja med att antingen brutalsåga (alltid lika roligt) eller tokhylla den första boken i nya bloggen. Men inte, då. Den här boken väcker bara de ljummaste känslor.

Jag gillar ju verkligen historiska romaner. Allra helst när jag får fördjupa mig i forna tiders vardagsliv med tillverkning, matlagning och byggen. Men Roma lyckas aldrig riktigt fånga mitt intresse. Jag vill ju grotta ned mig i hur man tillagar garum eller vilka material som användes till tempelbyggen, men här får jag alldeles för lite av det. Inte heller får jag någon huvudperson att bygga upp någon längre relation till. Saylor susar igenom tusen år på 630 sidor med nedslag lite här och där i stadens historia.

Den sammanhållande länken är ett smycke, den bevingade fallosen Fascinus, som går i arv genom en av Roms släkter. Från början representerar den en gudom som ger visioner åt en salthandlare som slagit läger vid de sju kullarna. Tusen år senare är den en odefinierbar klump som påminner om de där träkorsen som romarna använder för att avrätta brottslingar.

Inte dåligt som sagt, men inte speciellt engagerande heller. Jag hade antagligen haft mycket roligare om jag hade fått följa en garumkokares liv i 630 sidor istället. Om man nu kokar garum? Jag har för mig att det är något slags sås på halvrutten fisk. Om boken hade handlat om det så hade jag vetat det. Nu tvingas jag leva i okunnighet, eller googla.

Nyinflyttad

2011-02-14T21:50:00.000+01:00

Ah, en blogg utan oönskad blinkande reklam. Det är kanske precis vad jag behöver för att komma igång med bokbloggandet igen? Hoppas det, för jag saknar att skriva om böckerna jag läser. Det sista året har jag inte haft någon koll alls på vad jag läst och lyssnat på. Tyvärr.

Nu ska jag bara få lite ordning på layouten, så kan vi börja igen.